[…] For seven years, three international forces — one led by France, the second by the United Nations and a third drawn from the nations of the Sahel — have tried to stop the jihadist miasma spreading.

So far they have failed. As Britain prepares to step up its political, military and humanitarian involvement in the Sahel over the coming months, officials across the West are warning that the region has begun to eclipse the Middle East as the new frontline in the war on Islamist terror. […]

Given that Minusma already has 11,620 troops in Mali, it might not sound like a particularly significant contribution, particularly given that 4,500 French soldiers are also operating across the Sahel. But for Lt Gen Dennis Gyllensporre, Minusma’s Swedish commanding officer, the British contribution will play a vital role in his efforts to turn around a mission that, until now, has widely been seen as a failure.

The United States has been a particularly fierce critic, arguing that UN-style peacekeeping is ill-equipped to deal with terrorism and is demanding an “alternative approach”. Gen Gyllenspore is not inclined to disagree with that assessment, readily acknowledging that the Minusma force “is not fit for purpose”.  Operating under a mandate to protect civilians and stabilise the country, Minusma has been effectively unable to do either because it exerts only the most tenuous authority in the northern towns in which it is based. […]

More than 30 Turkish soldiers lost their lives in an air strike in northeastern Syria on Feb. 27. This represents the single largest combat loss sustained by Turkish troops since they intervened in the Syrian conflict four years ago.

[…] Although Turkey has struck Syrian government forces before, this latest incident demonstrates the very real risk of escalation that direct confrontation between Turkish and Syrian, and potentially Russian, forces presents. The geopolitical ramifications of such clashes are immense, not least due to Turkey’s membership in NATO. Indeed, speculation has been rife as to whether Turkey could request military assistance under Article 5 of the North Atlantic Treaty and, if Ankara were to do so, how other allies should respond.

At least for now, such speculation is misplaced, for the simple reason that Article 5 is not applicable in the present circumstances.[…]

As a result, NATO was conceived as an organization with regional, rather than potentially universal, membership. As the Washington Paper of September 1948, the first detailed outline of what later became the North Atlantic Treaty, recognized: “a line must be drawn somewhere” when it came to the geographic scope of NATO and its activities. […]

Turkey’s accession to the North Atlantic Treaty in 1952 necessitated a revision of Article 6. Turkey was not invited to join NATO as a founding member. At the time, the view prevailed that the country could not really be considered “as belonging to the Western European region.” Even as the strategic calculus swung in favor of admitting Turkey into NATO, these geographic reservations remained. The United States thus took the view that Article 6 in its original form covered only attacks on the “European area” of Turkey, but not attacks on Turkish territory that fell outside of Europe. Läs artikel

Helikoptre, stridsvogner og rakettartilleri, ammunisjon, bygninger og personell: Hæren trenger alt. Regjeringa vil nok love det meste, men sannsynlig skjøvet ut i tid. Retorikken vil fortelle om en historisk satsing. Realiteten frykter vi vil være en utsatt iverksettelse av nødvendige tiltak.[…]

Samtidig er det en hær som knapt kan kalles en hær, med en Brigade Nord som ikke er en komplett brigade, fordi Hæren er alt for liten, fordi Brigaden på langt nær er fullt ut oppsatt. Fordi det mangler materiell og personell. Vi har et marginalt nasjonalt forsvar, som ikke fullt ut er egnet til å forhindre krig og forsvare landet — og som kan skape den stabilitet vi trenger i en sikkerhetspolitisk usikker tid, ikke minst her i nord.[…]

Vi hadde en hær, og vi hadde et folkeforsvar, der Hæren alene kunne stille 160.000 soldater — mot rundt 10.000 i dag, og der Heimevernet var mer enn dobbelt så stort som dagens. Og vi brukte over tre prosent av BNP på forsvar. Og det er ikke lengere siden enn at det var tilfelle på en tid hvor de fleste av oss var født. Hva trenger vi nå?[…]

