Sverige under andra världskriget hette ett forskningsprogram som inleddes på 60-talet och drog in ett stort antal yngre historiker. Ett par av forskarna som ingick där, Alf W. Johansson och Klas Åmark, har gjort egna försök att utifrån de många avhandlingar som skrevs där och senare undersökningar skapa en syntes av det vi har fått reda på om den svenska politiken och det svenska samhället under dessa år. Dessa två historiker har även i sen tid polemiserat med varandra om hur småstatens Sveriges uppträdande då bäst bör förstås och tolkas.
Diplomaten Axel Moberg har gjort en självständig presshistorisk studie om hur åren under och närmast kring världskriget tedde sig i svenska dagstidningars rapportering om krigshändelserna, vad som blev resultatet av kriget och hur ledande aktörer och opinionsbildare förhöll sig till det samtida skeendet. Boken Ekot av kriget. Hur andra världskriget skildrades i dåtida svenska tidningar (Instant Book) är ett imponerande arbete som bör läsas av alla som vill skaffa sig en allsidig belysning av Sveriges roll i den tidens dramatik. Tio tidningar har han följt under sju års tid.
Med benäget tillstånd av författaren återger vi här hans resonerande slutkapitel.
Alliansfriheten.se förmedlar beställningar av boken som har fått fina recensioner i ett par av de större svenska dagstidningarna. Det rör sig om en pionjärinsats.
DEN SENTIDA LÄSARENS IAKTTAGELSER av Axel Moberg
Den nutida bilden av andra världskriget avlägsnar sig allt mer från den bild den svenska allmänheten fick medan det pågick. Händelser som fick stor uppmärksamhet medan kriget pågick har sjunkit tillbaka eller helt försvunnit ur det allmänna minnet. Andra saker, som fick mindre rubriker när händelserna ägde rum, har i efterhand trätt fram som de stora händelserna. Sammanhangen har förenklats. I takt med att färgfilmen och färg-TV gjort sitt intåg har bilden av andra världskriget blivit allt mer svart-vit.
Ibland idealiseras det förflutna. I underhållningsindustrin möter man ofta stereotyper, med hjältar i motståndsrörelserna i de ockuperade länderna, som hade en enig befolkning bakom sig, och stöd i svensk opinion, och diaboliska SS-män, kanske lite som SS själva ville se sig. Eller tvärtom. Särskilt i Sverige finns en marknad för självspäkande berättelser om nazistsympatier och medlöparpolitik. För att man ska förstå den tiden är det angeläget att försöka återskapa bilden som den såg ut då, med de nyanser som fanns.
Det blir med nödvändighet en blek bild tidningarna ger. Man får bara en svag aning om skräcken, lidandet, hungern och förödelsen. I verkligheten var det mycket värre.
Andra referensramar och värderingar
Det är naturligtvis farligt att bedöma den tidens händelser med nutidens värderingar och den kunskap vi har idag. Man levde i ett stelbent klassamhälle, könsrollerna var givna, demokratin var en ganska ny företeelse som inte helt hade accepterats i alla kretsar, ens i Sverige. Framför allt fanns en stark rädsla för bolsjevismen och sedan generationer för Ryssland. Det fanns starka traditionella och emotionella band med Tyskland, som hade spelat en central roll för utvecklingen i Sverige på praktiskt taget alla områden.
Många i etablissemanget hade länge svårt att inse att den nazistiska regimen inte längre var kulturlandet Tyskland, som de lärt känna i sin ungdom, och att detta var något man måste förhålla sig till. Det är tveksamt om de nutida orden ”Nazityskland” och ”nazitysk” över huvud taget förekommer i vokabulären under dessa år. En del måste ha haft starka skygglappar för att inte se det allmänna förtrycket och rättslösheten, misshandeln och morden på politiska motståndare, stölden av deras egendom osv. Eller så hade man en annan tids värderingar som gjorde att man översåg med dem. Det kan i alla fall inte hävdas att man inte visste, om man läste någon av de större tidningarna.
