Det försvarspoliska lättsinnet och den nyliberala frammarschen har gått hand i hand. Nu talar vi inte om marknadsekonomi i sig. Den ser i verkligheten ut på olika sätt. Jämför Singapore med Italien, Ryssland med Storbritannien! Men det nyliberala trängde in på andra områden än det ekonomiska. Och kvartalskapitalismen blev ledstjärna också där långsiktighet är av nöden.
Krigsplanering och fosterlandsförsvar är sådana verksamheter som måste utgå från den riktigt långa sikten. Men de statliga försvarsutredningarna under flera decennier kom att styras av ostyrbara internationella konjunkturer. Läget i världen blev viktigare än läget i landet. Det skedde en väldig omallokering av disponibla resurser och även en förstörelse av materiellt kapital och humant kapital. Lågskattepolitiken och den privata förmögenhetstillväxten skördade sina offer.
Det var säkert ofrånkomligt att planering hamnade i vanrykte med de planekonomiska systemens fall. De budgeterade totalutfallen höll sällan eller aldrig. Det enda sektorn som här höll sig någorlunda fräsch där var den militära. Det var den som främst kom att dra fördel av den ”tekniskt-vetenskapliga revolutionen” och användningen av cybernetik. I ett land som Sverige låg detta i händerna på privatkapital och exportindustri. Det blev hos oss till slut en höggradig obalans mellan industriintressen och försvarsbehov.
Nyliberala ledord som flexibilitet och resultatuppföljning kom att bli styrande också inom myndighetssfären. Med övergången till yrkesarmé gjordes landets försvarsorganisation till en arbetsmarknad bland andra (liksom högskolan tidigare hade blivit). Den upphörde i beslutsfattares ögon att vara en riksangelägenhet och blev ett intresse som konkurrerade med andra om anslag och uppskattning. Samtidigt outsourcades många andra viktiga samhällsfunktioner, vitala för totalförsvaret i vid mening. Denna process fortgår med som det verkar oförminskad styrka: någon ny policy har i vart fall inte aviserats. Tvärtom verkar försvaret berett att ingå avtal med privata företag vad gäller så kallad personalförvisning, som vi tidigare ha visat här på sajten. När man förstärker försvarets förmågor, bör man se till att hålla en rågång mellan privat och offentligt.
I de här avseendena krävs mentala och materiella omställningar. Man behöver se över landets livsmedelsförsörjning, i fred som i krig. Man har anledning att bygga upp en förrådshushållning och lager av nödvändighetsartiklar. Den nationella industrins enda uppgift kan inte vara att tjäna pengar på försvaret; den måste också se till att ställa sig till förfogande, det vill säga i praktiken ta av sina vinster. Civila transportfordon måste kunna ta militär last. Sjukvård måste finnas i hela landet, inte minst med hänsyn till krigiska förhållanden. Och allt sådant här och mer därtill kan inte gå på en höft, på budgetår till budgetår: det moderna samhället har fler trögheter än många är villiga att tro. Det krävs en strategisk ekonomisk planering.
Det sagda innebär ingen kolartro på planeringens välsignelser. Alla planer kan gå i stöpet, om samhället utsätts för hård stress; därför är det nödvändigt att det finns reservplaner plus en inövad förmåga till improvisation. Detta når man inte genom fortsatt låt-gå-politik. Ju fler människor som är indragna i diskussioner om landets civila och ekonomiska beredskap och uppfattar sig själva som ansvarstagande, desto större bör denna förmåga bli. Tänk på hur lång tid det tar att få fram ett stridsflygplan! Den långa sikten bör all försvarsplanering ha, långt bortom de säkerhetspolitiska konjunkturerna.