Vi återpublicerar här ett inlägg från 30 november 2016
Karriär
Östen Undén föddes 1886 och dog 1974. Han hade en enastående karriär:
Statsråd i fyra svenska regeringar, utrikesminister i 19 år, i centrum för svensk utrikespolitik i 45 år, framstående jurist, rektor för Uppsala universitet och universitetskansler.
Vid 31 års ålder professor i civilrätt och konsult i Edén–Brantings regering 1917.
Utrikesminister 1924–1926 i Brantings tredje regering.
Ordförande i riksdagens utrikesutskott 1937–1945.
Utrikesminister i Per Albin Hanssons och Erlanders regeringar 1945–1962.
Personlighet
Undén hade ett skarpt och metodiskt intellekt. Han var ingen folklig politiker utan mer en framstående ämbetsman. Oerhört kunnig och med åren ganska självmedveten i sina ståndpunkter. Undén var lyckligt gift i 23 år. Hustru Agnes förtidiga bortgång 1935 var ett hårt slag och förstärkte hans ensamhetskänsla. Paret hade två döttrar. Släkten betydde mycket för Undén.
Undén hade dock flera nära vänner. Den som stod honom närmast politiskt var Ernst Wigforss, de var kamrater sedan Lundatiden. Liksom Wigforss var Undén en övertygad socialist men en pragmatisk sådan. Det framgick även av hans läroböcker om civilrätt och äganderätt, där han framträdde som en ”funktionssocialist”, det vill säga full nationalisering behövdes inte om man ville begränsa äganderätten.
Östen Undén var tidig med att ta in kvinnor på ledande poster, till exempel Agda Rössel, Ulla Lindström, Alva Myrdal och Inga Thorsson. Under hans sista år som utrikesminister var det Ulla Lindström som stod honom närmast. De umgicks mycket privat. Undén uppskattade mat och vin. Som utrikesminister deltog han i utländska diplomatmiddagar i Stockholm, inklusive på Sovjetunionens ambassad, och tog ofta emot utländska ambassadörer. Däri skilde han sig från nutida utrikesministrar.
Undén var en skicklig skribent både i regeringsställning, som jurist och privat. Han är en av mycket få svenska utrikesministrar som kunde skriva sina egna promemorior och telegram. Samtidigt som han var statsråd skrev han anonyma, politiska ledare i Social-Demokraten/Morgon-Tidningen, ofta i polemik med Högern/ Folkpartiet eller med Tingsten och ibland berömmande sina egna insatser som utrikesminister. Carl Bildt är väl närmaste jämförelsen.
Undén har efterlämnat dagböcker 1918–1966 samt två smärre böcker: Minnesanteckningar och Tankar om utrikespolitik. Ambassadör Yngve Möller publicerade 1986 en gedigen biografi över Undén.
Insatser
Jag vill här särskilt lyfta fram två viktiga utrikespolitiska insatser av Östen Undén
Kollektiv säkerhetspolitik
Den första gäller hans insatser, till en början tillsammans med Hjalmar Branting, för att föra in begreppet kollektiv säkerhet i svensk utrikespolitik. Det skedde inom ramen för Nationernas Förbund och senare inom FN. Undéns tankegång var att kollektiv säkerhet var ett åliggande för alla stater och särskilt för stormakterna, såsom det kom till uttryck i NF:s och FN:s stadgor. Kollektiv säkerhet skilde sig därigenom från allianssolidaritet, vilket innebar att en stat var medlem i en grupp stater vilka stod i motsatsställning till andra stater; jämför Atlantpakten och Warszawapakten.
Undén var samtidigt realist nog att inse att om stormakterna inte kunde samarbeta med varandra, skulle den kollektiva säkerheten inte fungera, och ett land som Sverige fick då lita till sina egna resurser. Men den kollektiva säkerheten var hela tiden målet, vilket förklarade Undéns starka uppslutning kring NF och FN.
Neutralitetspolitiken
Undén får betecknas som den moderna svenska neutralitetspolitikens (alliansfrihetens) fader. På 1920-talet polemiserade han mot Högerns isolationistiska neutralitetspolitik till förmån för inträde i NF med bevarad svensk alliansfrihet. På 1950-talet utkämpade han duster med högerledaren Hjalmarson och Dagens Nyheters Tingsten för alliansfriheten och mot inträde i Atlantpakten.
