Försvarsminister Pål Jonson befinner sig på resa till Singapore, Australien och Filippinerna. En första anhalt gjordes i Singapore där han deltog i Shangri-La Dialogue och gjorde inlägg i en panel om internationella insatser och säkerhet i det ”indopacifiska och euroatlantiska” området. Kina och USA var där. Indien var det inte!
Kinas försvarsminister Dong Jun var på plats och varnade för att bygga höga handelshinder med risk för ”chaos and conflict”: “We will not allow hegemonism and power politics to undermine the interests of the Asia-Pacific countries. We will not allow anyone to bring geopolitical conflicts or war, whether hot or cold, into our region.” Han tog upp bland annat upp frågan om Taiwan och utvecklade den kinesiska synen på gränsdragningen i Sydkinesiska havet och tvistigheterna där med Filippinerna.
USA:s försvarsminister Lloyd Austin var också på plats och fick bland annat frågan om USA försökte skapa ett “Pacific Nato”, varpå han svarade att de nätverk han hade beskrivit i sitt tal liknade inte Nato strukturellt, utan det var i stället fråga om att ”like-minded countries with similar values and a common vision of a free and open Indo-Pacific are working together to achieve that vision”.
Det skadade inte att konferensen i Singapore underlättade för de två försvarsministrarna att ha egna överläggningar som lär ha tagit sin tid. Dagen efter kommenterade Austin att “war with China was neither imminent nor unavoidable”, trots snabbt upptrappade spänningar i regionen, och han underströk vikten av förnyad dialog mellan honom och hans kinesiska motpart för att undvika “miscalculations and misunderstandings”.
Även försvarsminister Pål Jonson prioriterade de globala perspektiven. Denna hans resa tycks inte ha haft mycket med nationella svenska intressen att göra. Vid sin avresa lämnade han bakom sig ett på försvarsmateriel utarmat svenskt försvar, som dessutom inte har mer än högst två brigader att tillgå.
Intervjuad av Ekot gav Jonson i Singapore besked om visionära tankar: ”Sverige kan komma att utöka sina militära samarbeten i Asien och Stilla havet.”
Varför det? undrar man. Han borde ta itu med uppgiften att bygga ett eget aktningsvärt svenskt försvar. Under hans mandatperiod har den svenska värnkraften inte stärkts, trots ständiga utsagor från regeringens sida om att vi befinner oss i det mest utsatta läget sedan andra världskriget. Han kan inte gärna föreställa sig att nu är allt ”kirrat” genom medlemskapet i Nato och det på gång varande DCA-avtalet. Om så är fallet har han bara fel.
Men det var inte nog med det. Jonson gav ytterligare ett besked om sina högtflygande planer: ”Regeringen arbetar nu med att ta fram en försvarsstrategi för regionen som blir allt viktigare för svensk och europeisk säkerhet.”
Vad ska en sådan ”försvarsstrategi” gå ut på för svensk del? Mot vem ska den riktas, vem är fienden? Mot vem ska vi försvara oss i Asien och Stilla havet? Och med vilka resurser ska vi rycka ut när vi inte har ett eget försvar värt namnet!
Stormaktskonflikten mellan Kina och USA trappas nu upp i regionen och långt därutöver. Det är fråga om ett handelskrig som USA initierat. Det sträcker sig vitt över världen och kan lätt bli verkligt utmanande och få farliga verkningar om det bedöms av en stat som att det långsiktigt och på allvar skulle slå mot den egna statens ekonomi och handel. Det rör sig vidare om att vinna allierade och välvilligt inställda stater, eller i vart fall neutralisera viktigare stater. Därtill kommer den ideologiska striden där USA av tradition brukar ha övertaget men där dess dominans inte är lika självklar längre. Att båda staterna förbereder sig militärt för alla eventualiteters skull ingår naturligtvis i bilden.
USA försöker globalt mobilisera för sin samling mot Kina. Sverige bör inte delta.
Det ligger inte i Sveriges intresse att låta sig dras in i dessa svåröverblickbara, mångbottnade och laddade motsättningar mellan världens två supermakter. Det är fråga om förlopp som vi i grunden inte kan påverka annat än att möjligen genom EU verka för att unionen intar en förmedlande roll som strävar efter att överbrygga och hålla motsättningarna i schack så långt det går.
Försvarsminister Pål Jonson tycks i DCA-avtalets anda vara inne på en linje som devot vill ansluta till den amerikanska. En sådan svensk hållning är naiv och farlig. Sverige har ingen anledning att välja sida eller att satsa allt på ett kort. Vi bör verka för friaste möjliga handel med båda Kina och USA. Sverige har ingen anledning att göra Kina fientligt inställt till oss, tvärtom. Kina hotar oss inte utan är en vänligt inställd makt. Men vi har skadat kinesiska intressen genom vårt agerande mot det kinesiska företaget Huawei som Kina uppfattar som godtyckligt och mer sådant ligger i farans riktning.
Har Jonson tänkt sig att Sveriges egentliga uppdrag i sammanhanget bör vara att symboliskt och legitimerande ställa sig bakom amerikanskt provokativt militärt agerande i Sydkinesiska havet? Eller att i samma syfte rycka ut på något smärre expeditionsuppdrag i regionen för att betyga sin lojalitet och få en klapp på axeln? Ingetdera ligger i Sveriges intresse. Vi bör inte skaffa oss några fiender i onödan.
I sitt tal på konferens uttalade Jonson följande om Sveriges engagemang i regionen:
“It is going to be about military engagement; that could be our footprint in this region. Of course, we – on the contrary to, for example, France – do not have a permanent presence here on the naval area, but it could be that we could contribute to having manning on various ships or command structures.”
Det hela är så utan tillstymmelse till en egen svensk linje att man baxnar. Vi ska hoppa på andras fartyg eller ge oss in i andras kommandostrukturer. Genom att engagera oss militärt ska vi göra fotavtryck i Asien och Stilla havet. Detta är bara förryckt.
Pål Jonsons tal kan läsas här.