Selvsagt står det på penger, på budsjetter. Men også på vilje, vil til å ta ansvar. Skal landet forsvares må vi ha en styrket hær, og da må Hæren ha de midler — med den størrelse og det personell som kreves. Ikke om fire til åtte til tolv år, men med en kraftig opptrapping allerede de neste få åra! Läs artikel

SD har fått välförtjänt med ris för försöket att kalla SVT-chefer till kulturutskottet och utspelet om att införa möjlighet att straffa enskilda public service-journalister. Men efter de förutsägbara fördömandena har tanken stannat.

Kanske borde SD också få en liten ros för att deras oblyghet tydliggör hur bräckligt public service-företagens oberoende är? Och hur regleringen av de statsfinansierade bolagen även undergräver de kommersiella etermedierna, dagspressen och tidskrifternas ställning.[…]

Den är naiv som inte inser att även demokratiskt sinnade regeringar i trängda lägen kommer att diktera eller mer subtilt styra vad som ska nå allmänheten och vad som ska förtigas. Den svenska historien är kantad av exempel. Under andra världskriget dirigerades TT och radion i detalj från utrikesdepartementet. Så är det tänkt att fungera även i en framtida krissituation. Public service-bolagen ska ”lyda direkt under regeringen” om beredskapen höjs beroende på krigsfara eller krig i Sveriges närhet om regeringen anser att det finns ”särskilda behov”.

Under kriget lät sig utgivare och ägare till tidningar som DN, SvD, Arbetet och GP inordnas i den av regeringen anbefallda andliga neutraliteten och var ledamöter i den tidens tillsynsmyndighet, Pressnämnden. De utgivare och författare som följde sitt samvete drabbades av distributionsförbud, konfiskeringar utan rättegång, övervakning med brevöppning och telefonavlyssning, offentliga fördömanden, åsiktsregistrering, åtal och även fängelse.

Det finns även exempel från nutid på ingrepp av utrikes- och säkerhetspolitiska skäl. Sverigedemokraterna borde minnas hur utrikesdepartementet 2006 släckte deras tidnings webbplats. […]

Redan i dag utövar Granskningsnämnden viss tillsyn över dagspressens tv-sändningar. Det ligger i farans riktning att denna tillsyn kommer att utökas med ändringen i yttrandefrihetsgrundlagen. Gränsen tunnas också ut till att även tidningar med statsstöd ska kunna granskas. En statlig etikprövning har införts av de medier som får del av det nya mediestödet.

Att staten i egenskap av ägare till public service-företagen anger de ekonomiska ramarna är ofrånkomligt. Bolagens publicistiska ledare, styrelser och ägarstiftelsen har ett ansvar för att de statligt finansierade verksamheterna inte undergräver övriga mediers möjligheter att finansiera sin publicistik. Men det är något helt annat än att sätta nya tumskruvar på SVT, SR, UR, och TV4 vad gäller innehållet. Läs artikel

Tyrkia fikk full støtte fra de andre Nato-landene etter at 33 tyrkiske soldater ble drept i et syrisk luftangrep i Syria, opplyste Nato-sjefen Jens Stoltenberg fredag formiddag.

Det skjedde etter at Tyrkia hadde oppfordret til et hasteinnkalt møte i Nato-rådet.

– Nato-landene fordømmer luftangrepene fra Syria og Russland. Jeg ber dem stoppe denne offensiven, respektere folkeretten, og støtte FNs anstrengelser for å få til en varig fredelig løsning i Syria, sa Stoltenberg etter møtet, ifølge NTB.

Natos norske generalsekretær understreket også at møtet var et signal om solidaritet med Tyrkia.

