Solidariteten ligger i vår krigsavhållande förmåga. Per Blomquist

Sveriges utrikesminister Margot Wallström har, enligt Claes Arvidsson (Svenska Dagbladet 2/5), twittrat om att Sverige kan gå sin egen väg. Den egna vägen är en mycket god väg, menar jag, med tanke på Sveriges betydelsefulla militärstrategiska läge i Norden.

Den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs uttalande ”om motåtgärder om Sverige blir medlem i Nato” är en naturlig reaktion från rysk sida. Om Ryssland mister ett militärt neutralt Sverige på 160 mils bredd som skydd mot huvudantagonisten USA/Nato, finns väl all anledning för Ryssland att vidta motåtgärder. Skulle USA/Nato dessutom kunna tillföra flygstridskrafter att verka från svenska flygbaser, så får Ryssland ett verkligt utsatt läge. Det är till dels om detta som värdlandsavtalet handlar. Hoppas fria riksdagsledamöter inser det.

Läs mer

Vi måste tala om försvaret, Tobias Lindberg i Sydsvenskan

Det är fler svenskar som anser att Sverige bör ansöka om medlemskap i försvarsalliansen, 38 procent, än det är som anser att landet inte bör göra det, 31 procent. Men samtidigt tycker de flesta – även vissa Natoförespråkare – att Sverige ska fortsätta vara militärt alliansfritt. Det går förstås inte ihop. Som lektor Jacob Westerberg vid Försvarhögskolan säger till TT verkar det finnas grumliga föreställningar om vad alliansfrihet innebär. Delvis lär det bero på bristande politisk debatt.

”Från partiernas sida är man ganska rädd för den här frågan”, konstaterar Westerberg.

Kontrasten är tydlig mot Finland där det nyligen presenterades en utredning om för- och nackdelar med Natomedlemskap. Sverige borde låta sig inspireras av grannlandet och ta ett stort grepp om frågorna som rör framtidens försvar. Det skulle behövas fakta som grund för diskussioner – inte bara om Natofrågan. Läs artikel

Nato är oförenligt med alliansfrihet, Robert Sundberg i Dala-Demokraten

Fler väljare vill ha Natomedlemskap visar en stor mätning, men de är färre än 40 procent. En stor majoritet vill samtidigt ha alliansfrihet i fredstid. En återinförd allmän värnplikt har stöd från en majoritet av väljarna, 51 procent. Väljarna vill ha alliansfria kakan kvar och äta upp den, så det bara blir Nato kvar.Det är inte lätt att förstå väljarna i försvars- och säkerhetspolitiken.

Det kan man konstatera vid läsning av SOM-mätningen, som görs av forskare vid Göteborgs universitet. Den görs varje senhöst och nu presenteras resultaten. SOM står för Samhälle, Opinion, Media.I Dagens Nyheter meddelades det på fredagen i en debattartikel av tre statsvetare, bland annat Ulf Bjereld, vad (de tillfrågade) väljarnas åsikter om Natomedlemskap är. SOM-mätningen visade att andelen anhängare till Natomedlemskap har ökat, från 31 procent hösten 2014 till 38 procent hösten 2015. Läs artikel

Vem har efterfrågat värdlandsavtalet?

Det så kallade värdlandsavtalet beskrivs av anhängarna som en ren teknikalitet, och när förre utrikesministern Carl Bildt nyligen utfrågades i konstitutionsutskottet om vägen dit (och varför utrikesnämnden inte informerades av regeringen Reinfeldt om undertecknandet) hänvisade han just till detta argument. Men om avtalet är en sådan struntsak, har man svårt att förstå varför så mycket politiskt kapital investeras i att få det igenom och varför kritiker (som kan ha fel i sak) måste svartmålas, såsom skett från den nuvarande regeringens sida.

Märkligt alls är det inte att det finns en oro inom befolkningen (och inom de regerande partiernas läger) för att en sådan här formalisering av Sveriges relationer till Nato kan innebära inskränkningar i och låsningar av den svenska säkerhetspolitiska handlingsfriheten. Försvarsminister Peter Hultqvist har sagt att avtalets bestämmelser kommer att utlösas endast om det finns en inbjudan från Sveriges regering. Är det verkligen så säkert? Från Nato-håll har man flera gånger uttryckt en förväntan om att avtalet ska tas i bruk, vilket gör själva dess existens till någonting mer än en petitess.

