Värdegrundsflum har smugit sig in i den säkerhetspolitiska diskursen – där också. Det hör inte hemma där. De enda värden som kan vara aktuella i det sammanhanget är värdet av fred och av nationellt oberoende. En värdegemenskap länder emellan är en chimär, liksom även inom ett land. Många olika värderingar råder inåt och utåt – en del befinner sig till och med i konflikt med varandra. Att tala om ”västerländska värderingar” är ungefär lika meningsfullt som att tala om ”österländska värderingar” – hur ser de alls ut?
Värderingar som kan tänkas styra vårt handlande skiftar inte bara i rum utan också över tid. Och om man ser på typiska västländer, så är det inte bara i fråga om tänkesätten som de skiljer sig åt utan också i fråga om institutioner, styresskick och delvis också ekonomiska system. Både rättsstater och marknadsekonomier tar sig olika skepnad. De faktiskt existerande marknaderna kan vara mer eller mindre monopoliserade; också parlamentarism och rättsväsende varierar från land till land. I vissa länder fungerar den demokratiska praktiken mindre väl än i andra. I Storbritannien till exempel, med sin starka parlamentsmakt och icke lagstadgade konstitutionalism, är mer än hälften av parlamentsledamöterna utsedda av regeringen-monarken vid ett eller annat tillfälle, nämligen de som sitter i överhuset, och en särskild författningsdomstol saknas där (liksom i de nordiska länderna) – ändå räknas landet till de liberala demokratiernas krets. I vissa väststater praktiseras en tämjd, inskränkt eller till och med ”illiberal” demokrati. En stor demokrati tillämpar dödsstraff. (Vad gör man sedan med sådana ”österländer” som Indien och Japan?)