Undén var en av upphovsmännen till tanken på ett skandinaviskt försvarsförbund 1948, men med benhårt insisterande på att försvarsförbundet måste stå neutralt i förhållande till stormakterna. Till detta kan läggas att Undén inte var särskilt engagerad i Finlands situation. Han ansåg nog att det på sitt sätt hörde till den sovjetiska sfären. I dagböckerna omnämns Finland och finska politiker – i motsats till Sovjetunionen och ryska politiker – sällan och oengagerat; det gäller även den så kallade notkrisen med Sovjetunionen i oktober 1961.
Östen Undén var inte heller särskilt engagerad i det europeiska ekonomiska samarbetet, kol- och stålunionen och sedermera EEC/Efta. Han verkar ha tyckt att det var handelspolitiska frågor som handelsminister Lange kunde sköta.
Om vi jämför med dagens säkerhetspolitiska debatt om Sverige och Nato finner vi att Undén redan 1952 – och delvis sedan 1920-talet – framfört samma argument som dagens Nato-motståndare:
- Ett litet land som Sverige med dess begränsade resurser kan inte ta något moraliskt ansvar för världspolitiken.
- Om ett land i Sveriges läge ställer som sin uppgift beträffande försvaret att söka värna det egna territoriet i händelse av angrepp och att för sådant ändamål göra skäliga ansträngningar på försvarets område, då uppfyller vi också de krav som rimligen kan ställas på oss.
- Vi kan för Sveriges del påstå, att Sveriges inträde i en stormaktsallians som Atlantförbundet skulle försämra det internationella läget. På rysk sida skulle det uppfattas som ett nytt led i den inringning, för vilken man där anser sig utsatt genom västmakternas baspolitik. Det kan knappast vara i den allmänna fredens intresse att de bägge stormaktsblockens militära maktområden gränsar oförmedlat till varandra.
- Målsättningen för den officiella utrikespolitiken är att i det längsta bevara landets fred. I det längsta – det betyder så länge vi inte angripes eller utsättes för ett tvång som är liktydigt med ett våldförande på vårt land. Bevarandet av freden är enligt vår övertygelse den bästa vägen till skyddande av landets frihet, oberoende och välstånd. Den största fara som hotar dessa värden är kriget. Bryter ett stormaktskrig ut, vari Sverige indrages, måste vi räkna med att vårt lands hela framtid sättes på spel.
- Den utrikespolitik, som de svenska statsmakterna anser ligga i vårt lands intresse att fullfölja, är betingad icke minst av vårt geografiska läge, som ju är sådant, att vi befinner oss i en del av världen, där de stora militärmakternas intresseområden mötas. Vi kan inte skydda oss mot de allmänna risker som detta läge och den politiska utvecklingen medför. Men vi bör eftersträva att föra en utrikespolitik som ökar den politiska stabiliteten i vår del av Europa.
Undén och några konkreta ärenden
NF och FN
Undén var en aktiv svensk delegat i NF, för vilket han fick mycken internationell uppskattning. Bland annat hjälpte han 1926 till att lösa en besvärlig kris i NF:s råd i samband med att Tyskland skulle få bli medlem i NF. Han löste krisen genom sitt förslag att Tyskland skulle få ta Sveriges rådsplats. Sådan nationell oegennytta var man inte van vid.
Undén var också centralfiguren när Sverige 1946 skulle bli medlem av FN. Det fanns då dogmatiska neutralitetsanhängare, som ville hävda att Säkerhetsrådets befogenheter stod i strid med de svenska neutralitetsprinciperna. Undén kunde med hänvisning till vetorätten och geopolitiska realiteter förklara att en sådan situation inte kunde uppstå, att Sverige mot sin vilja skulle tvingas delta i ett stormaktskrig. Undén var däremot tveksam till det amerikanska förslaget till Uniting for Peace-resolution 1950, att FN:s generalförsamling skulle kunna fatta kapitel 7-beslut, när Säkerhetsrådet var lamslaget under Korea-konflikten. Undén höll fast vid principen att Generalförsamlingens beslut inte kunde var bindande utan endast rekommendationer. Och när västmakterna i januari 1951 lade fram en resolution, som utpekade Kina som angripare i Koreakriget, var Sverige den enda västeuropeiska stat som i FN:s politiska utskott lade ned rösten. Det ledde till att DN utnämnde Undén till ”defaitisternas konung för en dag”.
