…Hærens og Heimevernets framtid skal utredes av et utvalg, før det blir fattet noen beslutning om evt. nyanskaffelser. Men det er ikke satt av noen penger i Langtidsplanen til framtidige anskaffelser til bakkestyrkene.

I tillegg pålegges Forsvaret å spare inn i gjennomsnitt 2 milliarder kroner på drift hvert år. Regnestykket går med andre ord ikke opp, og Forsvaret er henvist til å leve videre med sin doble ubalanse også gjennom neste planperiode. Og hvordan en hær uten artilleri og luftvern kan resultere i et bedre forsvar, er for meg en gåte.

Dersom Hæren skal gjenreises, Orion-flyene beholdes og antall nye kampfly opprettholdes, er det ingen vei utenom at Regjeringen vedstår seg budsjettmålet på 2 prosent av brutto nasjonalprodukt innen 2024, som den forpliktet seg til på NATOs toppmøte i Cardiff for to år siden, og som Høyres landsmøte faktisk også har vedtatt som en målsetting. Før det skjer er alt prat fra Høyres og Regjeringens side om styrket forsvarsevne ikke noe annet enn nettopp det: prat! Läs artikel

Efter attentatet i Nice kan Sverige tänka sig att ytterligare bistå Frankrike militärt, meddelade utrikesminister Margot Wallström (S) efter dagens möte med EU:s utrikesministrar.

– Vi stöder redan Frankrike i Mali och Centralafrikanska republiken och är beredda att fortsätta hjälpa till, säger Margot Wallström till SvD.

Efter terrorattentatet i Paris i november 2015 bad Frankrike om stöd från övriga EU-länder genom att åberopa artikel 42.7 i Lissabonfördraget, som handlar om att EU-länderna måste hjälpa varandra vid ett väpnat angrepp. Läs artikel

Försvarsmakten har beslutsamt tagit sig an uppgiften att höja försvarsförmågan i enlighet med den senaste försvarsöverenskommelsen. Detta är bra, men underfinansieringen kan Försvarsmakten inte själv göra något åt. Det är en uppgift för politikerna.

De kvantitativa brister vi ser kommer att bestå länge. En annan konsekvens av underfinansieringen är att gjorda investeringar blivit suboptimerade, vilket politikerna inte tycks inse…

Sverige investerar i högmoderna korvetter med stealthegenskaper. Bra, men de kan bara i fredstid röra sig utanför skärgårdarna. I krig kommer de redan i ett inledningsskede bli sänkta om de försöker sig på detta. Detta för att de saknar fullgott egenskydd i form av modernt robotluftvärn.

Sverige investerar i avancerade JAS-plan, nu med högmoderna robotvapen. Bra, men i ett krisläge kan vi inte sprida ut dem över landsvägsbaser och civila flygfält. De blir kvar på sina tre fredsbaser, utlämnade åt en fiendes svärm av kryssningsrobotar, därför att man inte skapat någon basorganisation som möjliggör utspridning. Läs artikel

Att det försvar Sverige har i dag är otillräckligt för att klara ett bra skydd mot angrepp är uppenbart. Den styrka på 50 000 man som ska finnas räcker inte för att värna landet…

Det som behövs i Sverige i dag är en ordentlig och övergripande försvars- och säkerhetspolitisk samordning präglad av helhets- och systemtänkande. Ett första steg på vägen är en återinförd värn- och tjänsteplikt för både män och kvinnor.

Att den nya organisationen skulle innebära kostnader i form av utbildning, utrustning och återkommande övningar är en självklarhet. Lika självklart är att försvarets behov av tyngre materiel skulle kräva nya resurser. En väg att finansiera det är en återinförd fastighetsskatt som öronmärkt kunde brukas till att värna Sverige som land.

Med återinförd värnplikt och god planering kan försvaret på ett effektivt sätt dra nytta av den civila kompetens som finns i landet. Läs artikel

Idag har vi ett djupt bilateralt samarbete med Finland som snudd på är ett osignerat ”försvarsförbund”. Alla svenska och finska vapengrenar har dels sina egna gemensamma övningar exvis flyg och olika arméförband, dels övningar där Finland och Sverige samövar med andra utländska styrkor i s.k. Joint Exercises. Vad som är mindre känt är hur och när detta samarbete startade och att AMF och de finska kustjägarna på Nylands Brigad är de förband som är en stor del av ursprunget till det nu mycket omtalade samarbetet. Även KJV har bidragit med en liten liten bit då vi sände Årets Kustjägare 2001 – Emil Andersson – till Nylands Brigad.

