Regeringen har beslutat att Sverige ska ansluta sig till Humanitarian Pledge, en sammanslutning av 125 stater som vill driva på för kärnvapennedrustning, erfar ekot. Humanitarian Pledge växte fram förra året sedan de stater som står bakom avtalet om att inte sprida kärnvapen misslyckats med att komma överens om fortsatta åtgärder mot kärnvapen.Några av kärnvapenmakterna uppfattades som bromsklossar och därför tog ett stort antal icke-kärnvapenstater ett initiativ som nu samlar 125 stater. Målet är att på sikt förbjuda kärnvapen. Läs artikel
Värdlandsavtalet rubbar inte principen om militär alliansfrihet, Margot Wallström, Peter Hultqvist, Pernilla Stålhammar, Jakob Dalunde på DN Debatt
Den svenska militära alliansfriheten är viktigare än på länge. I en tid där spänningarna i Europa ökar drastiskt bidrar Sverige som militärt alliansfri nation till att motverka ökad militär upptrappning och instabilitet.
Under det senaste året har flera röster höjts för ett medlemskap i militäralliansen Nato. Det vore fel väg att gå. Sverige ska samarbeta nära med andra länder för att främja fred och frihet, men vi är och ska vara militärt alliansfria. Tydlighet och långsiktighet måste vara ledstjärnor för Sveriges säkerhetspolitik. Så främjar vi bäst fred, säkerhet och stabiliteten i vårt närområde. Läs artikel
Sveriges säkerhetspolitik och Nato, Sven Hirdman
Under det kalla kriget förde Sverige en självvald neutralitetspolitik – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Dess bärande element var den militära alliansfriheten. Ledmotivet var förre kabinettssekreteraren Sverker Åströms devis, att Sveriges säkerhetspolitik gick ut på att vi varken skulle väcka farhågor på något håll (läs Sovjetunionen) om att Sverige skulle ingå i Nato eller förväntningar på ett annat håll (läs USA) att vi skulle göra det. Det var en politik som fördes med konsekvens fram till 1991/1992. Den avsåg vår politik i fredstid. Alla var på det klara med att om vi hotades av angrepp i händelse av krig i vårt närområde, skulle vi förklara oss neutrala och försöka avvärja kränkningar av vår neutralitet. Misslyckades detta, och vi utsattes för regelrätt invasion och hamnade i krig, upphörde definitionsmässigt neutraliteten, och då behövde vi och skulle begära hjälp. Denna hjälp kunde endast komma från västmaktshåll i händelse av ett anfall österifrån. Målsättningen för det svenska försvaret var att upprätthålla en tillräckligt hög tröskel för att ett angrepp på Sverige inte skulle vara meningsfullt för en potentiell angripare med tanke på Sveriges trots allt begränsade strategiska betydelse i Kontinentaleuropas utkant.
Dåliga pansarfordon? Österbottens Tidning
Varför ska amerikanska pansarfordon användas i en övning som uttryckligen ska testa vår egen förmåga att försvara landets territorium? President Sauli Niinistö försökte ljuta olja på den försvarspolitiska diskussionens vågor under en presskonferens i går. Våghöjden i den diskussionen har varit ansenlig den senaste tiden, utgående från kommande militärövningar där också stormakten på andra sidan Atlanten ska delta.