Även i Tysklandsfrågan agerade Undén solo i FN, när han i slutet av 1951 vände sig mot västmakterna med ett förslag om att FN skulle uppmana de fyra ockupationsmakterna att söka enas om garantier om fria val i hela Tyskland. Det var ett alternativ till ett av Adenauer initierat förslag genom de tre västliga ockupationsmakterna, att en kommission skulle tillsättas av FN för att undersöka förutsättningarna i de båda riksdelarna för samtyska val, inklusive hur de mänskliga rättigheterna tillämpades med mera. Det var ett propagandistiskt förslag riktat mot Sovjetunionen. Undén tyckte inte om att FN skulle användas för detta syfte och lade därför fram sitt motförslag. Hans agerande föranledde mycket stark kritik och påtryckningar på svenska regeringen från amerikansk sida – inklusive en hänvändelse från president Eisenhower till Erlander – men också från tysk sida.
Internationell medlare
Under NF-tiden hade Undén flera uppdrag som internationell skiljedomare. Det gällde bland annat en territoriell tvist mellan Grekland och Bulgarien, där Undén dömde till Bulgariens fördel. Det lände honom evig bulgarisk tacksamhet och till att en bergstopp i södra Bulgarien tilldelades namnet Professor Undén.
Undén och WW 2
Under andra världskriget var Undén inte medlem av regeringen utan ordförande i riksdagens utrikesutskott och ledamot av utrikesnämnden. Han var således fortsatt en central utrikespolitisk aktör och flitig talare och skribent. I förhållande till samlingsregeringen stod Undén snarast till ”vänster” såsom övertygad antinazist och motståndare till en del av regeringens eftergiftspolitik, till eempel vad gällde permittenttrafiken och transiteringen av Engelbrecht-divisionen. Han var också kritisk till regeringens ingripande mot den antityska pressen i Sverige. I bägge dessa avseenden delade han sin vän Wigforss’ synpunkter. När regeringen i mars 1942 beslöt om beslag av 17 tidningar på grund av deras mot Tyskland kritiska innehåll, framhöll Undén i riksdagen:
- Konfiskationerna utan rättsförfarande leder alltmer över till den grundsatsen, att justitieministern och regeringen ansvarar för att ingenting olämpligt blir publicerat i Sverige på det utrikespolitiska området. Detta är inte bara raka motsatsen till tryckfrihetens idé, utan i längden också ytterst besvärande för neutralitetspolitikens handhavande.
Wallenbergärendet
Som ny utrikesminister sommaren 1945 efter Christian Günther ärvde Undén Wallenbergärendet. Han ville aldrig riktigt engagera sig i det, vilket man kan tycka att han borde ha gjort. Det kan ha att göra med att USA hade tagit initiativet att skicka Raoul Wallenberg till Budapest. Undén stod rätt främmande för amerikansk politik och var samtidigt angelägen om att för den svenska neutralitetspolitikens skull inte stöta sig alltför mycket med Sovjetunionen.
Baltutlämningen
Undén ärvde också ärendet rörande den så kallade baltutlämningen av samlingsregeringen. Här hör det till saken att Undén på humanitära grunder hade argumenterat mot Samlingsregeringens beslut att de baltiska soldater, som stridit på tysk sida mot de allierade, skulle skickas tillbaka till i det här fallet Sovjetunionen. Även som ny utrikesminister i Per Albin Hanssons regering verkade Undén för att man skulle få Sovjetunionen att avstå från sitt krav på balterna, vilket Moskva dock vägrade. Statsministern och flera statsråd, inklusive Erlander, ansåg däremot att man måste följa stormakternas beslut, vilket det därför ankom på Undén att verkställa vid årsskiftet 1945/1946.
Synen på Sovjetunionen
Man kan i efterhand konstatera att Undén hade en skev uppfattning om Sovjetunionen. I detta fanns två element. Dels ansåg Undén att det för Sverige av säkerhets- och neutralitetspolitiska skäl var viktigt att ha ett normalt och gott förhållande till den ryska stormakten. Dels ville han med sin legalistiska syn på stormaktspolitiken gärna betrakta Sovjetunionen som en stormakt bland andra men också som en stormakt som gjort en stor insats för att befria Europa och därmed Sverige från det nazistiska oket.
Undén hade inga problem att umgås med Gromyko, Chrusjtjov och andra ryssar och gladde sig åt, när de uttalade sin uppskattning av honom.
