»Den amerikanska regeringen hade också förberett sig genom att år 1960 ensidigt och utan att ha underrättat Sverige beslutat att Sverige i händelse av krig inte fick bli offer för en sovjetisk aggression och hamna i det lägret.« Så berättar Anders Ferm i antologin Bevara aliansfiheten – Nej til Nato-medlemskap! om att Sverige skulle få militärt bistånd ifall vi anfölles av Sovjet. I samma bok bekräftar Rolf Ekéus detta och tillägger: »Ensidigheten i detta åtagande underströks av att denna politik också skulle hemlighållas gentemot USA:s egna allierade i Nato.« Icke desto mindre berättade tre år efter USA:s beslut en svensk officer detta för oss femtonåriga elever på en sommarkurs i FBU, Frivillig befälsutbildning. »Det är inofficiellt«, sa han. När de första Nordiska fredsdagarna i Degerfors ägde rum hade jag precis läst journalisten Mikael Holmströms digra genomgång av den svenska alliansfriheten under det kalla kriget, Den dolda aliansen kallad.
Avsaknad av färdplan är ingen doktrin, Anders Björnsson kommenterar Karin Enström och Hans Wallmark
I en polemik med den socialdemokratiska försvarspolitikern Åsa Lindestam, vars uppfattningar om Sveriges relation till Nato och till Förenta staterna vi har refererat på alliansfriheten.se, gör de två moderata riksdagsledamöterna Karin Enström och Hans Wallmark klart (Dagens Industri 25/8) att deras parti nu har bestämt sig för svenskt Nato-medlemskap och att det enda som återstår är att ta fram en ”färdplan”.
Detta är egentligen vad socialdemokratiska regeringsföreträdare sedan taburettskiftet hösten 2014 hela tiden har hävdat: eftersom regeringen avvisar ett Nato-medlemskap, finns det heller ingenting att utreda, det vill säga någon färdplan är inte aktuell. Men eftersom Moderaterna, liksom ett par andra oppositionspartier, redan bestämt sig för att ”en långsiktig förstärkning av den svenska säkerheten förutsätter ett svenskt Nato-medlemskap”, återstår endast färdplanen!
Ingen sannfinländsk prägel på Soinis utrikespolitik, Svenska Yle
Det hördes få nya linjedragningar då Timo Soini höll vad som har beskrivits som sitt linjetal på ambassadörsdagarna. Frågan om flyktingkrisen lyste med sin frånvaro och kontrasterna mellan ministern Soini och oppositionsledaren Soini var stora.
Det hördes mycket lite av den retorik Timo Soini har gjort sig känd för då han höll vad som troddes bli hans linjetal för utrikespolitiken de kommande åren.
För den som hade väntat sig löften om att Soini tänker sätta sin eller Sannfinländarnas prägel på utrikespolitiken fanns lite att hämta.
– Det är många som har varit nyfikna på vad en ny sannfinländsk utrikesminister kan tänkas ha för agenda. Jag ska nu lyfta fram några ärenden jag med utrikesministeriets och ambassadörernas hjälp tänker driva i ämbetet. Men jag är den här regeringens utrikesminister och binder mig naturligtvis till regeringsprogrammet, sa Soini. Soini kom visserligen med en kritisk släng mot EU:s nuvarande riktning och framförallt eurosamarbetet. Soini beskrev euron som ett fuskbygge som knakar i fogarna under krisernas tyngd. Läs artikel
Sveriges värdlandsavtal med Nato, Per Åberg, advokat
Regeringen kommer under 2016 att be riksdagen godkänna det samförståndsavtal om värdlandsstöd (”Memorandum of Understanding”) med Nato som undertecknades förra året. En stor del av allmänheten uppfattar nog avtalet som en resurs i reserv, något som man alltid kan ta till om det riktigt kärvar i relationerna med den store grannen i öster, men utan förpliktelser i övrigt. Det förhåller sig knappast så.
För det första är avtalet inte enbart i Sveriges intresse. Det ger USA och Nato en möjlighet att flytta fram sina positioner mot öster. För det andra innebär avtalets undertecknande för Sveriges del vissa åtaganden vars räckvidd vi på grund av avtalets vaghet nu inte kan överblicka men som Sverige inte kommer att kunna backa ifrån när de konkretiseras. Avtalet placerar Sverige på ett sluttande plan som leder mot alliansmedlemskap.
