Det finns ett stort glapp i synen på hur ett svenskt folkförsvar bör se ut – mellan den rådande folkmeningen, som helt klart förordar en återgång till den allmänna värnplikten, och de i riksdagen företrädda partierna, där en majoritet avvisar en sådan återgång.
Alliansfriheten.se har hört sig för hos riksdagspartiernas informationstjänster om deras nuvarande inställning. Där vi inte fått svar har vi noterat aktuella ställningstaganden i andra sammanhang.
”Den allmänna värnplikten avskaffades av Alliansregeringen (lades vilande) år 2010 med bred politisk majoritet. Vi önskar inte se en återgång till denna”, svarar Moderata Samlingspartiet, undertecknat med Väljarkontakter.
Miljöpartiet de gröna skriver: ”Vi var positiva till att ta bort den allmänna värnplikten för män och driver inte ett återinförande.”
Inger Fredriksson svarar för Centerpartiets Riksorganisation: ”Den 1 juli 2010 avskaffades värnplikten i fredstid. Det tycker Centerpartiet är bra. Vi har länge arbetat för att frivillighet, motivation och viljan att tjänstgöra i försvaret nationellt och internationellt ska utgöra grunden för rekrytering.”
”Kristdemokraterna är försiktigt positiva till återinförd värnplikt”, heter det i det partiets svar. ”men vi inväntar en utredning som presenteras den 30 september. Den handlar om försvarets personalförsörjning, där en totalförsvarsplikt ska komplettera frivilligheten när krigsorganisationens behov inte kan tryggas enbart genom frivillig rekrytering.”
I en debattartikel i Norrbottenskuriren (15/3) skriver företrädare för Sverigedemokraterna att partiet ”förespråkar ett återinförande av värnpliktsutbildning för att kunna ge Sverige ett starkt försvar”.
Liberalerna har genomgått en omsvängning. Efter att ha förordat värnpliktens avskaffande, ”i fredstid”, anser de nu att den mot bakgrund av det förändrade säkerhetsläget bör återupplivas. I sin ekonomiska vårmotion (2016) förespråkar partiet ett blandsystem, ”en kombination av yrkesförsvar och värnplikt”: ”Liberalerna anser därför att processen för att aktivera värnplikten behöver påskyndas. En aktiverad värnplikt ska inte ersätta ett yrkesförsvar, utan komplettera den rekrytering av soldater som sker på frivillig väg.” Partiet fortsätter: ”Det är inte en fråga om att återställa plikten som den tidigare såg ut, med tiotusentals som kallades in för att genomföra allmän värnplikt. I stället handlar det om att de luckor som finns i förbanden i dag ska kunna fyllas upp och tillräcklig kompetens tillföras.”
På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa att partiet går in för ”ett modernt, effektivt och folkligt förankrat försvar”. Det vill ha ”ett personalförsörjningssystem som förmår att förena efterfrågad snabbhet med bred folklig förankring” och ”obligatorisk mönstring för alla män och kvinnor vid 18 års ålder”, men där står ingenting om önskvärdheten av återinförd värnplikt.
”Återinförandet av värnplikten är Vänsterpartiets enskilt viktigaste försvarspolitiska fråga”, läser man på det partiets hemsida. ”Vi vill att alla män och kvinnor i Sverige ska mönstra och att alla som är lämpliga ska genomföra en kortare militär grundutbildning.” En ny pliktlag ska ”ge möjlighet till såväl militär som civil tjänstgöring”.
Till detta finns anledning att göra några kommentarer:
- Det var ingalunda någon bred politisk majoritet för värnpliktens avskaffade. Voteringen i riksdagen den 16 juni 2009 slutade 153–150; samtliga oppositionspartier röstade mot, även om de hamnade i minoritet, också Miljöpartiet, trots att detta egentligen redan vid denna tidpunkt var för en försvarsorganisation som bygger på total frivillighet.
- Man får utgå från att det även inom majoriteten fanns avvikande uppfattningar, även om partilinjen följdes. Liberalernas nuvarande (och dåvarande) ledare Jan Björklund har i efterhand medgett att beslutet var ett misstag; det är också inom det partiet som en omsvängning syns tydligast. Men utåt stod alltså blocken mot varandra. (Sverigedemokraterna var före 2010 års allmänna val inte representerade i riksdagen.)