Det kontinentala Europa spelade större roll
Sverige var fortfarande ett europeiskt land kulturellt sett, till skillnad från den nästan totala anglosaxiska och framför allt amerikanska dominans i nyhetsförmedling, underhållning, utbildning och forskning som har uppstått de senaste decennierna. Tidningarna hade en bredare och djupare nyhetsförmedling än de har idag. Man hade framför allt mer utrymme för, och större kunskap om, andra europeiska länder. Man använde sig av material från andra europeiska tidningar och nyhetsbyråer, och journalisterna förväntades hjälpligt kunna förstå både tyska, engelska och franska. Det var en utförlig rapportering från europeiska länder som hade en viktigare ställning då än nu, inte minst Italien och flera mindre länder, och man ägnar stort utrymme åt konflikter i områden som de flesta nutida läsare knappt hört talas om.
Övervikt för tyskt material inledningsvis
I inledningskapitlen konstaterade jag att intrycket av tidningarnas sympatier, med efterkrigsmått mätt, är mera positivt än jag hade väntat. Men det fanns ändå en övervikt för tyskt material i de telegram som strömmade in till tidningarna. Det påverkade naturligtvis nyhetsförmedlingen i olika grad, medvetet eller omedvetet. Under alla förhållanden fanns inledningsvis en övervikt för material om tyska nyheter och förhållanden, som tonade bort gradvis, ganska snabbt i Göteborgstidningarna och t.ex. DN, medan det tog längre tid i t.ex. SvD och StT. Det medförde också ibland en benägenhet att reflexmässigt utgå från den tyska bilden av händelserna under tidspress, i brist på eftertanke eller avsaknad av alternativ bild. Även i tidningar som intog en kritisk hållning till Tyskland och nazismen slank sådant material oreflekterat med ibland.
När Münchenkrisen seglade upp hösten 1938 återgav de flesta tidningarna till en början övervägande det tyska perspektivet i nyhetsmaterialet, men inte lika mycket på ledarsidorna, och flera tidningar tog okritiskt in tyskt material även efter inmarschen.
Den tyska annekteringen av rest-Tjeckoslovakien i mars 1939 blev en viktig vattendelare i svensk opinion, liksom i västmakternas politik. Flertalet av tidningarna förlorar nu sina illusioner om den tyska politiken och blir allt mer kritiska. Men beroendet av tyskt material kvarstod ett bra tag, och en del flöt in ograverat i tidningarna. Ledarkommentarer och nyhetsmaterial går fortfarande ofta i otakt.
Under Danzigkonflikten och den tyska kampanjen mot Polen våren 1939 torgför de protyska StT och AB aktivt det tyska budskapet. Även i t.ex. DN framförs ofta det tyska budskapet på nyhetsplats, visserligen utan att tidningen ställer sig bakom det, men också utan att man diskuterar eller ifrågasätter det. Även efter att Polen besegrats är det svårt att frigöra sig från intrycket att den tyska resp. ryska annekteringen av Polen, till en början, ofta mäts med olika måttstock, och att den tyska terrorn behandlas med större överseende än den ryska.
Inte demokrati mot diktatur
När kriget bröt ut beskrevs det inte som en kamp mellan demokrati och diktatur. Det sker bara enstaka gånger i speciell kontext, och demokratin får knappast någon framträdande roll förrän i Roosevelts retorik när USA engageras allt mer i kriget. Det motsvarade också verkligheten. I slutet av trettiotalet var bara ett tiotal länder i Europa mer eller mindre rumsrena demokratier. Polen och de baltiska staterna var det inte. I majoriteten av länderna rådde auktoritära regimer av något slag. I stället beskrivs det som en ”stormaktskonflikt” där många av de små länderna hamnar i kläm.
Vilken sida skulle Ryssland, Italien och Japan hamna på?
I början av perioden var det ingalunda klart vilka länder som skulle hamna på vilken sida. Under några månader vintern 1938-39 framstår t.o.m. de italienska kraven på kolonier som det största hotet mot freden. När kriget sedan bröt ut ställde Italien inte upp med trupp på tysk sida, som man åtagit sig att göra i ”Järnpakten” bara några månader tidigare och gav knappt ens politiskt stöd till den tyska politiken. Protyska medlemmar av regeringen rensades ut. Det var först efter finska vinterkriget, och i samband med de tyska militära framgångarna i Västeuropa som man bestämmer sig för att gå med i kriget. Västmakterna såg efter Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 närmast Sovjetunionen som en tysk allierad och som en potentiell motståndare, men man strävade efter att så långt möjligt få landet att åtminstone förhålla sig neutralt. Under sommaren 1939 kom flera signaler att Japan var på väg att dra sig ur alliansen med axelmakterna.