Läs mer

Rysk militär förstärker i väst: ”För att möta Nato”

Kommentar: Ryssland förstärker sin gräns mot väst med två divisioner, meddelar nyhetsbyrån Interfax. Enligt nyhetsbyrån är det ett svar på Natos truppkoncentrationer mot ryska gränsen. Under senaste tiden har vi fått läsa hur Nato laddar upp. Den tyska armén planerar att förlägga ett kompani till Litauen för att förstärka en av de Nato-bataljoner som ska placeras i vart och ett av de baltiska länder plus Polen.

Stormakternas rustningar och hot följer ett känt mönster av eskalering från kalla krigets dagar.

Det här är en utveckling som Sverige måste motsätta sig. Vi har allt att vinna på att spänningsnivån sänks i Östersjöområdet. Svenska regeringens närmande till Nato genom deltagandet i militärövningar och nu det framlagda värdlandsavtalet späder istället på den ömsesidiga misstron mellan stormakterna, ökar spänningarna och minskar tilltron till vår alliansfrihet.

Bästa bidraget till avspänning är att Sverige bygger upp ett eget starkt försvar baserat på allmän värnplikt. Det är en militär makt som inte hotar någon och som har försvaret av det egna territoriet som sin viktigaste uppgift. Den ska inte få eller kunna användas till anfall.

Baltikum går inte att försvara konventionellt säger, säger Teo Sommer i Die Zeit

Vad tjänar det till att förstärka Nato-närvaron i de baltiska staterna med tysk militär trupp? frågar sig Teo Sommer, före detta chefredaktör och utgivare av det inflytelserika veckomagasinet Die Zeit, i en kolumn.

Bakgrunden är den tyska arméns planer på att förlägga 150-200 soldater, alltså en trupp av kompanis storlek, till Litauen för att förstärka en av de Nato-bataljoner som ska placeras i vart och ett av de baltiska länder plus Polen. Detta innebär ett tillskott av den tyska truppnärvaron som redan uppgår till fem tusen soldater i detta område. Där trappas Nato-styrkornas aktiviteter successivt upp, med bland annat ökat antal manskap och övningar.

Men vad är då egentligen syftet med allt detta? Är det här meningsfulla aktiviteter, om man vill signalera försvarsvilja och avskräckningsförmåga? Eller är det bara lugnande medicin för balter och polacker som känner sig mer hotade än tidigare, efter händelserna i Ukraina? Och står inte detta i motsättning till skrivningarna i den akt som Nato och Ryssland kom överens om 1997 och där det talas om ”återhållsamhet”?

Läs mer

Är Finlands sak vår? Mats Bergquist och Yrsa Stenius om Finland och NATO

Mats Bergquist och Yrsa Stenius om Finland och NATO

Onsdag den 25 maj kl 18:30 ABF i Stockholm           ABF logga

I Finland liksom i Sverige pågår debatten om NATO. Den finske utrikesministern utsåg tidigare i år en grupp av fyra oberoende analytiker, två finländare, en fransman och en svensk för att värdera konsekvenserna av ett eventuellt finskt medlemskap i NATO.

Mats Bergquist, fil.dr. tidigare ambassadör i Helsingfors och London och flitig skribent i säkerhetspoliska frågor, blev svensk medlem i gruppen.

Yrsa Stenius är författare och journalist och väl hemmastadd i den finska debatten.

Mötesledare: Carl Tham

Tidigare finske försvarschefen Gustav Hägglund avråder Natoanslutning, Åbo Underrättelser

Ett Natomedlemskap skulle minska försvarsberedskapen bland finländarna. Det anser Gustav Hägglund, tidigare kommendör. Finland är ett undantag bland EU-länderna, säger Gustav Hägglund som var kommendör för den finländska armén under åren 1994–2001.

– Vi har ännu en fungerande försvarsmakt att vara stolta över och ett stort engagemang bland befolkningen, säger Gustav Hägglund som påpekar att de EU-länder som är Natomedlemmar har gjort stora nedmonteringar av sitt eget försvar. – Det gäller i synnerhet de färskaste medlemmarna. Hägglund bekymras sig över den finska försvarsberedskapen.

– Går Finland med i Nato riskerar man ett minskat intresse för värnplikten.