150 beväringar från den finlandssvenska brigaden i Dragsvik är involverad i en av dem, en marin övning vid Hangö udd kommande sommar. Övningen är en del av den årligen återkommande Baltops, Baltic operations. Bland de tiotusen mannar (och kvinnor) som kommer att delta finns också amerikanska marinkårssoldater. Läs artikel
Palme lär oss en hårdkokt realism, Anders Lindberg i Aftonbladet
”Hälsa honom att svensk utrikespolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och hep hep.”Olof Palmes angrepp på moderatledaren Ulf Adelsohn i den utrikespolitiska debatten 1983 har gått till historien. Adelsohn hade kritiserat regeringen och sedan åkt till Finland för att ”valtala”.Palme var arg.”Sveriges utrikespolitik går ut på att värna landets vitala intressen, att arbeta för fred och trygghet för Sveriges folk”, fortsatte han.I veckans utrikespolitiska debatt, 33 år senare, skulle Margot Wallström i princip ha kunnat svara samma sak på Moderaternas angrepp. När borgerligheten går till storms för Nato är det nämligen inte i första hand Sveriges intressen de värnar utan andra länders.Det ligger knappast i vårt nationella intresse att gå med i Nato och överge en av världens mest framgångsrika säkerhetspolitiska linjer. Men det ligger naturligtvis i USA:s intresse, och i de baltiska staternas intresse. Allt detta är fullt legitima synpunkter. Frågan är bara vad man tycker är viktigast. Läs ledaren
Recension av ”Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död”, Mats Björkenfeldt
”Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.”
Efter en sådan presentation blir man allt nyfiken på dess innehåll. Men redan redaktör Bjerelds inledande artikel gör en skeptisk. Han skriver bland annat:
Utrikespolitik och försvar – Palme i Sälen
Som relativt nyvald partiordförande och statsminister höll Olof Palme den 2 februari 1970 ett anförande vid Folk och Försvars årligen återkommande konferens i Sälen. Talet måste utan vidare betraktas som ett linjetal, även om det inte innehåller några signaler till omläggning av politiken. Palme är tvärtom angelägen om att betona kontinuiteter, men han uttrycker sig förvisso skarpare än hans företrädare Tage Erlander hade för vana att göra, och man märker att det inte finns några uttryckliga referenser till den så kallade Undén-linjen i utrikespolitiken. Palmes linje skulle ju också senare komma att karakteriseras som ”den aktiva utrikespolitiken”.
Palme resonerar lugnt och analytiskt om förhållandet mellan säkerhetspolitikens olika komponenter. Behovet av ett starkt militärt försvar och ett totalförsvar betonas som en förutsättning för trovärdigheten i doktrinen om alliansfrihet och neutralitet. Det är inte fråga om att infoga sig i något av stormaktsblocken. Olof Palme var en försvarsvänlig politiker; samtidigt insåg han behovet av internationell nedrustning och förhandlingar om europeisk säkerhet. När han höll talet, befann sig världen i en uppåtgående vapenspiral. Samtidigt ökade den lilla staten Sveriges ekonomiska välstånd: det betydde, enligt Palme, att man hade råd med vidgade sociala åtaganden och inte behövde hävda försvarsutgifternas andel av BNP, det gick att klara invasionsförsvaret ändå.
Sven Hirdman: Kommer ryssen? Möte den 1 mars Borlänge bibliotek, kl 18
Freden i vår tid– mötesserie med föredrag och samtal, våren 2016.
Kommer Ryssen?
Tisdag den 1 mars kl 18.00 Stadsbiblioteket Borlänge
Mångårige Moskvaambassadören Sven Hirdman ger sin syn på Ryssland och förhållandet mellan våra länder utifrån sin nyutkomna bok ”Ryssland och svensk säkerhetspolitik”. Samtal om hur en fredsfrämjande svensk-rysk relation kan utvecklas.
Arrangörer: FN-förbundet och ABF
Nationell stolthet! Anders Björnsson
Nationalismen var 1800-talets stora liberala projekt. (Ett annat var frihandel, ett tredje slaveriets avskaffande.) Den var riktad mot den dynastiska världsordningen – mot kungarnas Europa, mot aristokratin vid makten. Nationalstaten blev medborgarsamhällets klippa. Först med medborgarsamhället på plats kunde demokratin byggas. Där dessa förutsättningar saknades misslyckades alla demokratiska strävanden. Tyvärr är det så.