KA:s reservofficerare var 1952 troligen de som först startade övningssamarbetet med Finland. Det var i början på 1950-talet känsligt för Finland att ha övningsverksamhet med främmande makter. Men tävla fick man ingen kritik för – läs rysk. Så KA:s och Flottans reservofficerare skapade de NORDISKA MARINA TÄVLINGARNA som var en dold övningsverksamhet sponsrad av resp. Försvarsmakt. Med reservofficerarna reste flera ”höga dignitärer” d.v.s. yrkesofficerare (överstar, generaler, amiraler)till tävlingarna, som av olika anledningar ville träffa sina, främst finska motsvarigheter. Intresset från de norska och danska generalerna/amiralerna var lika stort. Läs artikel

Sverige har en lång historia av att delta i internationella insatser. Redan 1849 deltog Sverige för att understödja Danmark under Slesvig-Holsteinska kriget och efter FN:s bildande har Sverige deltagit i fredsbevarande insatser, vilka har uppgått till 120 internationella uppdrag i 60 länder.

Under senare år har dock en omställning gjorts som resulterat i att Sverige nästan helt valt bort att delta i FN-ledda fredsbevarande insatser och i stället har EU- eller Nato-ledda insatser prioriterats. FN har uppenbarligen valts bort som konflikthanterare av de svenska regeringarna och med undantag för det svenska bidraget till FN-insatsen i Liberia 2004-2006 har Sverige sedan mitten av 1990-talet valt att inte bidra till FN-ledda insatser.

Vi anser att det är beklagligt att Sverige nedprioriterat FN-insatser framför insatser ledda av EU och Nato. Vi välkomnar därför det svenska bidraget till stabiliseringsinsatsen MINUSMA i Mali och ställde oss positiva till denna redan förra året när riksdagen fattade beslut om deltagande. Läs artikel

DN:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström har på sistone skrivit en räcka artiklar om det ryska kärnvapenhotet. I anslutning till »Rysk retorik tvingar fram kärnvapendebatt« finns en grafik över hur många kärnvapenstridsspetsar som stormakterna förfogar över. Enligt den har Ryssland en betydligt större arsenal än något Natoland. Till och med fler än USA, Frankrike och Storbritannien tillsammans. 3648 mot 2038 + 280 + 120 = 2438, vilket innebär att Ryssland har 50 procent fler kärnvapen än hela Nato och nästan 80 procent fler än supermakten USA…

Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) anger i sin senaste årsbok fördelningen av världens nukleära massförstörelsevapen. Nato och Ryssland har tillsammans merparten av alla kärnvapen, sammanlagt strax under 15000 (varav Ryssland 7290 och USA 7000). Enligt SIPRI:s bedömning är drygt 4000 av dessa utplacerade och stridsklara: USA 1930; Frankrike 280; Storbritannien 120 och Ryssland 1790. Det vill säga 2330 versus 1790 i Natos favör. En helt annan bild än den som Holmström presenterar i DN. Läs bloggen

Sverige har drivit en isolationistisk utrikespolitik, nu är den tiden förbi. Så lyder budskapet från en grupp tidigare ambassadörer, förstärkta av några högre militärer (SvD 10 juni).

Det är Nato-anslutning det gäller. Artikeln kan säkert göra intryck på många läsare med tanke på skribenternas erfarenhetsbakgrund. Desto större anledning att granska deras argument. Närmare bestämt på två väsentliga punkter.

Den första gäller den svenska ”isolationismen”. De 25 författarna menar att tanken att Sverige kan stå utanför krig är ”helt förlegad”. Världen är förändrad – alla konflikter i vår närhet kommer att dra in även oss, menar de. Därför är det bäst att gå med i försvarsorganisationen Nato – så att alla vet var vi hör hemma…

Punkt två gäller debattörernas utgångspunkt: Ryssland hotar, vi måste avskräcka. Det är en syn som försvarsminister Peter Hultqvist delar.

Språkbruket och synsättet är militärt. Och att ett antal erfarna diplomater ansluter sig är märkligt. Har dessa personer på sina befattningar i London, Moskva, Wien, Bryssel och annorstädes ägnat sig åt att bedriva svensk isolationism och avskräckning? Sannolikt inte. Som professionella diplomater har de förhoppningsvis följt svenska regeringars linje att förebygga konflikter och verka för avspänning. Ingenting om detta helt avgörande fredliga arbete nämns i artikeln. Författarna går pang på en strategi för en kris- och krigssituation.Läs artikel