Efter brexit, med ett revanschistiskt Ryssland in på knutarna, ett svajande USA och så kallat asymmetriska hot från terrorism och cyberattacker är det ofrånkomligt att EU uppgraderar sin säkerhetspolitiska dimension…
Hur nära Sverige än samverkar med Nato – från materielstandard till värdlandsavtal – vägrar regeringen att öppna för en svensk anslutning.
”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”, fastslog Stefan Löfven i sin första regeringsförklaring i oktober 2014.
Det kategoriska ordvalet bröt med den mer flexibla linje som tidigare gällt och som betonade Sveriges handlingsfrihet ”i former som vi själva väljer”. Det rättades till i försvarspropositionen året därpå, förmodligen via den kloke Peter Hultqvist, men ett svenskt Natomedlemskap förblir förbjuden mark för Socialdemokraterna och en rödgrönbrun riksdagsmajoritet. Opinionen är splittrad. Enligt den senaste SOM-mätningen anser 33 procent av svenskarna att Natomedlemskap är ett bra förslag medan 32 procent tycker att det är dåligt.
Dilemmat för regeringen är att ett ökat säkerhets- och försvarssamarbete i EU för Sverige ännu närmare Nato, vilket på längre sikt skulle göra det svårt att undvika nästa logiska steg: en svensk anslutning till alliansen.
Ty det föresvävar inte EU:s ledning att ett europeiskt säkerhets- och försvarsprojekt skall genomföras på bekostnad av Nato. ”Det vore en katastrof för EU”, förklarade Jean-Claude Juncker i Prag.
Nato och EU fungerar i själva verket som kommunicerande kärl i det europeiska säkerhetssystemet och så sent som förra året antog organisationerna en gemensam deklaration om närmare samarbete.
I DN underströk Margot Wallström och Peter Hultqvist att EU:s säkerhetspolitik har mellanstatlig karaktär och därför går att förena med militär alliansfrihet. Det är alldeles korrekt – tills vidare. Överstatliga inslag kan inte uteslutas i framtiden, till exempel genom att delar av GUSP hamnar under EU-domstolens jurisdiktion, en omständighet som Panos Koutrakos, professor i EU-rätt, pekar på i en färsk rapport för Svenska institutet för Europapolitiska studier, Sieps. Läs artikel