Det här är en historiesyn som många inte vill veta av idag. För tjugofem år sedan predikades nationalstatens död – då var det EU/EG och regionernas Europa som gällde. Detta var emellertid en något kuriös uppfattning. I själva verket befriades ju just då många av Europas nationalstater ur sin sovjetimperiella tvångströja och kunde äntligen börja leva ett fritt liv. De sociala revolutionerna i Sovjetunionen med lydstater blev också nationella. Läs artikel
President Niinistö och riksdagspartiledarna diskuterade flyktingsituationen och övningsverksamheten, presidentti.fi
Republikens president Sauli Niinistö bjöd in riksdagspartiledarna till Talluden den 24 februari för att diskutera aktuella utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Efter mötet presenterade presidenten sina synpunkter också för medierna. Presskonferensen inleddes med att presidenten betonade värdet av att vi i Finland kan diskutera viktiga frågor över regerings- och oppositionsgränserna. Presidenten tog upp tre frågor med medierna: situationen med asylsökande i Europa, diskussionerna med Ryssland om den östra gränsen och övningarna med Natoländer.
Förhandlingarna med Ryssland fortsätter i god anda
När det gäller flyktingfrågan konstaterade president Niinistö att den situation han förutspådde i sitt tal vid öppnandet av riksmötet nu ser ut att förverkligas: ”Den nästan kaotiska situationen i Syd- och Mellaneuropa har lett till att länderna utvecklar egna åtgärder och det är ytterst tveksamt om de är förenliga med internationella avtal. Det är möjligt att den Nato-lösning som nu har diskuterats inom EU är den bästa lösningen, men också dess förenhetlighet med internationella avtal kommer säkerligen att diskuteras”, konstaterade president Niinistö.
I fråga om de asylsökande vid den östra gränsen konstaterade presidenten att förhandlingarna med Ryssland fortsätter i god anda: ”Det har naturligtvis väckt uppseende att över 30 olika nationaliteter har anlänt till Finland via Ryssland. Med andra ord också människor från länder där det inte råder ett överhängande hot om krig eller förekommer nöd eller förföljelse. Det är utgångspunkten i våra fortsatta diskussioner med Ryssland.” Läs artikel
Arméchefen betonar samarbetet med Sverige, svenska.yle.fi
Både Finland och USA vinner på att öva militärt tillsammans, som under den omtalade övningen i Niinisalo i maj, konstaterar arméns kommendör, generallöjtnant Seppo Toivonen. Han lyfter också fram Finlands militära samarbete med Sverige.
– Vi övar mycket tillsammans med svenska trupper i år. Alla våra truppförband har numera var sitt ”partnerskapsförband” i Sverige, poängterar Toivonen.
Han förstår att det emellanåt uppstår debatt kring försvarets internationella övningar, men han vill inte diskutera vilka länder som är viktigast att öva med.
– Det ligger inte i vårt intresse att rangordna länder på det viset. Läs artikel
Niinistö läxar upp Stubb
Vi har tidigare uppmärksammat president Sauli Niinistös utrikes- och säkerhetspolitiska markeringar. De är viktiga för vårt land, eftersom Finland och Sverige är varandras närmast grannar i detta hänseende. Och Republikens president är i sin tur sitt lands främste aktör på dessa områden.
Nu har han reagerat mot att landets finansminister Alexander Stubb, ordförande i samma parti som den nuvarande presidenten tillhör, har utpekat USA som Finlands främsta partner i säkerhetspolitiken. Stubb uttrycker inte regeringens linje i denna fråga, låter Niinistö meddela.
Åbo Underrättelsers kommentar belyser den realpolitiska kontinuiteten i Niinistös tänkande och agerande. När han i början av året håll sitt öppningstal inför Finlands riksdag, fick Niinistö sig påskrivet att han uttryckte sig luddigt om flyktingpolitiken, och detta satte igång en debatt. Referat av talet finns här.
Läs här artikeln i Åbo Underrättelser som tar upp Niinistös politik.