Aktiv Säkerhetspolitik 2015 – del 1, Lars Ingelstam på Mänsklig Säkerhet 24 augusti
I början av sommaren beslöt Sveriges Riksdag med stor majoritet om en militär upprustning av vårt land. Nu gäller det att med minst lika stor enighet och beslutsamhet se till att denna militära förmåga inte ska behöva användas. Den militära komponenten i säkerhetspolitiken har länge haft huvudrollen. Alla de andra instrument och möjligheter som kan bidra till fred och avspänning bör nu komma i förgrunden. De måste få ökad politisk uppmärksamhet, förmågor byggas ut och anslag räknas upp. Detta utvecklas i två artiklar av Lars Ingelstam, varav denna är den första. Läs artikel
Vi har fått en ny världsordning, Lars J Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare på Skånska Dagbladet
Sedan andra världskriget har USA varit den dominerande stormakten i världen, såväl ekonomiskt som militärt. Det har kommit mycket positivt ut ur detta, inte minst att världskommunismens expansion stoppades i Europa och att Kina aldrig expanderat territoriellt under landets mest röda period. Men det finns också anledning att vara mycket kritisk till USA; s politik, som varit en märkligt brygd av politiska strategier och ren okunskap om omvärlden.
Kriget i Vietnam, stödet till diktaturer i Afrika och Asien och interventioner i Sydamerika för att motverka demokratiprocesser i en rad länder, är sådant som hamnar på det amerikanska minuskontot. Läs artikel
Sveriges Radio Studio Ett 21 augusti: Läget i Sveriges yrkesförsvar
Kommentar från utgivarna: Politikerna håller nu på att svänga i frågan om värnplikten. Svenska folket vill ha allmän värnplikt. Vad som driver politikerna tycks främst var
svårigheten att rekrytera till försvaret. Efter Sveriges deltagande i de
misslyckade Nato-ledda interventionerna i Afghanistan och Libyen finns nu en allmän enighet om att försvaret skall vara till för Sverige. Då krävs
inte yrkessoldater som var ett av skälen till att värnplikten
avskaffades. Försvarsminister Hultqvist har tagit upp en diskussion om en begränsad värnplikt för att kunna fylla luckorna i det nuvarande yrkesförsvaret.
Men värnplikten är främst en medborgerlig plikt (och en medborgerlig
rättighet!), därav måste kravet vara att värnplikten är allmän.
Även om Allan Widman och andra inom den tidigare regeringskoalitionen drev
igenom värnpliktens avskaffande så bör man ta deras uttalande om stöd för
värnplikt på allvar och kräva att de står fast vid detta och att det blir en
allmän värnplikt. Åsa Lindestam anser också att beslutet att avskaffa
värnplikten var fel och att en utredning måste komma till om att få tillbaka
värnplikt. Hon är dock svävande på om det handlar om allmän värnplikt eller
begränsad för att säkra viss rekrytering inom det nuvarande försvaret. Den
försvarsvänliga opinionen måste trycka på att det blir en allmän värnplikt.
Utskrift från Studio Ett-programmet:
Det är en regnig augustidag på Livgardet på Kungsängen utanför Stockholm. Idag övar granatkastarplutonen för gruppering alltså de platser där pjäser skall placeras. Nu redogör soldaterna för platserna de valt ut. De pekar ut olika positioner i terrängen och förklarar hur de har tänkt. Det här är Emilio Bokangel han tillhör 72:a skyttekompaniet och är chef för granatkastarplutonen. ”Jag har jobbat i försvarsmakten till och från efter värnplikten 2003 och blev officer 2011.”
Nato – ett säkerhetspolitiskt instrument eller: direkt dialog med USA? Anders Björnsson
Håller det på att uppstå en ny doktrin inom säkerhetspolitiken – bilateralismen? När företrädare för regeringen och det största regeringspartiet sedan en tid tillbaka talar om vikten av att ”förstärka och fördjupa den transatlantiska länken”, handlar det primärt om direkta politiska och militära kontakter mellan Sverige och Förenta staterna. Detta synes delvis vara en repetition av kalla krigets försiktiga försvarssamverkan mellan neutrala Sverige och vissa västmakter. Skillnaden är att den då var dold: nu är den öppen och propagerad.
Utredning om försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, pressmeddelande från regeringen
Ambassadör Krister Bringeus har idag utsetts att på regeringens uppdrag analysera och redogöra för samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Analysen ska enligt regeringen inte utvärdera den militära alliansfriheten. Den innefattar enligt regeringen bland annat relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato. Regeringen framhåller att analysen syftar till att tydliggöra ett brett förhållningssätt till vår säkerhet och bidra till fördjupat samtal om dessa frågor. Uppdraget skall redovisas till regeringen om ett år. Uppdraget är en del i försvarsuppgörelsen mellan fem partier från april i år. Pressmeddelandet
Sverigedemokraterna och möjligheten till en konservativ utrikespolitik, Victor Svensson på samtiden.nu
Del 1: Länge har det i Väst, och inte minst i USA, först en livlig debatt om den konservativa idéströmningens förhållande till utrikespolitiken. Hur bör en sådan utrikespolitisk linje utformas för att överensstämma med den historiska konservatismens, från Edmund Burkes dagar till vår egen samtid, ideal om försiktighet och eftertänksamhet? Detta är en debatt som i vår samtid har kommit att utöva ett oerhört inflytande över framförallt den amerikanska inblandningen i Mellanöstern.