USA djupt engagerat före Pearl Harbor
I den nutida svenska debatten, med dess starka fokusering på Sveriges situation under kriget, verkar man sällan medveten om hur djupt engagerat USA var i kriget, redan långt före Pearl Harbor. Det är inte så konstigt eftersom litteraturen handlar om bl.a. diskussionerna i regeringen, och det var andra frågor som regeringen hade att ta ställning till. Och i rättvisans namn måste man konstatera att utvecklingen ibland beskrivs på samma sätt också i amerikanska framställningar.
De dåtida tidningarna ger däremot en tydlig bild av att USA i själva verket blev allt djupare engagerat på den allierade sidan, och USA var en av de stora aktörerna i konflikten, långt före Pearl Harbor. Roosevelt gjorde redan från slutet av trettiotalet en rad uttalanden, som syftade till att klargöra att USA inte var likgiltigt för vad som hände, och varnade axelmakterna för att USA skulle komma agera om man passerade en gräns. Den amerikanska isolationismen var fortfarande stark, men neutralitetslagen vattnades ur successivt. Besluten att sälja krigsmateriel kontant, Cash and Carry, i september 1939 innebar i praktiken att man ställde sig på västmakternas sida. Efter Frankrikes fall förstärks stödet kraftigt. Vid de demokratiska och republikanska partikonventen sommaren 1940 vinner de proallierade kandidaterna stort.
I tidningarna kunde man läsa om en kraftigt ökad ström av amerikansk krigsmateriel till Storbritannien. När Lend and Lease antas i mars 1941 börjar USA i praktiken finansiera en del av den brittiska krigföringen. De amerikanska och allierade handelsflottorna sätts under gemensam ledning. USA ockuperar Island och Grönland, och börjar anlägga baser på Nordirland. I tysthet inleder brittiska och amerikanska staber en gemensam krigsplanläggning, under hypotesen att USA kommer att delta i kriget, enligt amerikanska flygvapnets officiella historia en ”planering i konjunktiv”, vilket naturligtvis inte stod i tidningarna. Men vad man såg i tidningarna var att USA i praktiken genomförde konvojer halvvägs ut i Atlanten, där brittisk eskort tog vid. Fram på sommaren 1941 rapporteras de första sjöstriderna, och axelmakterna förklarar öppet att USA är den främsta motståndaren, före både Storbritannien och Sovjet. På sensommaren antar Roosevelt och Churchill gemensamt den s.k. Atlantdeklarationen, som i praktiken fastställer de ”allierade” krigsmålen. Under hösten beskjuts och sänks amerikanska krigsfartyg, med många dödsoffer, och Roosevelt ger då order att amerikanska flottan ska skjuta först, så fort tyska och italienska fartyg och flygplan visar sig i den säkerhetszon man angett.
Vilsenhet inför ockupationen
Den första tiden efter ockupationen av länderna i Västeuropa märks en osäkerhet om hur man ska ställa sig till regimerna i de ockuperade länderna. Visserligen låg tidningarnas sympatier från krigets början och under striderna våren 1940 övervägande hos västmakterna och de små stater som överfallits. Men när ockupationen väl var ett faktum fanns det ändå initialt en benägenhet att betrakta ockupationsmakten och quislingregeringarna som de legitima myndigheterna eller åtminstone den verklighet man måste inrätta sig efter, och det syns enstaka notiser med positiv grundton.
Men snart blir rapporteringen mer kritisk. Det uppstår allt starkare konflikter mellan tyskarna och de inhemska myndigheter, som successivt sätts ur spel. Ett motstånd växer fram och repressalier vidtas. Det går knappt en dag utan notiser om nya avrättningar, även av helt oskyldig gisslan. Länderna plundras. Arbetskraft tvångsrekryteras till Tyskland. Judar förföljs och deporteras.
