I Finland benämns genomgående de egna styrkorna i Afghanistan, Mali och Irak som ”fredsbevarande”. Nu senast var det Finlands president som i en julhälsning  prisade de finska soldaternas deltagande i fredsbevarande insatser.

Den riktiga benämningen på dessa insatser är ”fredsfrämjande”. Även det låter positivt och fredligt men kan innefatta stridande uppgifter. Tidigare hette det ”fredsframtvingande” insatser, vilket otvetydigt angav att här var det fråga om trupper med stridande uppgifter efter säkerhetsrådsbeslut som hänvisar till kapitel VII i FN-stadgan. Fredsfrämjande låter mindre aggressivt, och för svenska politiker som har att ta beslut om militära insatser i främmande länder som 13 års krig i Afghanistan var nog fredsfrämjande bättre än fredsframtvingande. Ofta framställs ju sådana här expeditionskårer som något slags humanitär insats, trots att det rör sig om krig.

Läs mer

Förre folkpartiriksdagsmannen Hans Lindblad har på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg ifrågasatt att Sverige i modern tid har haft en ”obruten linje av alliansfrihet”. Han anser att detta bör ”nyanseras”, främst med hänsyn till att Sverige anslöt sig det efter första världskriget grundade Nationernas Förbund. Folkförbundet, där svenska politiker spelade en framträdande roll, byggde på doktrinen om kollektiv säkerhet. Därmed hade alliansfriheten spelat ut sin roll, menar Lindblad. Den återaktualiserades inte förrän 1938, då NF:s möjligheter att agera internationellt hade brutit samman och organisationen komprometterats. (Se artikeln på KKrVA)

Läs mer

Vi har på alliansfriheten.se rapporterat om betänkandet Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands (SOU 2015:1). Juridiska fakulteten i Lund som har yttrat sig över betänkandet är kritisk mot de framlagda förslagen. I korthet framhåller fakulteten följande: Kärnfrågan gäller gränserna för regeringens befogenhet att sända väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning inom ramen för internationellt samarbete. Enligt regeringsformen 15 kap. 16 § krävs det för ett sådant regeringsbeslut att det föreligger ett bemyndigande lämnat av riksdagen.

Lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet utgör ett sådant riksdagsbemyndigande. Utredningen föreslår att den nuvarande begränsningen i den lagen till utbildning för fredsfrämjande verksamhet tas bort och att regeringen ”således utan några begränsningar tillåts sända väpnad styrka utomlands i övningssyfte”.

Läs mer

Allan Widman skriver på DN Debatt (19/12) att ”Nato-debatten allt mer besvärande för S”. Han åberopar juridiska argument. Det finns till att börja med anledning att erinra Widman och läsekretsen om några ord, som Erik Scavenius, dansk utrikesminister under första och andravärldskriget, lämnat eftervärlden till begrundan: ”Politik er ikke jura, heller ikke udenrikspolitik. Den maa hvile paa erkendelse af de faktisk bestaaende magtforhold.”

Läs mer

För tjugofem år sedan var det europeiska enandets tid. Järnridån hade lyfts (efter att ha blivit perforerad), nationalstaten Tyskland återuppstått ifrån de döda och ockupationsmakterna – USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen – dragit sig tillbaka från detta land. I den vurm av eufori som då rådde – och som hade lämnat sjuttio- och åttiotalets anda av eurosclerios bakom sig – beslöt den svenska regeringen på hösten 1990, att Sverige skulle ansöka om medlemskap i vad som idag kallas Europeiska Unionen. Det var ett tämligen häpnadsväckande steg, som överraskade inte bara den svenska opinionen utan också statsledningen i vårt närmaste grannland. Den respekterade skribenten Unto Hämäläinen har i en retrospektiv betraktelse (”Så svek Sverige Finland”. Helsingin Sanomat 7/11; månadsbilagan Kuukasiliite 11:2015) redogjort för de svenska turerna med hänvisning till nyligen offentliggjorda diplomatrapporter från Stockholm till Helsingfors. Några år senare beträdde Finland samma väg. 2004 hade EU utvidgats med merparten av det forna östblocket. Av större stater stod endast Ryssland, Turkiet och Ukraina utanför.

Läs mer

Jag läser i Die Zeit – Helmut Schmitts gamla tidning – att tyskar är oroade över Tysklands kommande militära engagemang i de stormaktsdominerade krigen i Syrien. Det finns all anledning för det tyska folket att våndas över dessa oöverblickbara krigsäventyr; och över denna inblandning i en suverän stats interna angelägenheter.  Den interventionistiska politiken kan ju sluta hur som helst! Sverige bör hålla sig så långt borta som möjligt från dessa äventyrligheter.

Die Zeit vänder sig till filosofen Immanuel Kant för att se om det i dennes verk finns vägledning att hämta. Professorer och andra som uttalar sig i tidningen om arvet efter Kant är naturligtvis inte ense, men en del klokt blir ändå sagt.

Läs mer

Sedan värnplikten avskaffades 2010 råder ständig kris i försvarsmaktens personalrekrytering. Det är mycket oroande. Sverige har en stor yta och det krävs många soldater, inte minst för att avhålla från och möta de i debatten mycket uppmärksammade hybridkrigen. Det kravet kan bara ett värnpliktssystem motsvara. En återgång till värnplikt borde redan nu vara i gång. Tyvärr förhindras en sådan process av ett dominerande hinder: Sveriges förhållande till Nato.

Regeringen säger karskt nej till Nato. Men i praktiken har regeringen fallit undan för Nato-lobbyn och gått med på åtgärder som hårt binder försvarsmakten till Nato. ”Det går nästan inte att vara närmare Nato än vad Sverige är utan att vara medlem”, sa Nato-chefen Jens Stoltenberg (Svenska Dagbladet 11/11).

Läs mer