Folkuppbåd, soldatutskrivning, militärt indelningsverk – det är, i kronologisk ordning, de dominerande metoderna för den svenska krigsmaktens ”personalförsörjning”, fram till den allmänna värnpliktens generella genomförande vid sekelskiftet 1900. Då blev det gamla beväringsinstitutet – det vill säga det obligatoriska uttaget av manskap för vapenövningar, med kraftigt utvidgad tjänstgöring – stommen i den svenska armén. Indelta soldater fick övergå till annan verksamhet.

Läs mer

Det är något som inte stämmer.

I en debattartikel förespråkar två företrädare för Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson, ett ”svenskt närmande till Nato” (”Sverige behöver närma sig Nato”. Hemmets Vän 6 augusti.  Bakgrunden sägs vara att ”kalla kriget har återuppstått” och att på senare år ”spänningen runt Östersjön tilltagit”.

Läs mer

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist vill att en utredning ska ”titta på möjligheterna att komplettera nuvarande personalförsörjning som bygger på professionella med någon form av värnpliktsinslag likt den i Norge”, enligt en artikel i socialdemokratiska Aktuellt i politiken (6/8, nätupplagan). Enligt uppgift i Dagens Nyheter (6/8, nätupplagan) bör ett sådant ”värnpliktsinslag” vara könsneutralt. Däremot utesluter Hultqvist en återgång till allmän värnplikt.Det senare är en trist restriktion. När riksdagen 2009, strax före sommaruppehållet, beslöt att låta värnplikten ”vila i fredstid”, skedde detta med mycket knapp majoritet: 153 mot 150. Socialdemokraterna i opposition motsatte sig det beslutet. De borde inte frångå den hållningen i regeringsställning. Deras väljare har nog inte tänkt sig att de skulle göra det. Vad vi har fått är en yrkesarmé på frivillighetens grund. Den saknar folkförankring.

Utgivarna

1. Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget innebär den ”uttalade tanke[n] om att solidariskt, efter var och ens eget bestämmande och förmåga, tillsammans agera när ett eller flera medlemsländer [i Nato] utsätts för ett väpnat angrepp”, som det ordagrant heter i rapporten Säkrare grannskap – osäker värld (Ds 2003:008, kursiv. här), framlagd av Försvarsberedningen, under Håkan Juholts ordförandeskap.

Bakgrunden till resonemanget var terroristattackerna mot mål i USA 11/9 2001 och de krav det inträffade ställde på sammanhållningen inom Atlantpakten. Rapporten konstaterar att ”USA valde att agera på egen hand, dock med stöd av Nato”. (Och med stöd av vissa andra också, får man väl tillägga.)

Läs mer

Regeringen beslutade den 9 juli i år att tillsätta en utredning om Sveriges engagemang i Afghanistan 2002–2014. (Se artikel på denna sajt)

Från flera håll har det under årens lopp krävts en vitbok om Sveriges deltagande i kriget. För att få fram sanningen har kravet varit att en oberoende kommission tillsätts med personer som inte har varit med i besluten om den svenska insatsen.

Kraven på en sådan granskning har förts fram av den socialdemokratiska partikongressen 2013, Svenska Afghanistankommittén och Föreningen Afghanistansolidaritet.

Regeringen valde istället att tillsätta en enmansutredning. Utredaren Tone Tingsgård har varit ledamot av försvarsutskottet (1998–2006) och där haft rollen som vice ordförande. Utredaren har således själv suttit med och beslutat om den svenska militära insatsen.

I en skrivelse till utredaren har 27 kända opinionsbildare och kritiker till Sveriges deltagande i kriget tagit upp en rad frågor som utredningen måste besvara. Det gäller de hemligstämplade uppgifterna om att svenska soldater deltagit i utomrättsligt dödande (”targeted killings”), Sveriges anslutning till USA motståndsbekämpning 2009 så kallad Counter Insurgency (COIN), vilket faller utanför FN-mandatet, de totala kostnaderna för kriget, motiven för Sveriges deltagande i kriget och andra frågor.

Bland undertecknarna finns Thage G Peterson, Maj Britt Theorin, KG Hammar, Anders Ferm och Ulf Bjereld.

Skrivelsen finns att läsa på pdf:  Sanningen om kriget måste fram!