Har försvarsbeslutet år 2015 gjort slut på den period i svensk försvarspolitik som startade vid sekelskiftet 2000 och som kännetecknades av verklighetsflykt och önsketänkande?
Dåvarande ÖB Owe Wiktorins så kallade strateger lyckades – medan politikerna teg – sätta en flumartad prägel på försvarsfrågan: ”nationellt försvar framstod som något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell, Fredens illusioner, s. 244 ) ”Time out!” skulle gälla. Förmåga till internationella fredsframtvingande insatser kom att styra försvarsmaktens verksamhet; i själva verket saknades en meningsfull styrning.