Sveriges nationella intresse
Inledningsvis trycks i talet på att utrikespolitiken skall tjäna Sverige och våra intressen vilket inte borde behöva sägas men låter som en möjlig tillnyktring från decennier av värdebaserad politik. Genomförandet av utrikespolitiken skall enligt utrikesministern vara pragmatiskt, realistiskt och anpassat till omständigheterna. Om detta sedan blir verklig politik är en annan sak. Inte mycket talar för det. Så långt har regeringen inte orienterat linjen efter vad en försiktig småstatsrealism påkallar.
De viktigaste frågorna för Sverige listas som att vårt närområde skall vara säkert och stabilt och att vi skall ha ett nära, djupt och konstruktivt samarbete med våra allierade och partner – inte minst runt Östersjön, i EU och i Nato. Natos avskräckning och försvar skall vara trovärdigt.
Regeringen är uppenbarligen oroad att det kan bli ett handelskrig i världen. Utan att enskilda stater nämns i sammanhanget är det klart att det handlar om Kina och USA där Sverige kan dras med men vi måste tillse:
”att vi – trots de tilltagande stormaktspolitiska spänningarna – kan fortsätta bygga vårt välstånd på såväl handel som forsknings- och innovationssamarbete, samtidigt som vi värnar vår ekonomiska säkerhet.”
Hur skall detta hanteras av en mindre stat som vår vid de kommande eskalerande konfrontationerna mellan Kina och USA? Det kommer där till att börja med att handla om handel, tariffer, valutor, sanktioner och teknologi. Det kräver försiktighet, neutralitet så långt det bär och så få belastande bindningar som möjligt. Ju större svenskt manöverutrymme desto bättre. Har statsledningen en politik för dessa omvälvande tider?