Inga-Britt Ahlenius, den tidigare Riksrevisionsverkets sista generaldirektör, har flera gånger yttrat att korruptionen i Sverige är mera omfattande än vad vi vanligen tror. Är hon därmed en rysk inflytelseagent? Ja, enligt Patrik Oksanens logik måste hon vara det. Ty Ryssland använder sådana beskyllningar för att utså tvivel i det svenska samhället, och generellt i Väst, om att vi lever i den bästa av världar, för att destabilisera oss, säger han.
Exemplet (se Patrik Oksanens senaste bok Skarpa skärvor. Om hur informationskrig hotar att slå sönder det öppna samhället. Bertil Ohlin förlag, s. 43) har något lätt skrattretande över sig. Det påminner i omvänd bemärkelse om det västtyska informationskriget i början av 1980-talet, där främst veckomagasinet Der Spiegel var inblandat och där Sverige betecknades som ett Kinder-gulag av närmast kommunistiska mått. Det totalitära socialstatslandet i norr under socialdemokratisk enpartiregim som rövade barn från deras föräldrar!
Men nu är det inte Sverige som är totalitärt utan det postsovjetiska Ryssland, som faktiskt misslyckas med allt – att få igång ekonomisk tillväxt, trygga människors pensioner, ordna Vinter-OS och Fotbolls-VM på ett oklanderligt sätt – utom med att bedriva informationskrigföring. Där måste ryssarna helt enkelt vara världsmästare, fenomenalt oslagbara, långt överlägsna press, datorindustri, filmsektor, underrättelsetjänster i Väst. Inga kan vilseleda och bedra som ryssar. Ett internationellt konspiratoriskt nätverk har de byggt upp.
Sådan är Oksanens utgångspunkt, hypotes och slutsats, som aldrig prövas eller utsätts för ens elementär källkritik i hans framställning. Usla forskningsrapporter apostroferas, några betryggande referenser ges aldrig. (Ingen käll- och litteraturförteckning ingår i boken.) Han tar okontrollerad empiri och sätter samman – just skärvor! – till en hotfull berättelse om de rika västerländska demokratiernas utsatthet för klantiga men samtidigt succéartade ryska påverkansoperationer mitt in i vår vardag. Bokstavligen ingen av oss kan undgå den ryska anstormningen västerut. Styrs inte dagens Ryssland av en före detta KGB-medarbetare? Jojo. Men USA:s president George Bush (1989–1993) hade väl ändå varit CIA-chef.
Det går naturligtvis inte att ta Oksanen på allvar. Att ryska ubåtar hela tiden invaderar svenska farvatten tar han själv för givet, trots att Försvarsmakten inte sällan har svävat på målet. ”Det ryska behovet av att finta bort ubåtar”, skriver han, ”går tillbaka till krisen 1981 när Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin gav den beryktade ordern ’Håll gränsen!’” (Skarpa skärvor, också s. 43) Vad menar karlen: ökänd, famös? Språkets valörer är inte hans starka sida. Däremot gillar Oksanen att spekulera och att förnedra. Karaktärsmordförsöket på den rakryggade förre v-riksdagsmannen Stig Henriksson är särskilt motbjudande. Att etnologen Karl-Olov Arnstberg skulle vara en antisemitisk konspirationsteoretiker (s. 67) saknar varje som helst belägg. Det rör sig om förtal.
Oksanen väljer att misstänkliggöra istället för att faktagranska men faller ofta pladask på eget grepp. Nätpseudonymen Julia Caesar karakteriseras av honom som en högerextrem ikon och bör därför rätteligen inrangeras i det russofila komplexet, men en av hennes påhejare var framlidne Kjell-Albin Abrahamsson, min före detta radiokollega, frenetisk Rysslandshatare och inte heller han så noga med faktakontrollen, desslikes en beundrare av högerpublikationen Nya Tider, som av Oksanen inrangeras i kategorin Putins vänner!
Så man ser hur tokigt det kan bli. Oksanen är en av landets mest profilerade Nato-lobbyister, närstående UD och andra svenska statsorgan. I denna bok tillgriper han på varje sida hjärnspöken, ostyrkta påståenden, ideliga guilt-by-association-slängar för att föra sitt företag i hamn. Lobbyn borde i eget intresse betacka sig för hans plumpa uppbackning.
Liberaler för ett hundra år sedan kunde rida spärr mot den tidens rysshat. Nyss bortgångne historikern Sverker Oredsson, en framträdande folkpartist, fostrad i den lundensiska källkritiska skolan, oroade sig in i det sista för nutida svenska hot- och vrångbilder av ryssen och den ryska staten. Han skulle, gissar jag, med viss vämjelse ha åsett att Oksanens bok ges ut av Bertil Ohlin-institutet.