Ytterligare kommentar till en beredning på villovägar.
Utgivarna av denna sajt har alldeles från början (februari 2015) argumenterat för betydligt höjda ekonomiska anslag till det svenska totalförsvaret. Men vi har samtidigt sagt att det viktigaste är att ange en tydlig inriktning för försvarets fortsatta utveckling. Detta har gjorts genom Försvarsberedningens nyligen avgivna rapport. Mot denna inriktning har vi anmält reservationer. Den främsta bristen i rapporten är att beredningen inte har tillgodosett mark- och territorialförsvarets intressen. Beredningens ordförande har rentav viftat bort frågeställningen med ”föråldrad materiel och sega gubbar”.
Det tokigaste i detta sammanhang är emellertid att en majoritet och en minoritet i Försvarsberedningen gemensamt har sett till att bli oense om vad som tycks vara en budgetram. Men en parlamentariskt sammansatt utredningsgrupp kan omöjligen ha till uppgift att lägga fram detaljerade förslag i finansieringsfrågan. För detta krävs ett helhetsgrepp som endast en regering kan ha – och en politisk opposition ha möjlighet att ifrågasätta. Men då kan man inte inskränka sig till en önskvärd höjd på kostnaderna – då måste man också beakta ”inkomstsidan”: vilka nedskärningar på andra poster i statsbudgeten som måste vidtas, om försvarsuppbyggnaden behöver delvis bekostas med upplåning, om medel kan tillföras genom ökad direkt eller indirekt beskattning och så vidare. Detta hör hemma i vad som tidigare kallades statsverkspropositionen med förarbeten på departementen och uppföljningsmotioner i riksdagen.
Beslutsfattare ur alla politiska läger skyggar alltjämt för värnpliktsfrågan – inte blott för att dess lösning skulle kosta pengar, den skulle också kosta prestige. Den linje man förefaller ha valt och kommit någorlunda överens om är ”utbyggd frivillig värnplikt”. Den är ohållbar. Vårt land är för ytstort och för glesbefolkat för att inte hela folket skulle mobiliseras vid ett fientligt anfall; det måste vara utbildat och övat. Vad ska människor annars göra? Titta på? Värnpliktssystemet är vidare en garanti för att vi inte onödigtvis sänder militär eller annan trupp utomlands och slösar med våra nationella resurser. Det förser försvarsorganisationen med vidast möjliga kompetens från olika vitala samhällsområden. Och det är långt säkrare att ”samarbeta” med den egna befolkningen än att söka ”samarbeten med andra” makter – det senare kan vara ett komplement, aldrig ett huvudperspektiv. Det är nödvändigt att luckra upp och göra sig av med ”solidaritetspolitiken” och ersätta den med den länge vedertagna principen: ”Sverige försvaras bara av svenska soldater, och svenska soldater försvarar bara Sverige.”
Nationalism? Ja, men av den goda, fredsbevarande sorten. Varken Nato-anslutning eller EU-armé är svaret på våra potentiella trångmål. Hamnar vi inte ute i kylan då? Inget stort problem om vi har på oss riktiga kläder. Måste vi inte offra en del av vår bekvämlighet? Självklart. Är plikten ett angrepp på individen? Den är individens sista värn. Försvars- och säkerhetspolitiken kan inte bara handla om tekniska system, den måste också ha en filosofisk dimension.