I etterkant av rådsmøtet krever nå partiet Rødt at regjeringen redegjør for sitt standpunkt:

The agreement states that the US will fully withdraw its forces over the next 14 months, and that the current force of about 13,000 troops will be reduced to 8,600 within 135 days. Non-US NATO and other coalition forces will also be reduced proportionally over that time. […]

According to the agreement, the United States has committed to withdraw from Afghanistan all military forces of the United States, its allies, and Coalition partners, including all non-diplomatic civilian personnel, private security contractors, trainers, advisors, and supporting services personnel within fourteen (14) months following the announcement of the agreement, and will take the following measures in this regard:

The agreement states that the United States is committed to start immediately working with all relevant sides on a plan to expeditiously release combat and political prisoners as a confidence-building measure.

On the prisoners release, the agreement says: “Up to five thousand (5,000) prisoners of the Islamic Emirate of Afghanistan, which is not recognized by the United States as a state and is known as the Taliban, and up to one thousand (1,000) prisoners of the other side will be released by March 10, 2020, the first day of intra-Afghan negotiations, which corresponds to Rajab 15, 1441 on the Hijri Lunar calendar and Hoot 20, 1398 on the Hijri Solar calendar. “

At the start of intra-Afghan talks, the agreement reads: “With the start of intra-Afghan negotiations, the United States will initiate an administrative review of current US sanctions and the rewards list against members of the Islamic Emirate of Afghanistan which is not recognized by the United States as a state and is known as the Taliban with the goal of removing these sanctions by August 27, 2020, which corresponds to Muharram 8, 1442 on the Hijri Lunar calendar and Saunbola 6, 1399 on the Hijri Solar calendar.”

The agreement also said that the United States and its allies will refrain from the threat or the use of force against the territorial integrity or political independence of Afghanistan or intervening in its domestic affairs.

The agreement says that the Taliban will not allow any of its members, other individuals or groups, including al-Qa’ida, to use the soil of Afghanistan to threaten the security of the United States and its allies. […]

In line with the agreement, the Taliban committed to deal with those seeking asylum or residence in Afghanistan according to international migration law and the commitments of this agreement, so that such persons do not pose a threat to the security of the United States and its allies. […]

The United States will request the recognition and endorsement of the United Nations Security Council for this agreement. Läs artikel

Överenskommelse finns att läsa här: Agreement-English

NATO holdt 28. februar en «konsultasjon» etter tyrkisk anmodning. Slike konsultasjoner er hjemlet i Atlanterhavspaktens artikkel 4 og er et forberedende skritt som eventuelt kan utløse artikkel 5 – bestemmelsen om kollektivt forsvar av et medlemsland som er utsatt for angrep.

Det lille problemet er at Tyrkia ikke er «utsatt for angrep», men at tyrkiske hæravdelinger befinner seg på et annet lands territorium etter å ha invadert det nordlige Syria i strid med folkeretten. I New York 29. februar minnet den syriske FN-ambassadøren Al-Jaafari om at Syria slåss mot terrorismen på egen jord, ikke andres, og at landet vil fortsette med å forsvare sitt folk og sin suverenitet mot tyrkisk aggresjon. […]

Ethvert land har folkeretten på sin side når det forsvarer eget territorium mot militære inntrengere. Den syriske hæren har, med russisk luftstøtte, forsvart seg mot tyrkiske troppeforflytninger utenfor soner som har vært midlertidig fredet etter avtale mellom Moskva og Ankara.

Det er ikke syriske tropper som står på tyrkisk jord, men omvendt. Ikke desto mindre presterer generalsekretæren i NATO, Jens Stoltenberg, å be syriske og russiske styrker som forsvarer Syrias suverenitet om å «respektere folkeretten» og avslutte sin «offensiv»! Jihadistene i Idlib er omdøpt til sivile «opprørere». Etter Sotsji-avtalen fra 2018 skulle Tyrkia tilbakekalle flere av disse militsgruppene og avvæpne dem; i stedet har flere kommet til. […]

Allerede i paktens første artikkel forplikter medlemsstatene i NATO seg til å «løse enhver internasjonal konflikt de måtte være involvert i med fredelige midler på en slik måte at internasjonal fred og sikkerhet og rettferd ikke settes i fare, og å avstå fra trusler om eller bruk av makt i sine internasjonale forhold på ethvert vis som ikke samsvarer med formålet til De forente nasjoner». Läs artikel

Nu ska anställda i kommuner och regioner över hela landet få veta var de ska inställa sig om det blir krig. Kommun- och regionanställda ska nämligen krigsplaceras under 2020.

