Inga falska förhoppningar! Anders Björnsson

av

I det militära myller som råder dagen Syrien och Irak är det svårt att se vem som för ögonblicket är vän och fiende, vilka som är the good guys och the bad guys. Turkiet, efterföljarstaten till det imperium som under århundraden härskade över dessa områden, har haft stora svårigheter som granne att bestämma sig för vilken häst som är värd att satsa på och vilka krafter som måste bekämpas.

Nyss slog den turkiska armén till mot Islamiska staten i en hämndattack mot självmordsbombning inne på turkiskt territorium. Men som Bitte Hammargren har påpekat (Svenska Dagbladet 26/7) har Turkiets främsta måltavla sedan en tid tillbaka varit Syrien vars regering den har velat undanröja. Den andra måltavlan har varit regionens kurder, som finns i såväl Turkiet som i Irak och Syrien. Först i tredje hand har IS kommit – en statsbildning in spe vars militära attacker starkt har underlättats av att Turkiet har hållit sin gräns mot Syrien porös och därmed underlättat för de jihadistiska krigarna att förflytta både manskap och utrustning och föra dem i skydd.

Läs mer

Nato eller feminism, Veronica Palm,Pierre Schori, Maj Britt Theorin och Anders Östberg i Aftonbladet 4 augusti

av

 

Under våren beslutade rege­ringen att avbryta det militära samarbetet med Saudiarabien med motiveringen att det följer en feministisk utrikespolitisk linje. Ett viktigt beslut som vi är stolta över, men också ett beslut som bara kan fattas av ett land som inte förlitar sig på militära allianser. Under det senaste året har flera röster höjts för ett ­medlemskap i militäralliansen ­Nato. Vi oroas nu över ett oklokt svenskt närmande till en militärallians med sin grund i kalla krigets paranoida stämningar. Läs artikel

Medlemskap i Nato – som försvarsgaranti! Rolf Andersson

av

Anhängare av svenskt Nato-medlemskap åberopar gärna som argument för anslutning till alliansen en försvarsgaranti som ett medlemskap skulle innebära. Hur förhåller det sig med det argumentet? En prövning av påståendet ger vid handen att det inte är hållbart.

Nato grundades för 66 år sedan i och med undertecknandet av Nordatlantiska fördraget. Organisationen hade enligt fördraget till ändamål att säkra den kollektiva säkerheten i Europa. Alliansens första generalsekreterare, britten Lord Ismay, lär ha sagt att syftet i praktiken var ”att hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, tyskarna nere”. Mycket har hänt sedan dess.

Väst vann det kalla kriget. Vad skulle man nu ha Nato till, när fienden Sovjetunionen hade upphört att existera?

Läs mer

”Vi kräver slut på Rysslands illegala annektering av Krim”, Margot Wallström DN Debatt 1 augusti

av

Helsingforsakten 40 år. Ryssland bryter flagrant mot de principer för säkerhet och samarbete som landet självt godkänt. Det påverkar villkoren för Europas och Sveriges säkerhet. Gränser får inte ändras med våld. Vi kräver att den illegala annekteringen av ukrainskt territorium upphör, skriver utrikesminister Margot Wallström. Läs artikel

Säkerhetspolitiska utmaningar 2015, Michael Sahlin

av

Ur artikeln:

”Bertelman-utredningen, med sitt krävande klarspråk vad gäller betingelserna för den svenska säkerhetspolitiska handlingsfriheten, kompletterar det mått av utredande och utredningsbehov som dessförinnan hade tillgodosetts av KKrVA:s studie förra vintern (”NATO: för och emot”, i det fallet övervägande för) och samlingspublikationen ”Bevara alliansfriheten: Nej till Nato-medlemskap” från tidigare i höstas, med helt eller övervägande mot-argument. Så nog är argumentkatalogen på respektive sidor rätt väl utvecklade, och kända, återspeglande ett också i denna kärnfråga rätt spretigt Sverige, där kulturskillnaderna mellan de båda motsatta synsätten liksom paralyserar eller i alla fall blockerar saklig diskussion i den politiska mittfåran, i bred bemärkelse. Det blir lite av strutsmentalitet som förvånar omvärlden.” Läs artikeln

Ubåtsexperternas magplask, Ulf Bjereld 28 juli

av

I dag pekar det mesta på att gårdagens ubåtsfynd rör sig om en rysk ubåt som sjönk då den i dåligt väder kolliderade med det svenska fartyget SS Ångermanland våren 1916. Enligt DN rapporterar flera försvarskällor att vrakplatsen varit känd sedan minst ett år tillbaka.

Vi kan naturligtvis ännu inte med säkerhet veta om det verkligen rör sig om den ryska ubåten som sjönk 1916. Med det återhållsamma tonläget i debatten i dag på morgonen kontrasterar starkt mot de alarmistiska och motsägelsefulla bedömningar som tog stort utrymme i mediebevakningen igår kväll. Här följer ett axplock av de uttalanden som ett par av de flitigast använda experterna strödde om kring sig: Läs artikel

I väntan på barbarerna? Anders Björnsson

av

Krigsaktivismen har en fundamental svaghet: dess sikte är inställt på att besegra en fiende. Men den viktigaste uppgiften – för en stat, ett folk, en nation – måste vara att få honom att inte anfalla. Och om han har anfallit: att få honom att dra sig tillbaka. Och att dra sig tillbaka på ett sådant sätt att revanschkänslor inte uppstår. Den hedervärda freden.

