Douglas Lute är just nu i Stockholm och med ett tufft budskap: Bara om Sverige blir fullvärdig medlem i Nato kan Sverige vara säker på militär hjälp i händelse av konflikt. Det djupa samarbete som sker idag, innebär inga garantier.Läs intervu i Expressen

Kommentar från utgivarna: Nato-ambassadören Douglas Lute säger att Sverige inte garanteras stöd om vi inte är medlemmar i alliansen. Det är inget uppseendeväckande. Företrädare för Nato har gett samma budskap i alla år och något annat är givetvis inte att vänta. Att denna självklarhet nu slås upp stort i vissa svenska media beror på att det passar in i kampanjen att ansluta Sverige till Nato. Men detta gäller ju faktiskt i hög grad även stater som är medlemmar i Nato. Militära insatser från USA:s sida kommer ytterst alltid att bestämmas av vad som bäst tjänar det landets strategiska intressen. Några garantier finns det inte. I slutändan finns ingen annan garanti för Sveriges försvar än det vi själva ställer upp med. Ambassadör Lute berör inte heller det som i den svenska debatten är en central frågan – kommer ett Nato-medlemskap att öka spänningarna i vårt närområde.

Den utsände Nato-ambassadören tror sig uppenbarligen genom sitt ”utspel” kunna påverka svensk opinion. Låt oss värna om att sådana försök förblir otjänliga, oavsett från vilket håll de kommer!  Det är svårt att se ambassadörens uttalanden annat än som en inblandning i en intern svensk debatt.

”Blir det krig?” är öppningsfrågan i Helsingin Sanomats stort uppslagna intervju med generalen Gustav Hägglund, förutvarande kommendör för den finska försvarsmakten och därefter ordförande i EU:s militärkommitté. Och Hägglund försäkrar intervjuaren att han, trots rapporter om undervattensrörelser i finska farvatten och icke-överenskomna rutter med militärflyg i närheten av det finska luftrummet, sover gott på nätterna: ”Jag har inte förlorat någon sömn på grund av dessa händelser”, svarar han.

Läs mer

Rysslands agerande på Krim och i östra Ukraina var djärvt och på sätt och vis oväntat. Det stred mot folkrättens och FN-stadgans våldsförbud, och det stred också mot det postsovjetiska Rysslands hävdande av dessa principer. Annexionen av Krim kunde knappast motiveras med hänvisning till en generell folkens självbestämmanderätt: i andra fall – Tjetjenien! – har den ryska staten inte godtagit någon motsvarande rättighet. Det var stormakten Ryssland som talade, liksom andra stormakter har tagit till orda – och satt kraft bakom orden – när deras säkerhets- eller andra intressen har ansetts hotade och ifrågasatta.

Läs mer

Är Vladimir Putins Ryssland en politisk diktatur? Alla politiska system man tycker illa om måste förvisso inte vara diktaturer. I annat fall blir termen suddig och närmast obrukbar, annat än som speglosa. Jag skulle pröva att beteckna detta det nu- och närvarande Ryssland som ett övergångssamhälle – som har gått från ett partibyråkratiskt allhärskardöme till ett pluralistiskt fåtalsvälde med ännu långt ifrån utvecklade rättsstatsinstitutioner. Så någon liberal rättsstat är Putinryssland knappast (även om korruptionen där nog inte är alls lika vittgående som i Sverige under den så kallade frihetstiden). Men nog tar det kraft och tid att odla så rara ärter som en rättsstat, särskilt som jordmånen inte har varit den allra bästa. Och nu talar vi således om urminnes hävd, inte om kortlivade ”kommunistiska” experimentfasoner.

Läs mer