Men ibland ser man att en enskild politiker ges en avgörande roll.
När Peter Hultqvist trädde till som försvarsminister ställdes han inför krav som Rysslands upprustning och aggressiva politik skapade. Samtidigt var han låst av det socialdemokratiska partiets Nato-motstånd. Det hela förvärrades av en ovillig finansminister och en utrikesminister vars feministiska utrikespolitik inte omfamnade idén om mer pengar till försvaret. Han måste alltså finna en lösning som var godtagbar för partiet, men också få stöd i regeringen. Den lösning han valde har sin förklaring i hans egen familjebakgrund. Hans mor kom som krigsbarn till Sverige när Stalin anföll Finland och han har flera släktingar på andra sidan Bottenviken. Det betyder att Hultqvist från barnsben lärt sig förstå de lidanden ett krig innebär. Men även att ett litet land med stark vilja och en portion tur kan försvara sin frihet. Hans bakgrund skapar sannolikt även en realistisk syn på Ryssland under Putin.
Från dag ett torgförde han behovet av en svensk-finsk samverkan…
Hultqvists Finlandsdoktrin var således född i ett storstrategiskt sammanhang och de flesta frågorna fick sina svar. Det som var omöjligt med Nato gick alltså an med USA. Tystnaden inom socialdemokratin var djup. Så kom Donald Trump och vår säkerhetspolitiska trygghet försvann över natt. Trots utfästelser från den nye amerikanske försvarsministern bör vi begrunda det vi nu har upplevt. Vår säkerhet kan aldrig göras beroende av att en stormakt uppfyller sina löften. Varje dag i många år framåt måste vi målmedvetet sätta vårt försvar på fötter igen. Först då kan vi påverka att USA eller Nato i sina operationsplaner tar hänsyn till svenska intressen runt Östersjön. Läs artikel