I sitt nyårstal yttrade president Sauli Niinistö:
”Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst? Det har alltid funnits ondska, men nu är den allt tydligare närvarande. Vi hade redan lärt oss tänka och leva som om vi blivit kvitt ondskan. Och vi har ju blivit lärda att tro att det goda alltid vinner över det onda.
Finland är en del av den västerländska kulturen, och vi har ett västerländskt tankesätt. Att främja välfärd och bygga fred har varit vårt mål. Men att vi skulle behöva värja oss mot ondska, det är något vi inte alltid ens har reflekterat över.”
Vad presidenten säger mellan raderna är att kriget inte längre kan avfärdas som en omöjlighet…
Att allt detta kommer att få konsekvenser även för oss i Norden och närområdet är uppenbart. Hur man ska klara av omställningen till dessa nya realiteter är något som ger beslutsfattarna i huvudstäderna huvudvärk.
Först och främst måste det bli rättning i de liberala ländernas led. Den gravt försämrade säkerhetssituationen kräver omfattande nationella satsningar på försvaret och eget större ansvarstagande. Två procent av BNP är ett väl avvägt mål för allierade och partnerländer, dessvärre dock otillräckligt för de baltiska länderna själva. Att åka snålskjuts med Nato och USA som formella eller informella garanter för säkerhet och suveränitet duger inte längre…
I Finland och Sverige har det under de senaste åren med hög profil gjorts flera ”Natoutredningar”, gedigna arbeten enligt de flesta bedömare. Tyvärr lider de alla ändå av ett visst systemfel, eftersom ingen av utredningarna säger just något alls om Natos interna tillstånd. Hela debatten om Finlands och Sveriges eventuella Natoanslutning haltar därför betänkligt. Nu är inte enbart EU i kris utan även Nato. Att det rör sig om dramatiska förändringar förstår man då portalen Deep Baltic nyligen ställde den erfarna brittiska journalisten/observatören Edward Lucas en enkel fråga: Tror ni att de baltiska länderna kan överleva utan Nato?
Den frågan kan ställas mer generellt. Lucas svarade rättframt och klokt och med fötterna på jorden:
”Jag tror vi är på väg mot en säkerhetsomgivning post-Nato, så vi får allt se till att vi överlever utan Nato. De antaganden om säkerheten som gällt under det senaste kvartsseklet är helt urholkade, dels till följd av de låga försvarsanslagen i Europa och dels av vad jag kallar ”Trumpbävningen” i Amerika. Det innebär att vi bör hitta regionala och sub-regionala säkerhetsarrangemang som gör det möjligt för oss att försvara oss.”
Norden är helt klart en sådan region som Lucas avser. För två år sedan publicerade U.S. Army War College press en liten bok – Breaking the Nordic Defense Deadlock – av överste Pekka Holopainen och mig där just denna problematik behandlades pragmatiskt seriöst. I dagens situation tror vi att den alltjämt är aktuell, eftersom en anslutning till Nato – så nyttig den kanske kunde ha varit för drygt 20 år sedan – nu blivit närmast en chimär.
En ansökan kan inte inlämnas utan att man har full garanti för att den skulle behandlas snabbt och med för oss positiv utgång. Med USA:s president i denna för landet helt nya roll, med Turkiet halvvägs ute ur Nato med sina allt närmare Rysslandsrelationer samt andra till Ryssland mycket inställsamma Natoländer vore en finsk och kanske även en svensk medlemsansökan nu ett ytterst riskfyllt vågspel.Läs artikel