- Vad som hände var följande:
Regeringen Reinfeldt beslutade vid regeringssammanträde den 19 mars 2009 en proposition (2008/09:140. Ett användbart försvar) med förslag att den allmänna värnplikten skulle avskaffas. I beslutet deltog utrikesminister Carl Bildt, utbildningsminister Jan Björklund och försvarsminister Sten Tolgfors.
Beslutet motiverades bland annat med att det banade väg för möjligheten att kunna sända iväg befintliga förband i internationella insatser, något som inte var möjligt med värnpliktiga enligt svensk lagstiftning. I propositionen är försvaret av Sverige en underordnad fråga. Det är det internationella perspektivet som dominerar och blir utslagsgivande:
”Många hot mot Sveriges säkerhet är av sådant slag att de effektivast möts genom insatser utanför Sveriges gränser. Eftersom tjänstgöring enligt lagen om totalförsvarsplikt inte är tillämplig på insatser internationellt innebär det att förband där soldaterna är uttagna med plikt inte kan användas för insatser internationellt.”
Under riksdagsbehandlingen argumenterade bland andra Karin Enström (M), sedermera försvarsminister, Allan Widman (FP), sedermera ordförande i riksdagens försvarsutskott, och Staffan Danielsson (C) för avskaffandet av den allmänna värnplikten.
- De enda riksdagspartier som idag, 2016, klart stödjer ett återinförande av allmän värnplikt är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. (Vi bortser här ifrån frågan hur ett återinfört pliktsystem ska konkretiseras.) Regeringsblocket är således splittrat: Miljöpartiet står fast vid yrkesarmén, Vänsterpartiet vill återinföra allmän värnplikt och Socialdemokraterna, det största riksdagspartiet, säger ingenting (förutom en generell ”mönstringsplikt”). Också oppositionspartierna har olika uppfattningar i sak: från Sverigedemokraternas värnpliktsvänlighet till Centerns och Moderaternas uppslutning kring frivilligheten, yrkeshären.
Vi har på denna sajt hävdat att stommen i försvarsmakten, särskilt armén, bör utgöras av värnpliktiga soldater och värnpliktigt befäl. Därutöver behöver det givetvis finnas en stam av anställda jämte en aktiv och övad reserv. Därav följer inte att den förutvarande värnpliktsorganisationen ska kopieras – alldenstund den under sina drygt ett hundra år tog sig olika ut vid olika tidpunkter. Den som vill skaffa sig en föreställning om hur ett reformerat värnpliktsförsvar, enligt den moderna tidens anda och principer, skulle kunna ta form, rekommenderas ett studium av general Gustav Hägglunds bidrag till antologin Försvaret främst (Celanders, 2015), där huvuddragen i den finska försvarsmaktens reformering under senare år presenteras.
Vi har också uttryckt skepsis inför tanken att en återinförd plikt skulle tillåtas vara ”selektiv” och att dess främsta funktion, såsom i Kristdemokraternas och Liberalernas uttalanden (ovan!), skulle vara att täppa till luckor när rekryteringen av soldater på frivillig väg visar sig bli otillräcklig. Detta synsätt beaktar inte landets försvarskraft som helhet. Det blundar för det stora behovet av manskap över hela vårt avlånga land. Det betraktar egentligen – fortfarande – försvaret som ett ”särintresse”, vilket kan överlåtas med varm hand till särskilt intresserade och stridsvilliga. Det lever kvar i den äventyrliga föreställning, som regeringspropositionen från våren 2009 gav uttryck för, att vad Sverige behöver är en militär som snabbt kan mobiliseras till ”insatser utanför Sveriges gränser”.
Men ett sådant försvar är inte ett folkförsvar! Ty folkförsvarstanken är till sin natur defensiv. Och den måste genomsyra alla medborgare – och den har de facto ett starkt stöd i opinionen – och tränga in i hela samhällsorganisationen. Först då kan vi tala om ett totalförsvar. Det måste återupprättas. Det måste ges ett betydande resurstillskott – två procent av BNP i reda pengar förefaller oss vara ett minimum, tre procent bör kunna vara en strävan. För Sveriges nationella säkerhet är försvarsfrågan central. Nato-anslutning blir från den synpunkten ett definitivt stickspår, utlagt av personer som aktivt har varit med om att urholka vår försvarsförmåga.