Norge har besluttet ikke at være en del af Natos ballistiske missilforsvar.

Det fremgår af det norske forsvarsministeriums budget for 2020, som blev offentliggjort mandag. Det skriver det norske nyhedsbureau NTB.

– Gennem en bredere sikkerhedspolitisk vurdering har regeringen besluttet, at Norge ikke overvejer at anskaffe sensorer eller forsvarsmissiler, som kan indgå i Natos missilforsvar, hedder det i budgettet.

Norge har i flere år støttet Natos beslutning om at udvikle et missilforsvar til at beskytte Natos europæiske territorie, befolkninger og styrker. Det blev besluttet på et topmøde i Lissabon i 2010. Men til gengæld har Norge været modstander af planen om, at Natos missilforsvar skulle smelte sammen med USA’s mere omfattende missilforsvar. Debatten om en mulig norsk deltagelse har udløst frygt for spændinger i relationen til Rusland.

– Jeg tror, at dette (regeringens beslutning, red.) forhindrer øget spænding, siger seniorforsker Julie Wilhelmsen til NTB. Läs artikel

President Donald Trumps beslut att överge sina kurdiska allierade i Syrien och ge grönt ljus för turkiska markoperationer i det så kallade Rojava-området har vållat harm och bestörtning i regionen.

Trumps besked är en historisk markering av något som berör långt fler än kurderna. Från Israel till Gulfstaterna inser USA:s allierade att regionens allianssystem nu rivits upp definitivt. Redan USA:s beslut att inte replikera på Irans attacker mot Saudiarabien chockade. Jämte sveket mot kurderna rör det sig om ett geopolitiskt jordskred.

Det som USA:s allierade kring Stilla havet fick lära sig för flera år sedan går nu upp för dess partners i Jerusalem, Amman, Muskat, Dubai, Riyad, Kuwait och Bahrain: den som bygger sin säkerhetspolitik på traditionella antaganden om amerikansk solidaritet, bygger på lösan sand.

De skräckslagna saudierna inledde under veckan indirekta förhandlingar med Iran och Israel höll natten till måndagen ett extra kabinettsmöte där man enades om en kraftig ökning av militärbudgeten. Att saudierna inte ens brydde sig om att hålla sitt luftvärn kring oljekällorna i stånd – det aktiverades inte vid den iranska attacken – berodde på den ingrodda övertygelsen att USA:s beskydd skulle freda dem mot allt ont. Iran slet masken av den illusionen. Läs artikel

Tilliten till institutioner och till våra medmänniskor har minskat och skillnaderna mellan olika områden och delar av landet har ökat. Men vad det gäller den politiska splittringen jämför vi oss för mycket med USA, där läget är betydligt allvarligare. Det menar historikern Lars Trägårdh, som forskat på ämnet. […]

Den etniska och sociala boendesegregationen och sociala mediers logik försvårar möten mellan människor med olika åsikter och erfarenheter. Lars Trägårdh nämner också uppluckringen av tre institutioner, som historiskt skapat social sammanhållning. – Den ena var den allmänna folkskolan, som var en plats där man fick mötas, lära sig ett gemensamt språk och en gemensam verklighetsbild. Den andra var lumpen, där unga män fick mötas över klassgränserna. Och sen hade vi media. Vi hade ett gemensamt media, inte minst då public service, som vi kallar det idag. Alla de här tre institutionerna har under senare år blivit avskaffade eller pluraliserade på olika sätt. Och vi har inga ersättningsinstitutioner som konkret kan få folk att mötas, säger han. Läs artikel

Rikshemvärnschefen:

Hemvärnet, som består av frivilliga, är efterfrågat och behovet är stort av Hemvärnsförbanden och dess förmågor.
Hemvärnet lever verkligen efter devisen ÖVERALLT – ALLTID!
Därför ska Hemvärnet stärkas – bla genom personell tillväxt och tillförsel av mtrl och förband/förmågor. Hemvärnet är och kommer fortsatt vara den nationella bottenplattan. En bottenplatta som består av 40 bataljoner, spridda över hela Sverige, med 24
timmars operationsberedskap.
Den höga operationsberedskapen är Hemvärnets signum och 6 – 24 – 90 är kravet. Detta innebär att hemvärnets förband redan i grundberedskap skall ha förmågan att inom 6 h, efter det att hemvärnsberedskap beordrats, ha initialförmåga att lösa huvuduppgiften – inom 24 h full förmåga och därefter kunna lösa detta i 90 dagar.
Dessa 40 bataljoner med operationskraven 6 – 24 – 90 har som huvuduppgift och fokuserar på att skapa förutsättningar för övriga FG/SK att kunna verka. Sedan kommer också de Militärregionerna med de regionala staberna och utbildningsgrupper att tillföras stridskraften from 1 jan 2020. Läs uttalandet

Fifteen years ago, NATO opened its doors to the Baltic states. In the United States this momentous historical decision is commonly framed either as one of the greatest U.S. foreign policy achievements or an ill-advised move that diluted the alliance by taking on indefensible nations. Meanwhile, Russian contemporary discourse on this matter revolves around broken Western promises not to expand the alliance towards its borders. Either way, the story of Baltic NATO membership is almost exclusively told through the lens of major powers, leaving the impression that Latvia, Lithuania, and Estonia were mere spectators caught in a geopolitical tussle between the United States and Russia. […]

