Förra riksdagsledamoten, nedrustningsambassadören, medlemmen av Europaparlamentet med mera Maj Britt Theorin höll ett tal vid de så kallade Fredssamtalen i Degerfors den 14 augusti i år. Vi återger det här nedan.

Den svenska alliansfriheten har varit en framgångsrik svensk politik sen flera hundra år. Genom en skicklig utrikespolitik har vårt land fredats mot olika hot och mäktiga grannar. Den politiken gäller ännu enligt regeringsförklaringen. Sverige skall inte gå in i Nato. Men hur mycket är detta uttalande värt när vi bakvägen förs djupare in i Nato.

Dessutom bidrog Sverige med nästan 100 000 soldater i blå baskrar för FN i några av världens konflikthärdar. Alliansfriheten gav Sverige handlingsfrihet att agera i FN med olika nedrustnings- och medlingsinitiativ och göra vår röst hörd. Under många år var Sverige med ett massivt stöd av tredje världens länder en stormakt när det gäller fred och nedrustning. Alliansfrihet gav oss också fördelen att stå utanför kapprustningen av inte minst kärnvapen.

Läs mer

På denna sajt har vi flera gånger framhållit att frågan om svenskt Nato-medlemskap har blivit en nationell splittrarfråga. Kampanjen för medlemskap undergräver i sig endräkten och –potentiellt – även försvarsvilja. Den skär också tvärs igenom de politiska partierna. Kända liberaler som Hans Blix och Olof Kleberg har markerat att de inte är överens med sin partilednings reservationslösa medlemskapsvurm. Också Anders Mellbourn, Dagens Nyheters förutvarande chefredaktör, har med sitt engagemang i ”Mänsklig säkerhet” gjort ett ställningstagande i den interna folkpartikonflikten.

Nu kommer också sprickor i dagen inom landets största partiorganisation, SAP. Den socialdemokratiska ministären Löfven har envetet avvisat Nato-medlemskap som en svensk politisk option. Men medlemskapsförespråkaren Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet, före detta socialdemokratisk riksdagsman, går och hoppas på ett ”EU-under”: att regeringen ska ta sina väljare och sitt partifolk med överrumpling, det vill säga ställa partikongress och partidemokrati åt sidan. Anderssons argumentation kunde ha en viss bärighet om det var så att nationens fortbestånd och överlevnad stod på spel. Då kan det vara en regerings skyldighet att proklamera undantagstillstånd, bryta löften, upphäva vissa rättsregler och så vidare. Men sådan är inte Anderssons linje. Han vill att regeringen – den nuvarande minoritetsregeringen av socialdemokrater och miljöpartister – ska proklamera normaltillstånd.

Läs mer

»Den amerikanska regeringen hade också förberett sig genom att år 1960 ensidigt och utan att ha underrättat Sverige beslutat att Sverige i händelse av krig inte fick bli offer för en sovjetisk aggression och hamna i det lägret.« Så berättar Anders Ferm i antologin Bevara aliansfiheten – Nej til Nato-medlemskap! om att Sverige skulle få militärt bistånd ifall vi anfölles av Sovjet. I samma bok bekräftar Rolf Ekéus detta och tillägger: »Ensidigheten i detta åtagande underströks av att denna politik också skulle hemlighållas gentemot USA:s egna allierade i Nato.« Icke desto mindre berättade tre år efter USA:s beslut en svensk officer detta för oss femtonåriga elever på en sommarkurs i FBU, Frivillig befälsutbildning. »Det är inofficiellt«, sa han. När de första Nordiska fredsdagarna i Degerfors ägde rum hade jag precis läst journalisten Mikael Holmströms digra genomgång av den svenska alliansfriheten under det kalla kriget, Den dolda aliansen kallad.

Läs mer

I en polemik med den socialdemokratiska försvarspolitikern Åsa Lindestam, vars uppfattningar om Sveriges relation till Nato och till Förenta staterna vi har refererat på alliansfriheten.se, gör de två moderata riksdagsledamöterna Karin Enström och Hans Wallmark klart (Dagens Industri 25/8) att deras parti nu har bestämt sig för svenskt Nato-medlemskap och att det enda som återstår är att ta fram en ”färdplan”.

Detta är egentligen vad socialdemokratiska regeringsföreträdare sedan taburettskiftet hösten 2014 hela tiden har hävdat: eftersom regeringen avvisar ett Nato-medlemskap, finns det heller ingenting att utreda, det vill säga någon färdplan är inte aktuell. Men eftersom Moderaterna, liksom ett par andra oppositionspartier, redan bestämt sig för att ”en långsiktig förstärkning av den svenska säkerheten förutsätter ett svenskt Nato-medlemskap”, återstår endast färdplanen!

Läs mer

Regeringen kommer under 2016 att be riksdagen godkänna det samförståndsavtal om värdlandsstöd (”Memorandum of Understanding”) med Nato som undertecknades förra året. En stor del av allmänheten uppfattar nog avtalet som en resurs i reserv, något som man alltid kan ta till om det riktigt kärvar i relationerna med den store grannen i öster, men utan förpliktelser i övrigt. Det förhåller sig knappast så.

För det första är avtalet inte enbart i Sveriges intresse. Det ger USA och Nato en möjlighet att flytta fram sina positioner mot öster. För det andra innebär avtalets undertecknande för Sveriges del vissa åtaganden vars räckvidd vi på grund av avtalets vaghet nu inte kan överblicka men som Sverige inte kommer att kunna backa ifrån när de konkretiseras. Avtalet placerar Sverige på ett sluttande plan som leder mot alliansmedlemskap.

Läs mer