Att bli krigsplacerad innebär att man tas i anspråk för tjänstgöring under höjd beredskap som en del av totalförsvaret. Man kan också få reda på var man ska inställa sig och syssla med under tjänstgöringen.

Det kommer dock inte att innebära några större förändringar i fredstid för de kommun- och regionanställda som i år får sin placering, enligt Petra Ekroth, utredare vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

– Övningar av krigsorganisationen kan komma på fråga, men i övrigt innebär det inte några förpliktelser i fredstid. Det ska ses som ett planeringsinstrument från arbetsgivarens sida för att disponera sin personal på bästa möjliga sätt vid höjd beredskap, säger hon. Läs artikel

Det är orimligt att svenska värnpliktiga riskerar att skickas till Finland för att bevaka gränsen mot Ryssland. Jag vill inte få hem mitt barnbarn i en kista.[…]

På en fråga från Totalförsvarets forskningsinstitut svarar regeringen att den inte gör skillnad mellan olika personalkategorier. Väpnad trupp omfattar såväl anställd personal som värnpliktiga. Likaså skriver regeringen att ”totalförsvarspliktig personal kan användas inom ramen för fördjupade försvarssamarbeten med andra stater”.

Jag blir alldeles kall. Mitt barnbarn har ingen aning om att hon kan skickas att vakta finska gränser med vapen i hand.

Inte heller kan hon föreställa sig att hon ska delta som soldat i det regeringen kallar försvarssamarbeten med andra länder. Som vi vet handlar det samarbetet inte bara om Finland, utan också om USA och andra Natoländer. Läs artikel

Rapporteringen från Ryssland handlar i huvudsak om det säkerhetspolitiska hotet, korruptionen, Putins diktatoriska ledarskap, bristen på demokrati och yttrandefrihet med mera.

Allt detta är sant men från och till händer det positiva saker även i Ryssland. Vi vill gärna berätta om ett sådant projekt som visar hur en svensk församling kan få vara med och förbättra den ryska vården av barn och ungdomar med funktionshinder.[…]

Vintern 1989/1990 stod vi, tillsammans med dem, utanför ett nedlagt statligt daghem där alkoholister och narkomaner vistades och sov på jordgolv. Vi bad till Gud om att huset på 1 000 kvadratmeter skulle bli Barncentrets. Efter sega förhandlingar med Moskvas lokala myndigheter kunde Barncentret starta i huset med ett löfte om hyresfritt i tio år. Målet var att skapa en förebild inom vården av barn med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar.

Ungdomar från Aspnäsyrkan målade väggar och tak och vi transporterade möbler och utrustning till verksamheten. Snart stod föräldrar med multihandikappade barn i kö för att få hjälp. Barnen fick olika terapisessioner och daglig träning med målsättningen att på sikt slussas in i skola, arbete och ett värdigt liv. Myndigheterna förhöll sig avvaktande och var under 10–15 år närmast fientliga till det ”privata initiativet”.[…]

Vi vill gärna tro att positiva bilaterala utbyten har betydelse. Förändringar är möjliga även i ett land som Ryssland belastat av kommunism och ateism. Om vi på allvar vill påverka i positiv riktning duger det inte enbart med EU-sanktioner och fördömanden av Rysslands övertramp.

Med målmedvetenhet och uthållighet kan det svenska civilsamhället få vara med och brygga broar och på så sätt göra stor skillnad för individer, men också för hela samhället, i Ryssland. Läs artikel