I Thorbjörn Fälldins första ministär, som var en trepartiregering, blev Karin Söder utrikesminister. Det var en viktig markering: att han satte en partikamrat (som skulle bli hans efterträdare som partiordförande) på den posten. För omvärlden visade det upp en kontinuitet. Under de förra koalitionsåren, på femtiotalet, hade socialdemokrater och bondeförbundare utgjort garanten för svensk neutralitetspolitik i kalla krigets hetta. I Folkrörelsesverige var den politiken oomstridd och fast förankrad. Det blev den också i det borgerligt styrda Sverige.

Socialdemokratin var under hela 1900-talet europeiskt orienterad, bondeförbundet – från 1957 centerpartiet – nordiskt. Agrarpartierna i Sverige och Finland hade en särskilt nära relation. Uhro Kekkonen var agrar och urfinne, samtidigt pragmatiker och främmande för äventyrlig utrikespolitik. Vid mottagningar i Finska residenset på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm saknade man sällan Karin Söder och hennes make Gunnar; det var ett par som det lönade sig att samtala med, diplomaterna trivdes med dem. De båda visste att Sverige var Finlands viktigaste utland och att det förblev så även efter de bägge ländernas EU-inträde. Sedan länge är Finland Sveriges närmaste partner och Karin Söders dotter idag kabinettssekreterare i utrikesdepartementet.

Läs mer

Som vi tidigare har framhållit på denna sajt stämmer inte påståendet, torgfört av bland andra Dagens Nyheters chefredaktör, att den allmänna värnplikten i vårt land avvecklades i tysthet. Beslutet att lägga det så kallade pliktsystemet på hyllan hade föregåtts av en intensiv propaganda, som har drag av dagens propaganda för svenskt Nato-medlemskap och som delvis drevs av samma personkrets, och intensiteten i denna propaganda kan inte förstås på annat sätt än att det fanns ett grundmurat folkligt motstånd mot yrkeshären.

Motståndet måste knäckas. Det skedde aldrig. Borgerliga ledarsidor och högt uppsatta militärer lyckades däremot övertyga tillräckligt många lagstiftare om att införa nyordningen och avskaffa folkförsvaret. Det skedde genom ett enkelt riksdagsbeslut med ytterst knapp övervikt – och man kan i efterhand förvåna sig över att frågan om härordning inte har grundlagskaraktär. Den ihåliga yrkesarmé, som vi nu får lov att dras med, har inte bara ett personalförsörjningsproblem – den utgör i sig ett demokratiskt problem. Nationens försvar har bortförpaktats! Staten litar inte längre till den folkliga försvarsviljan!

Läs mer

Professorn i straffrätt vid Universitetet i Oslo Ståle Eskeland har gått bort efter en längre tids sjukdom, 73 år gammal.

Eskeland blev känd som den som gick mot strömmen. Även om han hade sin professur i straffrätt blev han mycket omtalad som folkrättsjurist. Hans bok De mest alvorlige forbrytelser handlade om FN-stadgans våldsförbud och de senaste 30 årens aggressionskrig. Han påvisade hur främst västmakterna i en serie krig bröt mot folkrätten. Ståle Eskeland tog sin utgångspunkt från domarna i Nürnberg mot nazisterna, där det slogs fast att aggressionskrig var den värsta förbrytelsen, vilket sedan kom att ligga till grund för FN-stadgans våldsförbud.

Läs mer

I Finland benämns genomgående de egna styrkorna i Afghanistan, Mali och Irak som ”fredsbevarande”. Nu senast var det Finlands president som i en julhälsning  prisade de finska soldaternas deltagande i fredsbevarande insatser.

Den riktiga benämningen på dessa insatser är ”fredsfrämjande”. Även det låter positivt och fredligt men kan innefatta stridande uppgifter. Tidigare hette det ”fredsframtvingande” insatser, vilket otvetydigt angav att här var det fråga om trupper med stridande uppgifter efter säkerhetsrådsbeslut som hänvisar till kapitel VII i FN-stadgan. Fredsfrämjande låter mindre aggressivt, och för svenska politiker som har att ta beslut om militära insatser i främmande länder som 13 års krig i Afghanistan var nog fredsfrämjande bättre än fredsframtvingande. Ofta framställs ju sådana här expeditionskårer som något slags humanitär insats, trots att det rör sig om krig.

Läs mer

Förre folkpartiriksdagsmannen Hans Lindblad har på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg ifrågasatt att Sverige i modern tid har haft en ”obruten linje av alliansfrihet”. Han anser att detta bör ”nyanseras”, främst med hänsyn till att Sverige anslöt sig det efter första världskriget grundade Nationernas Förbund. Folkförbundet, där svenska politiker spelade en framträdande roll, byggde på doktrinen om kollektiv säkerhet. Därmed hade alliansfriheten spelat ut sin roll, menar Lindblad. Den återaktualiserades inte förrän 1938, då NF:s möjligheter att agera internationellt hade brutit samman och organisationen komprometterats. (Se artikeln på KKrVA)

Läs mer

Vi har på alliansfriheten.se rapporterat om betänkandet Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands (SOU 2015:1). Juridiska fakulteten i Lund som har yttrat sig över betänkandet är kritisk mot de framlagda förslagen. I korthet framhåller fakulteten följande: Kärnfrågan gäller gränserna för regeringens befogenhet att sända väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning inom ramen för internationellt samarbete. Enligt regeringsformen 15 kap. 16 § krävs det för ett sådant regeringsbeslut att det föreligger ett bemyndigande lämnat av riksdagen.

Lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet utgör ett sådant riksdagsbemyndigande. Utredningen föreslår att den nuvarande begränsningen i den lagen till utbildning för fredsfrämjande verksamhet tas bort och att regeringen ”således utan några begränsningar tillåts sända väpnad styrka utomlands i övningssyfte”.

Läs mer

Allan Widman skriver på DN Debatt (19/12) att ”Nato-debatten allt mer besvärande för S”. Han åberopar juridiska argument. Det finns till att börja med anledning att erinra Widman och läsekretsen om några ord, som Erik Scavenius, dansk utrikesminister under första och andravärldskriget, lämnat eftervärlden till begrundan: ”Politik er ikke jura, heller ikke udenrikspolitik. Den maa hvile paa erkendelse af de faktisk bestaaende magtforhold.”

Läs mer

För tjugofem år sedan var det europeiska enandets tid. Järnridån hade lyfts (efter att ha blivit perforerad), nationalstaten Tyskland återuppstått ifrån de döda och ockupationsmakterna – USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen – dragit sig tillbaka från detta land. I den vurm av eufori som då rådde – och som hade lämnat sjuttio- och åttiotalets anda av eurosclerios bakom sig – beslöt den svenska regeringen på hösten 1990, att Sverige skulle ansöka om medlemskap i vad som idag kallas Europeiska Unionen. Det var ett tämligen häpnadsväckande steg, som överraskade inte bara den svenska opinionen utan också statsledningen i vårt närmaste grannland. Den respekterade skribenten Unto Hämäläinen har i en retrospektiv betraktelse (”Så svek Sverige Finland”. Helsingin Sanomat 7/11; månadsbilagan Kuukasiliite 11:2015) redogjort för de svenska turerna med hänvisning till nyligen offentliggjorda diplomatrapporter från Stockholm till Helsingfors. Några år senare beträdde Finland samma väg. 2004 hade EU utvidgats med merparten av det forna östblocket. Av större stater stod endast Ryssland, Turkiet och Ukraina utanför.

Läs mer