Tre historiker verksamma i Sverige, Nevra Biltekin, vid Hans Blix Center for the History of International Relations, professorerna Leos Müller och Magnus Petersson, alla vid Stockholms universitet, har editerat en bok som en recensent ansåg att den ”deserves international attention”: 200 Years of Peace: New Perspectives on Modern Swedish Foreign Policy (Berghahn Books, 2022). Boken ger en tydlig översikt över svensk utrikespolitik och diplomati sedan 1814.
Bokens innehåll:
Introduction. Pax Suecia, 1814–2020, Nevra Biltekin, Leos Müller and Magnus Petersson,
Chapter 1. ‘Long Peace’, Neutrality and Sweden-Norway’s Foreign Policy, 1794–1856, Leos Müller,
Chapter 2. How Small States Manage to Stay Out of Wars: Explaining Sweden’s 200 Years of Peace, Jacob Westberg,
Chapter 3. Swedish Peace Movements and the Breakup of the Forced Union between Sweden and Norway in 1905, Fredrik Egefur,
Chapter 4. The Swedish Lotta Movement and Its Neighbours: Navigating Neutrality, Peace Building and Women’s Issues in the Twentieth Century, Anne Hedén,
Chapter 5. The Quest for Neutrality: Sweden, Finland and the Language Question in a Cold War Context, Janne Väistö,
Chapter 6. No Peace without Equality: The ‘North-South Conflict’ and Its Effects on Sweden, the Netherlands and West Germany, Christopher Seiberlich,
Conclusion.
Hur Pax Sueica under två hundra år varit möjligt får sin delförklaring i denna bok: genom klok utrikes- och försvarspolitik, där både
’hårda faktorer’ som geografi och balansering av stormaktsintressen, och ’mjuka faktorer’ som språk och internationalism spelat roll. Självklart har Sveriges geografi i hög grad bidragit till Pax Suecia. Som Nevra Biltekin, Leos Müller och Magnus Petersson framhåller: ”Efter att Finland förlorats till Ryssland och unionen med Norge kom till, blev den förenade skandinaviska halvön ett ’skyddat’ territorium i sig. Det skyddades av vatten i öst, söder och väster, och av bergen och glest bebodda områden i norr. Östersjön i öst, och Nordsjön och Atlanten i väster, skulle ha gjort det svårt för Ryssland, Tyskland och andra stormakter att invadera halvön även om de hade velat.”
Dock invaderades Norge under andra världskriget. Men historien visar att stormakternas intressen att kontrollera svenskt territorium inte varit så angeläget att de har funnit det nödvändigt för att föra krig mot Sverige. Viktigt har varit att genom klok politik och betydande egen värnkraft neka konkurrerande stormakter tillträde till svenskt territorium. Nevra Biltekin, Leos Müller och Magnus Petersson understryker: ”Och de eftergifter som den svenska regeringen gjorde under första och andra världskriget ansågs uppenbarligen inte vara tillräckligt allvarliga för att motivera ett angrepp på Sverige.”
Boken visar även att faktorer som kultur och språk har bidragit till Pax Suecia. Som Nevra Biltekin, Leos Müller och Magnus Petersson påpekar: ”Ett av syftena med det svenska främjandet av svenskt språk och kultur i Finland har varit att stå emot ryskt inflytande. Här har media och civilsamhället – förutom regeringen – spelat en roll.”
Även den svenska statens karaktär och dess internationalistiska ideologi har spelat en roll för Pax Suecia. De lyfter fram: ”Den långsamma men stadiga demokratiseringen av den svenska staten, inklusive utrikespolitiken, har gjort landet mer fredligt och statsledningen har insett vikten av att upprätthålla freden.” Särskilt efter andra världskriget – men också under mellankrigsåren – insåg den svenska regeringen och det civila samhället att nedrustning, fredliga förhandlingar, medling, konflikthantering och fredsbyggande mellan stater var avgörande. FN:s andre generalsekreterare (1953–1961), Dag Hammarskjöld, förkroppsligade den ideologin, och Sverige har sannolikt bidragit mer (per capita) till FN:s fredsoperationer än någon annan FN-nation, och till andra FN:s humanitära uppdrag, bland annat bistånd, sedan andra världskrigets slut. Denna politik från statens och civilsamhällets sida har fortsatt sedan det kalla krigets slut 1989–1991, framhåller Nevra Biltekin, Leos Müller och Magnus Petersson.
Boken är högintressant och det är synd att den inte kom ut tidigare, före Socialdemokraternas omsvängning i Nato-frågan våren 2022. I så fall hade kanske boken fått ledningen att tveka och Pax Suecia kunnat fortleva.
Mellan 1630 och 1814 var Sverige involverad i 27 krig. Därefter var vi förskonade under 200 år. Vad vårt eventuella Nato-medlemskap innebär återstår att se, men som medlem kan vi inte längre på samma obehindrade sätt utöva vårt självbestämmande för att manövrera oss fram när vi riskerar att involveras in i en konflikt där en stormakts intressen står mot en annans, vilket var en delförklaring till att Pax Suecia var en för oss uthållig strategi för fred och säkerhet. Ett medlemskap i Nato kommer att påverka vår handlingsfrihet, snäva in den, men med en genomtänkt nationell kurs finns det fortfarande goda möjligheter för Sverige att hålla rimlig distans till att dras in i stormakternas konfrontationer. De kommande åren kommer att bli en strid om huruvida Sverige ska urlakas på egen handlingsfrihet, och bara glida med som drivved i en ström av utländsk påverkan, eller om vår nation kan samla sig och enas om att försvara något av det bästa i Pax Suecia.