A number of things had to go right in order for the Baltic states to join NATO. Deep structural forces worked in their favor. In the post-Cold War era, the global distribution of power had shifted away from Russia, putting Moscow in too weak a position to challenge the enlargement process in a meaningful way. The Clinton and later Bush administrations were sympathetic towards the plight of Baltic nations and kept the membership door open. Regionally, the Baltics benefited immensely from their Nordic neighbors who were keen to invest in modernization of Baltic armed forces, transfer knowledge, and lobby on the Baltics’ behalf internationally. But that alone did not guarantee the outcome we have today. Events on the ground in Latvia, Lithuania, and Estonia, namely local actors’ persistence in pushing to join the Euro-Atlantic community, their diligent efforts, and their dedication to reforms, is what finally got them over the alliance’s doorstep. For the Baltics, reaching NATO membership was nothing short of a geopolitical breakthrough, Läs artikel

Det var det här med kärnan. SR och SVT:s uppdrag är att sända radio och tv i allmänhetens tjänst. Extra vikt läggs vid att ”slå vakt om programområden som är betydelsefulla för allmänintresset”. Alltså: nå ut till vanligt folk. Det är inte jag som påstår detta – utan Lena Adelsohn Liljeroth, tidigare kulturminister och undertecknare av nuvarande sändningstillstånd som går ut vid årsskiftet.

Kanske hade kulturministern lyssnat på Alliansregeringens framtidskommission. Förutom Kd:s partiledare Göran Hägglund bestod den bland annat av Lars Trägårdh, professor och tillitsforskare. Han brukar påpeka att tre institutioner varit grundläggande för den sociala sammanhållningen i Sverige: allmän värnplikt, gemensam skola – och public service. Det är våra gemensamma lägereldar, platserna där vi lär oss att världen är större än vardagsrum och mobilskärm. Efter värnpliktens avskaffande och skolans splittring är SR och SVT på många sätt den sista vi har kvar. Läs artikel

[…] The EU recognises the need to work closely with national, regional and local authorities in the European Arctic in this regard. The EU emphasises its commitment to facilitate Arctic stakeholder engagement in the European Arctic region.

With three EU Member States and two European Economic Area members being Arctic states, the EU has a strategic role and interest in the Arctic remaining a “low-tension–high cooperation” area. The EU promotes sustainable economic development in the Arctic region, based on the best available science and taking into account the impact on fragile ecosystems as well as the living conditions of local populations, in particular the indigenous peoples.

The EU is directly affected by climatic and environmental changes in the Arctic, which profoundly alters living conditions in the Arctic and globally. Last week’s Special Report by the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) on oceans and the cryosphere has strongly reinforced the message that we need to limit global warming to 1.5°C. The EU is committed to reducing global greenhouse gas emissions and becoming a carbon-neutral economy by 2050. Läs uttalandet

Systematisk ble Forsvaret bygget ned til det knapt kunne forsvare en bydel i Oslo. Men ingen generaler eller politikere tar ansvaret. Feilen er ansiktsløs. […]

For det forsvar som ble vedtatt så sent som i langtidsplanen fra 2016, er «for lite», skriver admiral Haakon Bruun-Hanssen her i Forsvarets forum. For dagens «ressursrammer gir ikke et forsvar som er tilstrekkelig til å løse sine oppgaver i en ny sikkerhetspolitisk hverdag», slår forsvarssjefen fast. I mars var det daværende hærsjef Odin Johannessen som til NTB slo fast at «vi har ikke stor nok evne til å løse de utfordringene vi har i oppdrag å håndtere». Da holdt han det som ble kalt «en tordentale» i Oslo Militære Samfund. Sjelden har Forsvarets øverste ledelse satt klarere offentlige ord på situasjonen.

Det er ikke så mange årene siden det ble spilt en annen politisk og militær melodi. Det kunne virke som om spisse utenlandsoperasjoner og avansert høyteknologi var det eneste saliggjørende. Offiserer som snakket høyt om territorialforsvar og at den sentrale oppgaven var å kunne forsvare de norske grensene, ble nærmest latterliggjort. De ble plassert i båsen for gammeldagse kaldkrigere som satt fast i et utdatert verdensbilde. Uten evne til å forstå den nye tid. Läs artikel

Foreign Minister Mohammad Javad Zarif briefly explained the contents of the proposal during a special session of the UN Security Council. HOPE, according to Zarif, is based on the fact that all regional states have the responsibility to ensure peace, stability and prosperity in the region and, together with the global community, have a common vital interest in maintaining freedom of navigation and energy security for all. […]

History has shown that it is not possible to advance prosperity, security, and stability in the region in a non-inclusive manner that excludes Iran’s participation. The fate of HOPE is contingent on Iran’s ability to transform the proposal into concrete steps to generate confidence with its Arab neighbors, in addition to garnering the support of the international community, including the United States. Clearly, the majority of GCC states are not prepared to forego their military partnerships with the United States absent a real local capacity to guarantee their security and political interests. While it is unlikely that all GCC states will genuinely embrace the proposal under current circumstances, it is high time for all countries surrounding the Persian Gulf to seek a common path away from current tensions and hostilities. Läs artikel