Den 29 augusti 1944 står ryssarna i Bukarest. Rumänien är befriat. ”Tunga sovjetiska stridsvagnar defilerar förbi nere på gatan framför huset dit vi har tagit vår tillflykt. Storslagen syn. Dessa dammiga, slutkörda, rätt illa klädda män erövrar världen.” Så skriver två dagar senare den judisk-rumänske författaren Mihail Sebastian i sin dagbok. ”Folk längs gatan är fortfarande omtumlade. Väldiga utbrott av entusiasm men också en viss reservation. Många förbipasserande tittar snett på ’judepacket som applåderar’.”
Den rumänska statsledningen, auktoritärt styrd, slöt upp på Nazitysklands sida under andra världskriget, till dess den undanröjdes genom en statskupp och kapitulationen blev oundviklig med den tyska reträtten. Judeutrotningen i landet hade under denna tid varit svårartad till sin omfattning, bestialisk till sina uttryck. Sebastian har inga illusioner om befriarnas syfte – lägger de inte redan beslag på andras egendom? Klockor tycks vara deras favoritleksaker, nämner han galghumoristiskt. Men ändå, en vecka senare: ”De här ryska soldaterna som drar omkring på Bukarests gator med sina barnaleenden och sin hjärtliga lantlighet är riktiga änglar. Varifrån får de styrkan att låta bli att bränna ner allt, döda, plundra, lägga denna stad i aska där mödrarna hustrurna, systrarna och älskarinnorna bor till dem som mördat, bränt ner och utplånat deras eget land?”