Den nazistiska arrogansen och brutaliteten mot framför allt små och ockuperade länder är en av de saker som lämnar det starkaste intrycket, detta trots att de svenska myndigheterna försökt dämpa kritik och beskrivningarna av ”grymheter” i pressen. Riktig historieforskning ska bedrivas ”sine ira et studio” (utan vrede och partiskhet), men i detta fall kan det vara svårt att hålla ira på avstånd.
Till skillnad från det intryck man kan få av underhållningsindustrin, sågs dock de ockuperade länderna inte enbart som ett kompakt mörker där Gestapo härskade. De fredstida kontakterna med andra länder fortsatte fortfarande i viss utsträckning och länderna skildras ett tag som om de fortfarande hade ett visst eget politiskt liv.
Två länder hade en särställning. I Danmark rådde till stor del normala förhållanden fram till sommaren 1943: regering och riksdag fungerade fortfarande, även om politiken tvingades in allt mer i protysk riktning, och man höll t.o.m. ett någorlunda fritt och demokratiskt val våren 1943. Mycket, och inte minst de upprörda kommentarerna, när tyskarna inför undantagstillstånd och den danska samarbetspolitiken upphör 1943, tyder på att tidningarna under de första åren inte hade betraktat Danmark som ockuperat på riktigt.
Framför allt finns fortfarande en omfattande rapportering om utvecklingen inom Frankrike även efter 1940, både i den ockuperade zonen och i den ”fria” delen. Vichyfrankrike behandlas fortfarande som ett delvis självständigt land, visserligen en diktatur, mer och mer reaktionärt, och till sist mer och mer i tyska ledband, men ändå med ett eget liv och ett visst handlingsutrymme. Man följer noga den politiska utvecklingen i landet och det kulturliv som fanns kvar. Man följer den interna dragkampen mellan dem som vill orientera sig mot Tyskland och dem som vill hålla fast vid neutraliteten, bevara de sköra banden till de allierade och vänta och se.
Utvecklingen i Norge de första månaderna stämmer inte riktigt med den senare bilden av enigt motstånd. De första månaderna samarbetade myndigheter och organisationer till stor del med tyskarna. De demokratiska partierna i Stortinget och LO begärde bl.a. att kung Haakon skulle abdikera och man ville utse en regering som tyskarna kunde godkänna. Men så blev det inte, utan tyskarna tillsatte en egen regering. Sedan vidtog ett allt starkare motstånd.
Opinion bara för Norge
Av tidningarna går det inte att se särskilt mycket av var den breda allmänhetens sympatier låg. Under det finska vinterkriget sveper en storm av indignation mot Sovjet och kommunisterna, och en våg av sympati för Finland över landet. Regeringen utsätts periodvis för häftig kritik för att Sverige inte intervenerar direkt på finsk sida eller tillåter genommarsch av trupper från västmakterna. Så småningom konstaterar tidningarna att det var Tyskland, som då var allierat med Sovjet, som hindrade Sverige från att ingripa och i efterhand konstaterar man att det kanske inte heller skulle ha hjälpt. Efter ockupationen av Frankrike hittar tyskarna dokument som sägs visa att västmakternas primära syfte inte var att hjälpa Finland utan att besätta de svenska malmfälten och stoppa leveranserna till Tyskland. Tidningarna köper i stort sett den bilden och så långt från sanningen låg den nog inte.
Det som är mest slående månaderna närmast efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 är tystnaden. Indignationen är säkert inte mindre än under vinterkriget, och ledarkommentarer är i allmänhet starkt kritiska mot Tyskland, men i övrigt uttrycks känslorna oftast i förtäckta ordalag och det är påfallande att offentliga opinionsyttringar nästan helt lyste med sin frånvaro. Nyckelorden var svensk frihet, oberoende och försvar. I den mån kulturartiklar mm. uttrycker några känslor sker det i val av ämnen för historiska betraktelser och bokrecensioner. Man ser inga offentliga manifestationer.
Först på sensommaren 1941 börjar offentliga opinionsyttringar i Sverige, till en början i mycket försiktiga ordalag, utan att nämna några namn. Man börjar tala klartext i september när undantagstillstånd införs i Norge och tyskarna avrättar ett par fackföreningsledare. Men det är då nästan enbart fråga om sympatiyttringar för Norge, inte för de andra ockuperade länderna, de allierade eller judarna. Till en början riktas kritiken mer mot quislingarna än mot tyskarna. Under hösten 1941 och 1942 tar kritiken också plats på ledarsidorna i tidningar som tidigare hade varit relativt tyskvänliga. Opinionen tilltar sedan snabbt i styrka och organisationer från alla delar av samhället engagerar sig.