Är detta en utopi? Militarismens ideologi säger: ja. Men det är ett historiskt faktum, ända sedan de peloponnesiska krigen, att europeiska statsmän har gått in för att den som har förlorat en viktig strid inte också ska förnedras. Man har föredragit försoning framför förnedring. Varför? Därför att det senare skulle leda till ytterligare strider och katastrofer.[1]

Läs mer

Även Nato-länder har försummat sina försvar, Anders Björnsson

av

VAD NATO-PROPAGANDISTERNA FÖRBISER

I en krönika i Sydsvenskan (26/7), nedan, lyfter Helsingborgs Dagblads tidigare chefredaktör Sven-Åke Olofsson fram ett faktum som ofta förbises i den propaganda som drivs av förespråkare för ett svenskt Nato-medlemskap, nämligen att de nationella försvarskapaciteterna i de flesta europeiska Nato-länderna är allvarligt urgröpta. Alliansen hålls ekonomiskt och militärt under armarna av en enda makt, Förenta staterna, och detta i en ständigt tilltagande utsträckning. Några egna, självständiga stridskrafter förfogar Atlantpakten inte över, och på marken är Nato särskilt svagt.

Läs mer

Direktiv meddelade för utredningen om Sverige i Afghanistan 2002–2014

av

Regeringen har nu fattat beslut om direktiv för den utredare som ska utvärdera Sveriges samlade engagemang i Afghanistan 2002–2014. Enligt direktiven ska utredaren ha särskilt fokus på verksamheten i norra Afghanistan åren 2006–2014. Det är viktigt att utredaren belyser bland annat hur, varför och på vilka premisser Sverige drogs in i och fortsatte att delta i krigsoperationerna i Afghanistan. Direktiven inrymmer en belysning av dessa frågeställningar, även om tyngdpunkten har lagts på annat.

Det tvivelaktiga i att utse Tone Tingsgård till ensam utredare har tidigare belysts på alliansfriheten.se. Hon är en före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, som var vice ordförande i försvarsutskottet 1998–2006. Det betyder att hon själv hade väsentlig roll när de avgörande besluten om att utforma och inleda den militära delen av insatsen togs. Detta ska inte få hämma en klargörande belysning av förhållandena.

Läs mera:
http://www.regeringen.se/contentassets/0aab66cadc2e496294be40a3baa565cf/kommittedirektiv-2015–79-utvardering-av-sveriges-engagemang-i-afghanistan.pdf

Om skillnaden mellan internationella insatser och nationellt försvar, Mikael Grev.

av

Mikael Grev diskuterar i en artikel på sin hemsida skillnaden mellan internationella insatser och nationellt försvar. Frågeställningen är av väsentlig betydelse i och med att den svenska regeringen felaktigt prioriterat och ägnat mycket stora resurser åt internationella insatser på det nationella försvarets bekostnad. Av allt att döma kommer denna felaktiga politik att i allt väsentligt bestå framöver. Grev gör ett antal viktiga påpekanden och klargöranden i sin artikel. Men man bör notera att han för diskussionen som om Sverige ensamt skulle möta en stormakt och klara av ett tröskelförsvar mot denna makt, dvs delta på samma spelplan som stormakten. Nu förhåller det sig emellertid så att Sverige näppeligen är ett förstahandsmål. En stormakt har därför inte alla trumf på hand, utan måste avdela sina viktigaste resurser för andra operationer. Vidare, är det inget som säger att Sverige bara ska ha ett tröskelförsvar. Ett territorialförssvar med djup kan ge en fientlig stormakt anledning att överväga saken mer än en gång. Med Nato-medlemskap däremot är risken stor för att Sverige blir ett förstahandsmål.

Läs mer http://30001ft.com/2015/07/23/skillnaden-mellan-internationella-insatser-och-nationellt-forsvar/.

Minnet och elden, Pierre Schoris politiska memoarer med samtida synpunkter

av

Pierre Schori var Sveriges FN-ambassadör 2000–2004. Han var Olof Palmes medarbetare i internationella frågor, och han har varit kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, ledamot av riksdagen och Europaparlamentet, gästprofessor i New York och chef för FN:s fredsbevarande operation i Elfenbenskusten 2005–2007. Schori medverkade i boken Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! Åke Svidén recenserar hans bok på politiken.se. Läs mer:
http://www.politiken.se/2015/55akt/schori_222486a

Propagandakriget mellan Nato och Ryssland, Lars-Gunnar Liljestrand kommenterar Katarina Tracz och Frivärld

av

I Göteborgs-Posten skriver Katarina Tracz en gästkrönika där hon tar uppgifter om ryska övningar till intäkt för att Sverige hotas militärt och att vi därför måste gå med i Nato. Det hon stödjer sig på har inte kommit från några sanningsvittnen.

Uppgifterna i Dagens Nyheter om flera ryska kränkningar av svenskt luftrum som Mikael Holmström gjorde till en alarmistisk artikel desavouerades i samma tidning med en faktaruta där det framgick att under 2014 kränktes svenskt luftrum tolv gånger, varav en gång av Ryssland och vidare: ”Hittills under 2015 har luftrummet kränkts nio gånger, ingen gång av ryskt flyg.”

Läs mer