Mens Donald Trump trækker tropper ud af Syrien og Afghanistan, må europæiske lande indstille sig på internationale missioner uden USAs enorme militære maskine i spidsen. Et bud på fremtidens europæiske missioner kan findes i en fransk klapjagt på terrorister i et af verdens farligste lande, som Danmark nu træder ind i. […]

Med Operation Barkhane træder Danmark imidlertid også ind i en kontroversiel mission, der flere gange har været genstand for kritik, og som er upopulær hos den lokale befolkning. Blandt andet fordi, Frankrig som tidligere kolonimagt har betydelige interesser i Mali, og fordi missionens mål er at bekæmpe terrorister snarere end at opretholde stabilitet og sikkerhed i området.

»[Franskmændene] insisterer på at fokusere deres mission snævert på terrorbekæmpelse, og de nægter at foretage sig noget, der lugter bare lidt af at opretholde lov og orden eller at mægle mellem de krigsførende grupper. Det overlader de til den maliske regering, som hverken kan eller vil gøre det på nogen meningsfuld måde,« som den amerikanske sikkerhedsforsker Michael Shurkin fortalte i Berlingske for nyligt. Spørgsmålet er samtidig, om Danmark bedst muligt forfølger egne interesser ved endnu en gang at følge en større militær magt i konflikt.

Det påpeger Louise Riis Andersen, seniorforsker ved Dansk Institut for Internationale Studier. »Vi skal tænke os om, inden vi bare går i krig med en anden stor nation i stedet for USA. Vi bliver nødt til at forholde os til, om vi bedst muligt varetager vores egne interesser ved at lægge os i slipstrømmen på en stat som Frankrig, som foruden fred og stabilitet også har økonomiske interesser i Mali. Vi ved fra Afghanistan, at der var en meget skarp opdeling mellem dem, der tegnede de overordnede linjer, og dem, der bare bidrog. Og spørgsmålet er, hvor meget indflydelse vi får i Paris,« siger Louise Riis Andersen. Det danske helikopterhold sætter kurs mod Mali og Operation Barkhane i løbet af december og skal de næste 12 måneder operere fra en fransk militærbase i det østlige Mali. Läs artikel

The Pentagon is facing tough questions about the US military’s role in Syria. Troops are now limited to a smaller, tougher to defend zone, and focused on protecting oil fields that legally belong to Damascus. The following is a look at the key factors in play:

– A retreat in name only –

Head of the delegation supported by the Syrian Government to the Committee of Discussing the Constitution Dr. Ahmad al-Kuzbari stressed that the committee’s work focuses on discussing constitutional reform that may be amending some articles of the current constitution. […]

Al-Kuzbari said, during a press conference in Geneva on Friday at the end of the meetings of the mini-committee, that the delegation tried, since the beginning of the meetings, to create a common ground with other parties built on national constants accepted by all Syrians which are Syria’s sovereignty, independence, territorial integrity and the continued fight against terrorism. He added that the delegation believes that every Syrian refuses occupying any part of Syrian territories and controlling their resources, emphasizing that all Syrians call for lifting unilateral coercive economic measures imposed on the Syrian people in various aspects of their life. Head of the delegation said that the consensus among all parties on key issues provides common ground for real progress in the work of the committee. Läs artikel

Andrew Bacevich describes how the U.S. learned all the wrong lessons from the fall of the Berlin Wall and the end of the Cold War:

You won’t hear it from any of the candidates vying to succeed Trump, but we are still haunted by our false conception of the Cold War. On the stump, politicians get away with reciting comforting clichés about the imperative of American global leadership. Yet the time for believing such malarkey is long gone.

An essential first step toward recoupling national security policy and reason is to see the Cold War for what it was: not a “long, twilight struggle” ending in victory, but a vast and costly tragedy that inflicted needless suffering, brought humankind absurdly close to extinction, and from which U.S. policymakers have drawn all the wrong lessons.

The anniversary of the fall of the Berlin wall offers an occasion not for celebration but for somber and long overdue reflection. Läs artikel

Den 8-10 november genomförs Rikshemvärnstinget 2019 på Hotell Selma Lagerlöf, Sunne.

