Kommentar: Vi har tidigare på alliansfriheten.se skrivit om den pågående militära flygövningen Arctic Challenge 2015. Vi noterade då att övningsscenariot såsom det redovisades på den svenska försvarsmaktens hemsida ”är en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.” Försvarsministern har inspekterat och kommenterat övningen. Peter Hultqvist refererade då inte alls till det angivna övningsscenariot utan lyfte fram att internationella övningar av detta slag stärker Sveriges säkerhet. Att så skulle vara fallet är emellertid tvivelaktigt: hur stärker de den svenska försvarsmaktens förmåga att värna landets territoriella integritet och självständighet? Och hur underbygger de en fredsbevarande säkerhetspolitik?        Utgivarna

Dalarnas Tidning: I dagarna pågår Europas största militära flygövning i norra Skandinavien. Försvarsminister Peter Hultqvist inspekterade i veckan övningen. DT fick hänga med.– I den oroliga värld vi nu lever i är det mycket viktigt att samarbeta och öva med vänner. Övningar som denna stärker vår egen säkerhet, säger han. Läs artikel.

När 31 framstående konstnärer och ­intellektuella ­skriver en debatt­artikel med stort anslag förväntar man sig nya insikter och oväntade synpunkter.
I stället får vi denna centrala mening:”Våld löser aldrig några problem.Den tanken förmedlar ­ personer som förre ärke­biskopen KG Hammar, förra dramatenchefen ­Marie ­Louise Ekman och ­regissören Suzanne Osten. De skriver apropå den pågående internationella militärövningen ACE i Norrland. Barnsligheten publiceras i Dagens Nyheter och bidrar till att artikeln lyfts fram i Aktuellt. För en dag är en artikel med sentensen ”våld löser inga problem” en riksangelägenhet. Läs artikel.

Vi har i våra bästa stunder som alliansfri liten stat vågat stå upp mot stormakter. Tragiskt nog går nu utvecklingen åt fel håll. I den kalla krigslogik som allt mer kommit att dominera på båda sidor av Atlanten får Sveriges roll inte vara vasallstatens, skriver Annika Lillemets (MP) och Valter Mutt (MP).

Vi har båda föräldrar som tvingades fly när Estland invaderades av Sovjetunionen. Vad våra släktingar i likhet med så många andra människor, både de som lyckades fly och de som blev kvar, fick genomlida, har påverkat oss starkt. Vi avskyr förtryck, oavsett vilka krafter som utövar det. Läs artikeln

Kommentar:
Alan J. Kuperman visar övertygande i Foreign Affairs mars/april 2015 hur Natos intervention i och bombningar av Libyen 2011 ledde till kaos och förödelse av landet med åtföljande desperata flyktingströmmar. Nato satte sig över FN:s säkerhetsråds strikt begränsande och humanitärt formulerade mandat och gick till krig för att åstadkomma regimförändring. Säkerhetsrådet skulle inte ha inte ha lagt sig i den interna konflikten i Libyen. Nu gjorde man det och Nato utnyttjade tillfället. Sverige bidrog genom militära insatser till det folkrättsstridiga övergreppet. En sådan Nato-anpassning måste motverkas. Det ska dock framhållas att Nato-medlemmar så som Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien och Ungern inte deltog i aggressionen mot Libyen.

Utgivarna

Kupermans artikel:

On March 17, 2011, the UN Security Council passed Resolution 1973, spearheaded by the administration of U.S. President Barack Obama, authorizing military intervention in Libya. The goal, Obama explained, was to save the lives of peaceful, pro-democracy protesters who found themselves the target of a crackdown by Libyan dictator Muammar al-Qaddafi. Not only did Qaddafi endanger the momentum of the nascent Arab Spring, which had recently swept away authoritarian regimes in Tunisia and Egypt, but he also was poised to commit a bloodbath in the Libyan city where the uprising had started, said the president. “We knew that if we waited one more day, Benghazi—a city nearly the size of Charlotte—could suffer a massacre that would have reverberated across the region and stained the conscience of the world,” Obama declared. Two days after the UN authorization, the United States and other NATO countries established a no-fly zone throughout Libya and started bombing Qaddafi’s forces. Seven months later, in October 2011, after an extended military campaign with sustained Western support, rebel forces conquered the country and shot Qaddafi dead. Läs artikeln.

Fria geografiska ytor, haha.

Det svenska Nato-motståndet blir bara svagare!

Kulturarbetaruppropet, haha.

Landets borgerliga ledarredaktioner har anlagt en formidabel bombmatta över tidningssidorna i en sällan sedd politisk kampanj; nu är det hög tid att vi här uppe i norr slutar krama Putin som om vi ingenting såg eller hörde av den ryska aggressionen; Nato-nej-sägarna är bakåtsträvare som inte förstår att världen har förändrats.Läs artikel.

Sverige behöver ett starkt och pålitligt försvar, skriver Anders G Johansson och Martin Odenö (båda M) i SLA 26/5. Och de menar att det är dags för M att återta ledartröjan i försvarspolitiken. Många tycker det. Två äldre damer (M?) frågade mig: Är det risk för krig? Det lilla vi får veta av tv och radio är att Ryssland rustar, flyger nära Sverige mm. Hur är det med Sveriges försvar? Räcker inte pengarna till försvaret, undrade de? Läs artikel.

Ett par tusen soldater och 115 flygplan från nio länder genomför just nu en stor militärövning i norra Norrland och i norra Norge och Finland. Det oroar många som frågar sig hur det går ihop med Sveriges alliansfrihet. Sex av deltagarländerna är Natoländer. Alliansfria är Sverige, FInland och Schweiz. Orsaken till att man väljer Nordkalotten är de väldiga ödemarker som finns här. I Centraleuropa skulle en övning av denna typ inte kunna genomföras, sägs det. Det låter fullt trovärdigt i mina öron. Läs artikel.

Den svenska säkerhetspolitiken är ånyo föremål för debatt. Sedan försvaret deklarerades vara ett särintresse och resurserna krymptes samtidigt som organisationen gjordes om är den militära alliansfriheten förstås undergrävd. Den nu påbörjade nordiska militärövningen Arctic Challenge har satt relationen till NATO på agendan. En av de minst rörliga opinionerna i Sverige – synen på svenskt NATO-medlemskap – har faktiskt börjat röra sig, det är helt enkelt lite fler numera som vill gå med i NATO än förr. Läs artikeln.

Enligt den blivande nya försvarsministern Jussi Niinistö (Sannf) blir det sannolikt inga dramatiska förändringar i Finlands försvars- och säkerhetspolitik under hans ministerperiod.

– Den försvarspolitiska linjen har utformats av hela regeringen. En förändring jämfört med föregående regeringsperiod är ändå att den förra regeringen skar ned försvarsanslagen men en tiondel, medan denna regering i sin tur strävar efter att höja Finlands försvarsförmåga. Läs artikeln.