Det är påfallande att tidningarna inte talar så mycket om de svenska nazisterna under de första åren, då de fortfarande hade lite vind i seglen. Intresset ökar mot slutet när deras tid är förbi. Under sommaren 1942 får de svenska nazisterna för första gången stor publicitet, bl.a. genom de motdemonstrationer med tusentals deltagare som äger rum, och de bråk som uppstår. Detta är ytterligare ett tecken på att fanns en omfattande folklig opinion, redan före de stora vändpunkterna i kriget vintern 1942/43, El-Alamein och Stalingrad. Den förstärktes sedan genom deporteringen av de norska judarna i december 1942, som i en läsarundersökning i DN placeras som den viktigaste händelsen under året. Efter dessa händelser utgick tidningarna allt mer ifrån att de allierade skulle segra och, utan att tidningarna direkt ställer sig att heja på dem, blir det allt vanligare med nyhetsartiklar som har positiva förtecken om de allierade, deras utrustning osv. Sannolikt motsvarades det av en förändring i den allmänna opinionen.
Men ändå en kluven opinion
Men stödet för Norge, och senare andra länder, innebar inte att man stödde motståndsrörelser – ordet uppfanns nog tidigast ca 1942 – utan man är starkt kritiskt mot ”attentat” och ”sabotagedåd” och gerillakrig. Respekten för lag och ordning satt djupt. Det dröjde länge innan man tog till sig att det rådde ett rättslöst tillstånd i de ockuperade länderna. Inställningen och språkbruket ändras först 1943-44.
En hel del tyder på att den svenska opinionen nog ändå länge var odeciderad eller kluven. En Gallup i DN våren 1944 visar visserligen att de flesta räknade med allierad seger, och en stor del ville se det, men nästan lika många ansåg att det skulle vara bäst med en ”kompromiss”. Mycket tyder på att det inte fanns en överväldigande majoritet för de allierade och ockuperade i den allmänna opinionens sympatier förrän under det sista krigsåret. Det skulle vara intressant att försöka mäta detta genom att systematiskt jämföra hur man i förbigående formulerar sig om kriget vid olika tidpunkter, i sammanhang som egentligen handlade om annat .
Finland eller Norge?
Engagemanget för Finland var utomordentligt starkt under vinterkriget, men det var mycket svagare under det som senare kom att kallas fortsättningskriget. Samtidigt fanns mycket av den gamla solidariteten med Finland och det handlade trots allt om ett krig mot den gamla arvfienden Ryssland och mot kommunismen. Det är numera känt att Finland kände till de tyska planerna på anfallet mot Sovjet, och i tysthet medverkade i planering och genomförande, även om man ville att Sovjet skulle lossa det första skottet och man inte förklarade sig vara i krig förrän efter några dagar, sedan Helsingfors bombats.
De flesta tidningarna visste eller anade att anfallet skulle komma. Det fanns flera indicier. Tidningarna hade rapporterat om att tysk trupp fördes till Finland. Men nästan alla, oavsett partifärg, köper till en början den finska fiktionen att landet anfölls av Sovjet och inte har något med stormaktskriget att göra. Sverige ger Finland viss materiell hjälp. Det fanns dock inte alls samma folkliga stöd för Finland som under vinterkriget. Antalet svenska frivilliga är mindre än en tiondel av vad de var under vinterkriget.
Här blir flera tidningar lätt schizofrena. Å ena sidan finns sympatierna i grunden hos västmakterna och det finns ett allt starkare folkligt engagemang för i första hand Norge. Men man har också starka traditionella sympatier för Finland, som de facto var allierat med Tyskland, och därtill kom den gamla animositeten mot Ryssland och rädslan för kommunismen. Det finska fälttåget följs till en början med positivt intresse och sympati. Men man kan också läsa sig till en viss sympati för de tyska trupperna i just kriget mot Ryssland, även om man inte alls hade det i övrigt, åtminstone så länge det gick bra för Tyskland. Det inträffar att samma tidningar och samma personer som allra häftigast kritiserar den tyska terrorn i Norge, samtidigt stödjer den finska linjen och indirekt närmast är positiva till den tyska krigföringen i Ryssland. Ett exempel är SD/Morgontidningens chefredaktör Richard Lindström. Så småningom kommer de flesta tidningarna ändå fram till att Finland måste dra sig ur kriget, och svenska regeringen arbetar i det tysta för att få till stånd en vapenvila.
