Enligt Svenska Akademiens ordlista är aktivismen en ståndpunkt som förespråkar aktivt ingripande till exempel i krig.
Ett talande prov på detta fenomen från början av 1900-talet var aktivisten och riksdagsmannen Rudolf Kjellén, som pläderade för en allians med stormakten Tyskland inför det stundande krig som blev det första världskriget. Att den svenska flottan skulle vara ”alliansfähig”, det vill säga anpassad för en stormaktsstrategi, var ett slagord som han och andra propagerade. Den linjen mötte dock starkt motstånd och tillbakavisades.
Typiskt för den tidens aktivism var att den verkade för att dra in Sverige i krig på ena sidan i en kommande stormaktskonflikt och då gällde det att satsa på Tyskland i förhoppning om att bli gunstigt behandlat och kanske få del av bytet vid en framtida fredskonferens. Aktivisterna var dock inte en homogen grupp utan det fanns motsättningar om både mål och medel.
Nu väcks aktivistiska tankegångar till nytt liv. Men det handlar förstås inte längre om Tyskland utan USA står i centrum med den starkaste dragningskraften. I fråga på fråga sker säkerhetspolitiska omorienteringar, där den svenska statsledningen genomgående väljer en linje som är förenlig med eller främjar USA:s intressen. Medlemskapet i det av USA dominerade Nato var i ett aktivistiskt perspektiv ett aktningsvärt framsteg och det långtgående DCA-avtalet med USA något av en kröning av framgången. Men det handlar inte bara om militära saker. Sverige har känsliga samarbeten med USA om kärnkraft, 6G, sanktioner, rymdfrågor, informationsutbyte, satellitövervakning med mera.
Den aktivistiskt inriktade falangen inom svensk säkerhetspolitik har breddats och varit framgångsrik under de senaste decennierna. Den har varit pådrivande i offensiv inriktning, både ideologiskt och i praktiken. Den torgförs under vaga koncept som ”solidaritet” och ”försvar för en regelbaserad världsordning”. Ett allt aggressivare tonläge mot Kina trappas nu upp och har blivit standard i säkerhetspolitiska dokument.