Angår oss Polens affärer? Polen är ett av våra grannländer. Mot Polen har vi krigat. En gång hade Sverige en polsk kung; han blev bortjagad. Kort därefter, under den stora oredans år, tävlade Sverige och Polen om att lägga det ryska riket för sina fötter. Det var också dessa länder som, oklokt nog, lanserade det östliga partnerskapet för att förödmjuka det moderna Ryssland. Den nuvarande svenska regeringen har nyligen inlett ett nära militärt samarbete med Nato-landet Polen.
Men så byter det landet regering. För första gången på tjugofem får ett parti, genom fria val, majoritet i sejmen. Den nya regeringen driver igenom konstitutionella reformer som får annars sansade bedömare att tala om en statskupp. Landets försvarsminister beordrar polisinsats mot Västalliansens underrättelsehögkvarter i landet för att avsätta dess chef. Försvarsministern är bekant för sina antisemitiska uttalanden. Det europeiska mönsterlandet Polen börjar i svartmålas i den europeiska pressen.
Jag får initierade rapporter direkt från Warszawa. De är nedslående. Den politiska demokratin hotar att begrava rättsstaten, är budskapet. Utrikespolitiskt är det oklart var den sittande regeringen står; dess ledarskap har gjort sig känt för antirysk retorik, för jakt på kommunister. Polen är en före detta stormakt; det näst största Warszawapaktslandet. För en gångs skulle går det inte att skylla det otrevliga som nu händer i ett öststatslandet på ”kommunismen”.
Det historiska arvet är komplext. Polen gick miste om sin status bland Europas nationer genom inre tvedräkt och dåliga relationer med omvärlden. Under 125 år fanns landet inte på kartan. Polackerna gjorde uppror, och även i utlandet sjöng man den polska nationalsången: ”Än är Polen ej förlorat.” Svenska frivilliga deltog i kriget mot den ryska övermakten 1863. Någon kompromisskultur slog aldrig rot. Finland, ett annat rike under tsaren, var däremot inte det minsta upprorsbenäget utan tvärtom rätt samarbetsvilligt. 1939–40 for svenska frivilliga också till detta land. (En del svenskar enrollerade sig i Waffen SS och slogs på östfronten.)
Sverige behöver goda relationer med alla sina grannar – det är den historiska läxan. Idag är relationerna ansträngda med Danmark, så gott som obefintliga med Ryssland. Blir Polen nästa problem i Sveriges utlandsförbindelser? Man får hoppas att det inte blir så. Det statliga bör inte infekteras av ideologisk smitta. Med vårt östra grannland, som i våras fick sannfinländare på de viktiga utrikes- och försvarsministerposterna, har samarbetet under året fortlöpt som normalt. Genom hela kalla kriget hade Sverige fungerande relationer med alla berörda stater. Det uteslöt inte solidaritetsarbete på frivillighetens grund och i erkända former; inte minst den svenska fackföreningsrörelsens stöd till den polska var generöst och omfattande, vilket dokumenterats av historikerna Karl Molin och Klaus Misgeld, nyligen bortgången, i det stora verket Solidaritet och diplomati. Svenskt fackligt och diplomatiskt stöd till Polens demokratisering under 1980-talet (2015).
Angår oss Polens affärer? Ja. Sverige har inget intresse av att Polen blir ett land som ställs utanför statsgemenskapen. Men risken finns att svenska politiker kommer med myndigt-moraliska pekpinnar när de talar till sina polska kolleger. Det blir med all säkerhet kontraproduktivt. Någon ny Palme-doktrin behövs inte. Men den senaste tidens händelser i Polen visar samtidigt hur klokt det är av ett litet land som Sverige att inte knyta sitt öde till förvecklingar i den närmaste omvärlden.