Ingen stor upprördhet över Baltikum eller Polen
Den sovjetiska annekteringen av Baltikum 1940 behandlas till en början summariskt och periodvis utan alltför stor upprördhet, eller ibland t.o.m. i positiva ordalag, till skillnad från det mycket starka engagemang för länderna som uppstod efter kriget.
När de baltiska länderna 1943-44 på nytt var på väg att komma under sovjetisk kontroll ser man flera debattartiklar som talar om framför allt Estland och delvis Lettlands frihet. Men det är ändå påfallande att tidningarna överlag inte var så djupt engagerade. Man såg ganska optimistiskt på de baltiska länderna ställning, man hoppades på sina håll att situationen skulle förändras genom den nya sovjetiska författningen och hade en relativt positiv syn på Sovjets roll i världspolitiken. Det fanns en stor beundran för Sovjet efter dess stora militära framgångar, samtidigt som en allmän vänstervåg svepte över hela Europa vid krigsslutet, och stödet för kommunisterna ökade. På samma sätt som för nazisterna, fast tvärtom, skrev tidningarna mest om kommunisterna i början av perioden då de var svaga, och visar mindre intresse de sista krigsåren när de är starka.
Konflikten mellan Polen och Sovjet var en stor fråga under de sista åren. Det handlade om de stora områden i östra Polen som beboddes av ukrainare och vitryssar, och om exilregeringen i London eller den kommunistiska motregeringen skulle representera Polen. Denna konflikt hade också återverkningar på relationerna mellan de allierade och på andra delar av den internationella politiken. Knappast någon tidning visar sympati för de polska anspråken. Och när de sovjetiska trupperna står stilla medan Warszawaupproret slås ned är det knappast någon tidning som antyder att det sker avsiktligt.
Förintelsen
Under händelserna kring Kristallnatten är nästan alla tidningarna starkt kritiska mot den nazistiska politiken, såväl i det material man presenterar på nyhetsplats som på ledarplats. Det gäller inte minst den annars ganska protyska StT. Den enda tidningen som mer eller mindre köpte den officiella tyska linjen var AB. Detta hindrar inte att flertalet av tidningarna samtidigt hade en starkt restriktiv inställning till att Sverige skulle ta emot flyktingar.
Men när de tyska judarna 1940-41 började deporteras till ghetton och läger i Polen svajade tidningarnas rapportering desto mer. Man pendlar mellan överslätande beskrivningar (”avrest”, ”icke frivillig folkvandring”) och stark upprördhet över brutaliteten, och ibland kan det t.o.m. inträffa i samma tidning. De första enstaka rapporterna om Förintelsen började komma hösten 1942 i bl.a. DN och GHT. Men från december 1942 kommer allt mer entydiga rapporter. Flertalet av tidningarna återger uppgifter från den polska exilregeringen att en miljon av de polska judarna, en tredjedel av dem som fanns i landet före kriget, ”omkommit”. Man har också stora rubriker om den gemensam deklaration mot judeutrotningen som de allierade antar 18 december.
Vid årsskiftet 1942/43 eller under följande vår bör det ha stått klart för den som ville veta, att en fysisk utrotning av judarna pågick, även om man inte visste hur det skedde och uppgifterna om omfattningen varierade kraftigt. Från våren 1944 talar tidningarna ofta om förintelsen som ett allmänt känt faktum, även om man ofta använder beslöjade omskrivningar som SvD 30 mars: ”Vilket öde som där skulle vänta dem, torde numera vara känt.”
Vid denna tid bör Ungern ha varit det land där det fanns kvar flest judar. Tidningarna skriver utförligt om den tilltagande förföljelsen av de ungerska judarna, om Gustaf V:s vädjan för dem i juli 1944, liksom senare under hösten om den svenska legationens och Raoul Wallenbergs försök att rädda dem.
