Det här är utdrag ur en text som Östen Undén utarbetade 1952 för att användas vid undervisningen vid Försvarshögskolan. Uppsatsen i dess helhet publicerades i hans bok Tankar om utrikespolitik, som gavs ut 1963.
Undéns text tillkom för närmare 65 år sedan. De frågor han tacklar och de resonemang han för är av intresse för oss idag.
”Bland dem som erkänner som ett faktum, att svenska folket inte vill offra möjligheterna till fredens bevarande av solidaritet med oss närstående folk, finns det politiker som söker nedvärdera denna hållning såsom uttryck för egoism och isolationspolitik. Tankegången är att folket borde upplysas om att dess inställning är omoralisk och ägnad att nedsätta oss inför mer upplysta och mindre själviska nationer.
Samtidigt brukar emellertid dessa kritiker göra gällande, att en allianspolitik västerut är i vårt eget välförstådda intresse och att den främsta betydelsen av allianspolitiken skulle vara, att vi i farans stund kan få hjälp av mäktigare bundsförvanter. Skillnaderna mellan anhängarna av allianspolitiken och dem som håller på den alliansfria kursen skulle då knappast ligga på det moraliska planet utan från kritikernas egna utgångspunkter gälla en mer upplyst eller en mer oupplyst nationell egoism.
Härmed må vara hur som helst. Ett litet land som Sverige med dess begränsade resurser kan inte ta något moraliskt ansvar för världspolitiken. Vi har inte någon uppgift som maktfaktor i en världsomspännande jämviktspolitik. I den kaotiska värld vi lever i kan det inte uppställas några moraliska normer för småstaterna att i händelse av världskrig kasta in sina resurser på ena sidan för att därmed till äventyrs en hårsmån stärka den ena sidan i kampen. I detta avseende är förhållandena i världen icke annorlunda nu än under de bägge senaste världskrigen. På intet håll kräves på allvar, att de små länderna skulle rusta upp till den grad att de är i stånd att, utöver självförsvaret, tillskjuta stridskrafter till andras hjälp. En annan sak är att somliga småstater kan, som vederlag för den hjälp de själva får av sina allierade, tillhandahålla stridskrafter utanför sina territorier som tillskott till sina allierades försvarsstyrkor. Men i stort sett blir det så, att småstaterna är mottagande, icke givande i de koalitioner med stormakter, vari de ingår.
Om ett land i Sveriges läge ställer som sin uppgift beträffande försvaret att söka värna det egna territoriet i händelse av angrepp och att för sådant ändamål göra skäliga ansträngningar på försvarets område, då uppfyller vi också de krav som rimligen kan ställas på oss från synpunkter som här behandlats. Detta betraktelsesätt har varit ledande för Sveriges politik under ’det kalla krigets’ år.
[…]
Vi kan för Sveriges del påstå, att Sveriges inträde i en stormaktsallians som Atlantförbundet skulle försämra det internationella läget. På rysk sida skulle det uppfattas som ett nytt led i den inringning, för vilken man där anser sig utsatt genom västmakternas baspolitik. Det kan knappast vara i den allmänna fredens intresse att de bägge stormaktsgruppernas militära markområden gränsar oförmedlat till varandra. Från samma synpunkt beklagar vi på svensk sida att det skandinaviska försvars- och neutralitetsförbund, som Sverige tog initiativ till, misslyckades. Ett förbund som innebar att Skandinavien utanför stormaktsallianserna men ändock i tillbörlig grad rustat skulle enligt vår uppfattning ha varit en insats i fredens intresse.
[…]
Målsättningen för den officiella utrikespolitiken är att i det längsta bevara freden. I det längsta – det betyder så länge vi inte angripes eller utsätts för ett tvång som är liktydigt med ett våldförande av vårt land. Bevarandet av freden är enligt vår övertygelse den bästa vägen till skyddande av landets frihet, oberoende och välstånd. Den största fara som hotar dessa värden är kriget. Bryter ett stormaktskrig ut, vari Sverige indrages, måste vi räkna med att vårt lands hela framtid sättes på spel. Så kan ske också utan att vi indrages i kriget på grund av dettas utgång och konsekvenserna för hela den civiliserade världen. Men risken är vida större om vi engageras direkt i kriget. Anhängarna av en allianspolitik i vårt land utgår från att Sverige under alla omständigheter måste bli indraget i ett tredje världskrig. De bedömer möjligheten att stå utanför som så liten, att de utan tvekan accepterar en allianspolitik, som nödvändigt tvingar oss ut i kriget från dettas första dag. De förringar också värdet av att stå utanför åtminstone under ett första skede. Den chansen spelar ingen roll i deras resonemang.
[…]
Om ett allmänt krig bryter ut, är Sveriges obundenhet av en stormaktsallians förutsättningen för att vårt land inte från första dagen är invecklat i kriget. Den synpunkten måste självfallet tillmätas en utomordentlig vikt vid utformningen av vår utrikespolitik. Men om vi hade biträtt en allians skulle vi inte blott bli indragna. Vi skulle dessutom med stor sannolikhet, trots alla avtalsbestämmelser, få väsentligen själva klara vårt försvar under åtminstone ett första skede av kriget. Den förberedda, snabba och effektiva hjälpen, som spelar så stor roll i alliansanhängarnas resonemang, kunde inte genom några som helst avtalsklausuler garanteras. Alliansen skulle inte kunna förebygga en vidsträckt förstörelse av landet. Detta beror på vårt lands militärgeografiska läge. Den fördel vi rent militärt skulle ha av förberedda baser och planer vore visserligen inte oväsentlig. Men en hjälpaktion komme att till sin omfattning främst bestämmas av det allmänna militära läget.
Det har sagts att allianspolitikens har ett värde som förebyggande faktor. Faran för ett allmänt krig skulle minskas genom samverkan mellan så många stater som möjligt på västsidan för balanserande av östblocket. Rent allmänt kan ingen invändning göras mot tankegången att Atlantpakten bidragit till en sådan balans. Men frågan gäller betydelsen av Sveriges anslutning till västblocket. Alliansvännerna har menat, att Sveriges underlåtenhet att biträda ett militärt västblock skulle betyda ett försvagande av detta. Vår medverkan skulle innebära, att den förebyggande verkan av alliansen ökades. Med andra ord, Sverige skulle genom en anslutning inverka preventivt, i fredsfrämjande riktning på världspolitiken. I själva verket är det nog så, att varken Sverige eller andra mindre stater utgör någon militär vikt av betydelse i vågskålen, när det gäller igångsättandet av ett storkrig, även om en krigsförandes dispositionerande av dessa länders territorium kan ha militärgeografiskt värde. Mot hela resonemanget kan också göras gällande, såsom redan antytts, att Sverige med sitt geografiska läge skulle genom att ingå i västmakternas försvarsgemenskap skapa ökad friktion och framkalla intrycket, att västmakterna tränger allt närmare Sovjetunionens gräns.”
Östen Undén, Tankar om utrikespolitik (Rabén & Sjögren, 1963).