Kärnvapenfrågan
Undén var en tidig motståndare till atombomben. Hans namn är för evigt förknippat med den så kallade Undén-planen. Den framfördes som ett resolutionsförslag i FN i oktober 1961 och gick ut på att ett antal dittills kärnvapenfria stater skulle kunna bilda en”non-atom-club”. Det skulle ske som ett led i påtryckningarna på kärnvapenmakterna att komma överens om ett provstoppsavtal. Undéns förslag gick tillbaka på ett tidigare förslag från 1957 av den polske utrikesministern Rapacki om en liknande sådan zon i Centraleuropa. Ryssarna sade sig kunna stödja Undén-planen, medan amerikanerna var helt negativa. Även Norge och Danmark hade förbehåll. I Sverige var de borgerliga emot idén. Ingenting kom således ut av Undén-planen, men ett partiellt provstoppsavtal kom ändock till stånd 1963.
Undén var följaktligen också en motståndare till att Sverige skulle anskaffa atomvapen. I detta stod han Ulla Lindström och Inga Thorsson nära, medan Tage Erlander, Torsten Nilsson och Olof Palme länge hade en annan, mer tvekande inställning.
Wennerströmaffären
1961, under Undéns sista år som utrikesminister, placerades överste Stig Wennerström som militär rådgivare på UD för att man bättre skulle kunna övervaka honom och för att han inte skulle ha fri tillgång till hemliga militära handlingar. Undén informerades personligen om misstankarna mot Wennerström men fick stränga order om att inte informera sina medarbetare.
När Wennerström till sist arresterades i juni 1963 blev det stor skandal, då media och oppositionspartierna upptäckte att han i två års tid kunnat verka inom UD. Det ledde till utredningar och så småningom till KU-anmälan våren 1964 mot såväl försvarsminister Sven Andersson som frutvarande utrikesministern Undén. Med lottens hjälp klarade sig Sven Andersson medan Undén prickades av KU. Undén tog denna orättvisa hårt men friades till slut genom att första kammaren ”med ogillande” lade KU:s betänkande till handlingarna.
Undén och UD
Östen Undén var under sin långa tjänstgöringsperiod en mycket bestämd utrikesminister. Han ansåg, och det torde på det hela taget vara riktigt, att han kunde ärendena bättre än tjänstemännen. Han hade samtidigt en mycket stor och expedit arbetskapacitet. De flesta på UD torde ha uppfattat honom som sträv och otillgänglig; det kunde han även vara i regeringskretsen, som framgår av Erlanders dagboksanteckningar.
Undén hade ett mycket gott förhållande till Dag Hammarskjöld och till Gunnar Hägglöf, medan något av ett konkurrensförhållande förelåg till krigsårens kabinettssekreterare Erik Boheman, sedermera ambassadör i Washington och de borgerligas kandidat till utrikesminister vid valen 1948–1958.
Bäst gick Undén ihop med lojala och försiktiga ämbetsmän som Rolf Sohlman och Gunnar Jarring. Det gäller också den korrekte kabinettssekretaren Leif Belfrage och den duktige yngre polchefen Sverker Åström.
Sämre var det med relationerna till borgerliga, västsinnade tjänstemän som Sven Grafström och Sven Dahlman, bägge chefer för UD:s politiska avdelning på 1940- och 1950-talen. Undén ansåg att de var för mycket av aktivister och inte hade den rätta tron på neutralitetspolitiken, vilket gjorde att han diskriminerade dem i deras fortsatta karriärer.
Slutord
Östen Undén har gjort bestående insatser i svensk utrikespolitik med giltighet för hela 1900-talet. För detta förtjänar han mycket stor respekt. Man kan i efterhand klandra några av hans bedömningar, till exempel i Wallenberg-ärendet och i fråga om synen på Sovjetunionen, men om vilken gäller inte det med så lång tjänstgöring i rikets tjänst?
Undén avgick som utrikesminister 1962, när han var 76 år. Han lämnade riksdagen 1965 men var fortsatt utrikespolitiskt aktiv som talare och skribent fram till 1968 trots diverse krämpor. De sex åren fram till frånfallet 1974 vid 88 års ålder var han intagen på sjukhem, med de sista två åren som särskilt svåra. Det var inte roligt att bli gammal ens för en så framstående och helgjuten person som Östen Undén.
Anmärkning. – Detta anförande höll ambassadör Sven Hirdman i Sällskapet den 28 november 2016.