Under sommaren och hösten 1944 har flera av de största tidningarna, nu även AB, uppgifter om industriella avlivningsmetoder i dödslägren. När de västallierade trupperna når fram till dödslägren i april 1945, handlar det mest om Buchenwald som västjournalister fick besöka, men man konstaterar samtidigt att förhållandena var ännu värre i Dachau, Belsen och Auschwitz. Det man ser är ohyggliga scener, men det är ingen överraskning utan mera en bekräftelse på vad man hört tidigare.
Den bild tidningarna gav; inte en moralisk bedömning
Avsikten med denna berättelse var att se vilken bild allmänheten fick av kriget genom tidningarna, och samtidigt vad man kunde läsa ut av tankevärlden och opinionen i Sverige. Det är inte min avsikt att ge mig in i den sentida diskussionen om hur Sverige borde ha agerat, och vad som var det moraliskt riktiga, men genomgången borde ändå kunna ge några ingångsvärden för diskussionen.
I stort sett rådde enighet om neutraliteten. Efter ockupationen av Danmark och Norge motsätter sig inte heller Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning neutraliteten, utan bara avstegen från den. Det är bara under några månader sommaren och hösten 1941 som Aftonbladet, lite halvhjärtat, talar för att Sverige ska överge neutraliteten och även i den officiella förkunnelsen talar man under denna tid ganska lite om neutraliteten. Visst gjordes stora avsteg, under de första åren till tysk förmån och under de sista krigsåren ännu större för de allierade. De flesta kom aldrig till allmänhetens kännedom. De stora undantagen var permittenttrafiken och utbildningen av norska och danska polistrupper. Men malmexporten var inte något avsteg från Sveriges folkrättsliga skyldigheter som neutral stat, och den hade dessutom godkänts i det svensk-brittiska krigshandelsavtalet. Under det sista året tvingades Sverige ändå att stoppa den.
Om Sverige hypotetisk skulle ha valt en annan linje uppstår en rad frågor: Skulle Sverige låtit sig anfallas eller själv anfallit? När, var, hur? Man kan naturligtvis aldrig veta hur det skulle ha gått. Radowitz hävdar att Tyskland inte hade resurser att besegra Sverige efter anfallet på Sovjet, men samtidigt att det var svårt för Sverige att veta. Det framgår av litteraturen att t.ex. Per Albin upplevde det som ett reellt hot, särskilt som en motåtgärd mot en allierad invasion i Nordnorge. Och det scenariot skymtar då och då i tidningarna. Om Sverige hade blivit besegrat, hade det verkligen varit till hjälp för våra grannländer?
Frågan ställdes inte riktigt på sin spets förrän de sista veckorna av kriget, då man befarade att tyskarna skulle bita sig fast i Norge även efter en kapitulation på kontinenten. Den norska exilregeringen begärde att Sverige skulle intervenera. På svensk sida fanns viss planering för det, men man ville bevara sin handlingsfrihet i det längsta. Vad man såg i tidningarna var en hel del hårda ord mot Sverige från Londonregeringen, och regeringens förklaring av dess bevekelsegrunder.
Fanns det några politiska förutsättningar för ett annat handlingssätt? Vi har redan talat om kluvenheten mellan stödet för Norge å ena sidan, och för Finland å den andra. Högerledaren Bagge säger flera gånger i sina minnesanteckningar att man måste vara beredd på att utvecklingen kunde leda till att Sverige hamnade på finsk och tysk sida i kriget. Ett krig mot Tyskland skulle däremot vara en nationell katastrof. Detta stod naturligtvis inte i tidningarna. Men det stod tillräckligt mycket om spänningarna för att man ska inse att det knappast skulle ha gått att hålla ihop samlingsregeringen om annat än neutraliteten.
Slutligen är frågan om det fanns något stöd för en proallierad politik i den allmänna opinionen. Flera av de gallupundersökningar DN publicerade under det sista krigsåret, om vilket slut på kriget som var ”bäst”, om beskjutning av allierade plan, om flyktingar och krigsförbrytare pekade på att opinionen nog i alla fall var delad. Neutraliteten satt antagligen djupt hos många.