Rikshemvärnsting och Rikshemvärnsrådet utövar medinflytande inom hela landet.
Varje bataljonsråd, Hemvärnsråd och centrala musikrådet väljer demokratiskt ett ombud/förtroendeperson med ersättare till Rikshemvärnstinget. Dessa valda ombud/förtroendepersoner och Rikshemvärnsrådet utgör Rikshemvärnstinget.

Rikshemvärnschefen är ordförande för Rikshemvärnstinget där normal mötesmetodik utgör grund för genomförandet med utskottsarbete som behandlar motioner, propositioner, etc. och föredrag från företrädare för Försvarsmakten, organisationer, osv. Här kan man vara delaktig, påverka och är ett forum där Hemvärnsrörelsens tankar och idéer är i fokus. Det gör Rikshemvärnstinget till en viktig del av vår förmågeutveckling. Läs artikel

Även om Försvarsmakten utfört en föredömlig insats måste emellertid en bortre gräns sättas för det svenska engagemanget i Afghanistan. Sverige har deltagit i militära insatser i Afghanistan sedan 2002 och Sverigedemokraterna menar att det nu är dags för Sverige att avsluta sitt militära engagemang i landet och överlåta ansvaret till andra aktörer.[…]

Afghanistanutredningen adderade ytterligare kostnader om 4,6 miljarder kronor kopplade till de grundläggande kostnaderna för Försvarsmaktens personal i Sverige, varefter den sammanlagda kostnaden blev 16,2 miljarder kronor. Även vissa större materielanskaffningar och modifieringar av viss utrustning hänförde sig enligt utredningen till insatsen i Afghanistan. Om till exempel kostnaden för Helikopter 16 hänfördes till insatsen i Afghanistan, blev den sammanlagda kostnaden för styrkebidragen till ISAF istället 20,9 miljarder kronor.

Beroende på hur man räknar skriver riksdagen utredningstjänst att kostnaderna alltså kan fastställas vara 20,9 miljarder kronor, vilket är en betydande skillnad från 11,1 miljarder kronor. Mot bakgrund av detta står det därför klart att Sverige snarast bör avveckla sitt militära bidrag. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett utdraget inbördeskrig som kan komma att vara i decennier och kosta det svenska försvaret åtskilliga medel som i stället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige. Med anledning av det som anförts ovan önskar vi sammanfattningsvis inte ett fortsatt svenskt deltagande i utbildningsinsatsen RSM som regeringen föreslår, utan avstyrker i stället propositionens förslag om ett medgivande. Läs motionen

Det bare noen dager etter at ubåtene i den russiske Nordflåten gjennomført en øvelse i Barents- og Norskehavet.

– Fra Forsvarets side er dette en unik anledning til å øve sammen med vår viktigste allierte. Både klimatisk, og sambandsmessig byr vår nordligste landsdel på de mest krevende øvingsforholdene vi kan oppdrive her i landet, sier generalmajor Lars Christian Aamodt, nestkommanderende ved Forsvarets operative hovedkvarter, til forsvaret.no.

Det var på onsdag at det ble gjennomført en øvelse med tre B-52 Stratofortress bombefly fra US Air Force sammen norske jagerfly over Nord-Norge og Barentshavet. Under øvelsen trente de amerikanske bombeflyene sammen med F-16 jagerfly i luftrommet over Finnmark og over Barentshavet nord for det norske fastlandet.

– At vi er i stand til å operere sammen med våre allierte også i dette området er svært betryggende, sier Aamodt. Läs artikel

Med vår geografiske beliggenhet som en buffer mellom supermaktene i et av verdens mest utsatte geopolitiske veikryss må vi ta hensyn til sikkerhetsinteressene så vel til vår stormaktnabo i øst som vår hovedallierte i vest.

