Kommentar:
Alan J. Kuperman visar övertygande i Foreign Affairs mars/april 2015 hur Natos intervention i och bombningar av Libyen 2011 ledde till kaos och förödelse av landet med åtföljande desperata flyktingströmmar. Nato satte sig över FN:s säkerhetsråds strikt begränsande och humanitärt formulerade mandat och gick till krig för att åstadkomma regimförändring. Säkerhetsrådet skulle inte ha inte ha lagt sig i den interna konflikten i Libyen. Nu gjorde man det och Nato utnyttjade tillfället. Sverige bidrog genom militära insatser till det folkrättsstridiga övergreppet. En sådan Nato-anpassning måste motverkas. Det ska dock framhållas att Nato-medlemmar så som Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien och Ungern inte deltog i aggressionen mot Libyen.
Utgivarna
Kupermans artikel:
On March 17, 2011, the UN Security Council passed Resolution 1973, spearheaded by the administration of U.S. President Barack Obama, authorizing military intervention in Libya. The goal, Obama explained, was to save the lives of peaceful, pro-democracy protesters who found themselves the target of a crackdown by Libyan dictator Muammar al-Qaddafi. Not only did Qaddafi endanger the momentum of the nascent Arab Spring, which had recently swept away authoritarian regimes in Tunisia and Egypt, but he also was poised to commit a bloodbath in the Libyan city where the uprising had started, said the president. “We knew that if we waited one more day, Benghazi—a city nearly the size of Charlotte—could suffer a massacre that would have reverberated across the region and stained the conscience of the world,” Obama declared. Two days after the UN authorization, the United States and other NATO countries established a no-fly zone throughout Libya and started bombing Qaddafi’s forces. Seven months later, in October 2011, after an extended military campaign with sustained Western support, rebel forces conquered the country and shot Qaddafi dead. Läs artikeln.