De tidiga konservativas pregnanta kritik av den framväxande upplysningsradikalismens idéer – dess förringande av historiskt framväxta gemenskaper och dess tro på den sociala ingenjörskonstens närmast oändliga möjligheter – ledde tidigt till en insikt om det problematiska i alla former av inblandning i främmande folks statliga organisation och historiska kultur, utan att fördenskull leda till en fullständig relativism. Läs artikel
Del 2: Libyen var en gång ett av Afrikas mest välmående länder och en av världens främsta oljeproducenter. Kvinnor var i lag, om än inte alltid i praktiken, jämlikar med männen och barnäktenskap hade förbjudits. Medborgarna åtnjöt gratis utbildning, gratis sjukvård och väsentliga sociala förmåner. Givetvis var Libyen ingen demokrati. Där rådde omfattande korruption och Gaddafi kontrollerade nära nog hela statsapparaten genom nepotism. Men Libyen var ett stabilt land med en framtid. Idag är Libyen en så kallad ”failed state” härjad av inbördeskrig, svält och övergrepp. Hur kunde detta ske? Läs artikel
Vid hot från öst upprepar sig historien, Mikael Holmström i DN
Mikael Holmström skriver om senator John McCains besök i Stockholm och refererar samtidigt till Nato-ambassadören Lutes uttalande i juni i år och den amerikanske ambassadören i Stockholm Mark Brzezinski. Båda uttalade att Sverige inte har några försvarsgarantier från Nato om vi inte är medlemmar. Det beskriver Holmström nu som en kalldusch för svenska politiker. I själva verket var det inget som helst nytt. Det är givet att en officiell Nato-representant inte kan säga annat än att bindande utfästelser om militärt stöd bara följer med ett Nato-medlemskap. Vad som sedan i verkligheten skulle hända om Sverige drogs in i en militär konflikt är en annan sak. Holmström karakteriserar Partnerskap för fred (PFF), där Sverige är medlem sedan 1994, som en illusorisk garant för militärt stöd. Men PFF var i själva verket tänkt som motsatsen, nämligen en bred (inkluderande Ryssland) överenskommelse mellan staterna i Europa för att minska spänningar och öka samtarbete främst på den civila sidan (sjöräddningar med mera). Snarare än en invit till Nato bör man se utrikesminister Margot Wallströms mottagande av McCain som en fortsättning på det bilaterala samarbete som regeringen Löfven önskar med Washington.
Mikael Holmströms artikel:
Som mäktig ordförande i den amerikanska senatens försvarsutskott är John McCain en tung aktör i amerikansk utrikespolitik. Med utrikesminister Margot Wallström (S) vid sin sida utanför regeringshögkvarteret Rosenbad så förklarade senator McCain sitt ärende i Sverige för DN: – Vi tittar på en rad frågor, som förvarssamarbete och andra frågor mellan våra länder där vi kan samarbeta. Läs artikel
Ett Nato-spår och ett USA-spår?
Moderaternas partiordförande Anna Kinberg Batra förklarar i en intervju i Expressen (18/8) att hon önskar en ”öppen Nato-debatt”. Hon anser inte att ”gamla föreställningar och gamla partipolitiska låsningar ska stå i vägen för en seriös och konstruktiv Natodiskussion”. Men den färdplan hon rekommenderar är klart inriktad på ett medlemskap i Nato, ”som ändå är den struktur som vi har att förhålla oss till om vi ska bygga säkerhet skarpare och bättre med andra”. Samtidigt svävar hon på målet om vad ett medlemskap skulle få kosta.
Två socialdemokratiska riksdagsledamöter, Åsa Lindestam och Olle Thorell, värjer sig mot sådant tal i en debattartikel i Vestmanlands Läns Tidning (18/8). De hävdar att den nuvarande regeringen reparerar de skador som allianspartierna åsamkade det militära försvaret i regeringsställning och menar att kravet på Nato-utredning är ett stickspår. ”Vi utvecklar också det bilaterala samarbetet med nationer som delar våra demokratiska värderingar” och tycks därmed utesluta andra samarbeten. Istället för medlemskap i Västalliansen förespråkar de ett direkt utökat samarbete ”med våra nordiska grannar och USA”.