Det er en krevende utenrikspolitisk spagat for en liten nasjon med et stort territorium. Det forutsetter kloke ledere som kan sin historie og som forstår geopolitikkens enkle, men brutale logikk og at det er realpolitikk og interesser og ikke verdipolitikk og filantropi som styrer forholdet mellom stormaktene. […]

Når det er sagt, er det klart at verken russiske eller norske sikkerhetsinteresser er tjent med å bringe amerikanerne helt inn på Russlands dørterskel. Russland er best tjent med et norsk forsvar sterkt nok til å ivareta sine oppgaver i Nato og til å forsvare seg selv. Derfor bør ikke Lavrov bekymre seg om Norge omsider styrker forsvaret, snarere tvert imot. Det vil bidra til å stabilisere sikkerhetsbalansen i Nordområdene. Det vil berolige våre allierte og skape mindre behov for utenlandske kapasiteter på norsk jord. Det gjør det mulig for Norge å gjenoppta rollen som buffer mellom stormaktene som både avskrekker defensivt og beroliger uten å bidra til å forrykke den strategiske kjernevåpenbalansen mellom stormaktene. Det siste er viktig. Regjeringens beslutning nylig om likevel ikke å delta i NATOs ballistiske missilforsvar må ses i denne sammenheng. Det er en beslutning for å berolige Moskva på linje med de selvpålagte restriksjonene fra 50-tallet. Det bryter med amerikanske posisjoner og vedtaket på Nato-toppmøtet i Lisboa i 2010.

Det representerer en ikke ubetydelig innrømmelse fra norsk side for å komme russiske sikkerhetsinteresser i møte. Om Russland ønsker avspenning, er det ikke urimelige å forvente at Moskva svarer med tilsvarende tillitsskapende avspenningstiltak i Nordområdene. Det vil i sin tur kunne legge grunnlaget for å løse den gordiske knute Ukraina har spunnet omkring sikkerhetsutviklingen i Europa og bidra til normalisering i forholdet mellom Øst og Vest. Den massive russiske ubåtstyrken som i disse dager tar seg ut i havet utenfor norskekysten tyder ikke på det. De nye stillegående russiske ubåtene er utstyrt med presisjonsstyrte hypersoniske kryssermissiler som kan bære atomstridshoder med rekkevidde til å treffe mål på det amerikanske kontinentet. På samme måte som det amerikanske rakettskjoldet, representerer dette kapasiteter som forstyrrer likevekten i den delikate balansen i strategiske kjernevåpen mellom stormaktene. Det vi trenger, i Øst som i Vest, er å gjenopprette balansen i konvensjonelle styrker i Europa samt iverksette gjensidig tillitsskapende tiltak og gjenoppta nedrustningsforhandlinger som bidrar til å stabilisere likevekten i terrorbalansen mellom stormaktene. Det er på tide med tilnærming mellom Russland og Vesten. Ukraina bør ha vært en lærepenge for begge. Läs artikel

Frankrikes president Emmanuel Macron varnar europeiska länder för att de inte längre kan lita på att USA försvarar Natos allierade i Europa.

– Det vi ser nu är ett Nato som är hjärndött, säger Macron i en intervju för tidskriften The Economist.

Macron tillfrågades om han tror på att Artikel fem har någon effekt (det vill säga; om ett Natoland blir attackerat så kommer alla andra Natoländer till hjälp). Macron svarade att han inte vet, och att han inte heller vet vad Artikel fem kommer att betyda i framtiden. […]

Det finns inget som helst koordinerat beslutsfattande mellan USA och dess allierade i Nato. Inte något alls, säger Macron.

– Det finns ett okoordinerat aggressivt agerande från en av Natos allierade – Turkiet. Och det sker i ett område där våra intressen står på spel, säger Macron.

– Vi bör omvärdera vår syn på Nato. Jag anser att Europa har kapacitet att försvara sig självt. Läs artikel

This year marks the 80th anniversary of the beginning of the Winter War. The war started when the Soviet Union attacked Finland without a declaration of war.

In the secret minutes of the Treaty of Non-aggression between Germany and the Soviet Union, or the Molotov-Ribbentrop Pact, Finland was marked as belonging to the Soviet sphere of interest. This treaty was among the main factors that led to the breaking out of the Winter War. The war ended on 13 March 1940, after 105 days of fighting.

Defending Finland’s independence came at a heavy cost. More than 25,000 Finns died in the war effort and about 44,000 were wounded. Civilian casualties numbered more than 1,000. The losses suffered by the Soviet Union in the war were substantially higher. Finland maintained its independence but had to cede 11% of its territory to the Soviet Union. About 430,000 Finns, or 12% of the population at the time, lost their homes and had to be resettled in other parts of Finland. Läs artikel