Hägglund anser att Finland har helt andra möjligheter än Sverige. Läs artikel

För en stabil och säker Östersjöregion. Timo Soini, Finland Margot Wallström, Sverige Børge Brende, Norge Kristian Jensen, Danmark Lilja Alfredsdottir, Island, formin.finland.fi

…Vi utvecklar vår utrikes- och säkerhetspolitik tillsammans i flera olika forum, till exempel i FN, OSSE, Europarådet, Natos partnerskap för fred och i EU. Det finns ett behov i Europa och särskilt i OSSE av ökad transparens och av förtroende- och säkerhetsbyggande åtgärder, inklusive riskhantering. Vårt gemensamma mål är ett närmare nordiskt samarbete för att upprätthålla och försvara det europeiska säkerhetssystemet och främja den regionala stabiliteten.

Norden har spelat en avgörande roll i att främja regionalt samarbete. Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och Aktiska rådet är alla viktiga organisationer där de nordiska staterna är medlemmar och även Ryssland är en aktiv och konstruktiv medlem. Vi kommer att fortsätta vårt aktiva engagemang för att bygga upp förtroende och uppmuntra samarbete mellan människor, inte minst i Ryssland. Twinning-nätverk på lokal och regional nivå är viktiga i detta avseende. Regionalt och gränsöverskridande samarbete är viktigt för att upprätthålla samarbete och kontakter med olika aktörer i Ryssland, inklusive det ryska civilsamhället. Läs uttalandet från utrikesministrarna

Hur ser en värld utan Nato ut? Bawar Ismail i GP

…Ett Europa och Nato utan USA kan bli verklighet. I USA har presidentkandidaterna Donald Trump och Bernie Sanders uttalat sig kritiskt mot den nuvarande Nato-organisationen. Nato är förlegat enligt Trump. Sanders vill att européerna tar ett större ansvar över sin egen säkerhet. Trump och Sanders förenas i en vilja att isolera USA från omvärlden. De är trötta på att amerikanerna ska träda in för att försvara allierade och lösa problem med amerikanska dollar.

Efter ett decennium av krig i Irak och Afghanistan har den amerikanska befolkningen tröttnat på militära konflikter. Då är det inte konstigt att Trump och Sanders ägnar sig åt populistisk retorik som gör gällande att USA gör för mycket på den internationella arenan. Men det är inte bara de två presidentkandidaterna som är kritiska till att USA tvingas bära upp mycket av Natos militära förmåga i Europa. Läs artikel

Anfall eller försvar? Ett inpass av Per Blomquist

Begreppsapparaten har länge varit oklar i fråga om försvars- och säkerhetspolitiken:

Ska Sverige försvaras med nationell försvarsstrid eller med anfallsstrid tillsammans med andra?

Ett folkförsvar över hela vårt markterritorium är grundläggande för all strid, oavsett om den ska ske på marken, till sjöss eller i luftrummet. Att det finns personer som deltar i debatten med andra syften än att försvara Sverige, torde stå helt klart.

ÖB bör inte lägga ut dimridåer med tal om det i och för sig önskvärda ”totalförsvaret”. Tala istället om för svenska folket hur våra flygbaser ska kunna försvaras! Medborgarna lägger många miljarder kronor på JAS-flygplanen och vill veta hur de kommer upp i luften, om deras baser angrips. Eller ligger försvaret av flygvapnets infrastruktur i händerna på de ”andra”, som det numera så ofta heter?

Anmärkning. – Skribenten är överste 1 gr., ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien samt medverkar i antologin Försvaret främst (Celanders, 2015).

I kölvattnet av en intervju – vi skall inte förhasta oss, Anders Björnsson

Sveriges förutvarande stats- och utrikesminister Carl Bildt, en vanligtvis frispråkig herre, tonar ned den reella betydelsen av den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs uttalanden i den intervju som han nyligen gav till Dagens Nyheter, en intervju vilken vi har länkat till på denna sajt. Bildt anser att Lavrovs ordalag var ”relativt försiktiga”. Det kan man nog hålla med om. Men varför behövde denne, Lavrov, alls ge dem till känna? Självklart måste ett grannland till Sverige reagera på något sätt, om vi skulle ändra våra säkerhetspolitiska dispositioner. Det är så pass självklart att det inte behöver trumpetas ut. Vi reagerar ju på den ryska upprustningen – och borde göra det i än högre grad, inte bara i ord utan framförallt genom substantiella tillskott till återuppbyggandet av en effektiv försvarsorganisation.

Läs mer