Mellan 1919 och 1923 förändras mycket i de östra och sydöstra delarna av Europa. Fredsfördrag slöts i St Germain, Neuille, Trianon, Sèvres och i Lausanne. De sades bygga på principen om folkens självbestämmanderätt, en princip som hade lanserats av USA:s president Woodrow Wilson i hans Fjorton punkter i januari 1918. Alla Europas folk hade en rätt att skapa sin egen stat (nation) och bilda sin egen regim. I Sydosteuropa innebar det oförenliga krav från olika håll. Och principen stod även i vägen för ”rättmätiga krav” från segrarna i världskriget.
Under kriget hade västmakterna – dock inte USA, som länge stod utanför kriget – lovat Italien Sydtyrolen, Trieste, Istrien och Dalmatien samt Rumänien Bukovina, Transsylvanien, och Banat – om dessa länder gick med i kriget.
Konungariket Serbien, Kroatien och Slovenien – det vill säga Jugoslavien – förenades med Montenegro och tillerkändes land som tidigare hade tillhört den Habsburgska monarkin och det osmanska riket.
Rumänien fick Bessarabien, Bukovina, Transsylvanien, Södra Dobruja, Banat, Crisana och Maramures, något som dubblerade statens territorium och population. Även Grekland svällde betydligt. Bulgarien drabbades av mindre landförluster. Albanien erkändes som en suverän stat efter långa förhandlingar, där Italien och Grekland önskade roffa åt sig delar av landet. I praktiken blev dock Albanien ett italienskt kvasiprotektorat.
Tyskland förlorade omkring 13 procent av sitt territorium och 10 procent av sin befolkning. Den tysktalande delen av det upplösta Habsburgska riket, det vill säga Österrike och det tjeckiska Sudetlandet, önskade 1919 ansluta sig till Tyskland, men de allierade vägrade acceptera att Tyskland ökade sitt invånartal med cirka 10 miljoner. Så den ifrågasatta principen om folkens självbestämmanderätt kom inte att tillämpas här. Ungern förlorade 2/3 av sitt territorium och nära 60 procent av sin befolkning.
Mot denna bakgrund kan det vara av intresse att anmäla historieprofessorn Larry Wolffs nya bok Woodrow Wilson and the Reimagining of Eastern Europe (Stanford University Press 2020).
Boken inleds med ett citat av Sigmund Freud om Wilson: ”Hans superego var omättligt.”
Tomáš Garrigue Masaryk, Tjeckoslovakiens förste president (1918–1935), är en viktig person i sammanhanget. Han hade 1916 skrivit en för Wilson betydelsefull bok där han gjorde sig till advokat för de små nationerna.
Wolff skriver: “The Versailles settlement in Eastern Europe has been generally understood, ever since 1919, as a purposeful, though sometimes confused, attempt to apply Wilson’s abstract, high-minded principle of national self-determination to the messy reality of the geopolitical and ethnographic map.”
I boken skildras hur företrädare för de flesta av nationer lade fram sina önskelistor för Wilson och hans stab, inkluderande den inflytelserike journalisten Walter Lippmann.
Med hjälp av tusentals kartor, men också genom “mental mapping”, där man beaktade “the subjective, psychological, and cultural aspects of how individuals and communities understand the places and spaces on the map”, sökte man ta ställning till önskelistorna.
En journalist skrev: “Down the gangplank walked this Yankee knight errant followed by a desperate crew of college professors in horn-rimmed glasses carrying textbooks, encyclopedias, maps, charts, graphs, statistics and all sorts of literary crowbars with which to pry up the boundaries of Europe and move them around in the interests of justice as seen through the Fourteen Points.”
Habsburgarnas ambassadör i Washington sade senare att Wilson präglades av “utter ignorance of facts and of geography”.
Wilson och det osmanska riket
“[T]he Gladstonian demand, in the name of oppressed Slavic populations, for a moral foreign policy would later become important to Wilson’s political future as a statesman.”
I punkt 12 hade Wilson förespråkat “the ‘autonomous development’ of the nationalities under Ottoman rule and the opening of the Dardanelles to international shipping”.
I punkt 11 angavs vad som skulle ske med de forna osmanska balkanstaterna, något som Gladstone hade intresserat sig för femtio år tidigare.
Diskussioner fördes om ett amerikanskt mandat över Konstantinopel och Bosporen, men den amerikanska senaten vägrade acceptera förslaget, och Atatürk bevarade framgångsrikt Turkiets suveränitet, mycket tack vare segern vid Gallipoli 1915.
“Wilson’s anti-Ottoman feelings seem to have affected his judgments on the Ottoman Empire throughout the peace conference”, uppgav en turkisk historiker.
I januari 1917 önskade Wilson till och med att Turkiet skulle upphöra att existera, och han kalkylerade med att den amerikanske ambassadören i Konstantinopel skulle kunna bli avrättad om detta blev känt. Senare under året förklarade USA krig mot Tyskland och Österrike-Ungern, men inte mot det osmanska riket, trots Wilsons turkofobi. Han uppgav: “Turkey, that mass of different races, is a veritable hornet’s nest which keeps Europe always in alarm. It is necessary to find a remedy there.” Han var bekymrad över Tysklands starka inflytande i Konstantinopel. En rådgivare till Wilson såg “Turkey [as] the cancer in the life of the world”.
Wolff behandlade inte det osmanska rikets nederlag i Mellanöstern. Här kan rekommenderas en bok av Eugen Rogan
Turkiet ingick ett fördrag med segermakterna i Lausanne 1923.
Wilsons önskan om ett självständigt Armenien blev inte verklighet.
Wilson och det Habsburgska riket
Wilson visade sympati för Serbien i ett tal i Montana, trots serbiern Gavrilo Princips terroristattack på den österrikiske tronarvingen. I Montana fanns “many Serbian immigrants working in the coal and copper mines”.
I punkt 10 hade Wilson angivit att folken i Österrike-Ungern skulle få “the freest opportunity to autonomous development”. Han hade
“accepted the basic integrity of the Habsburg monarchy”.
Men Österrike hade annekterat Bosnien från det osmanska riket, en provins som enligt Wilsons rådgivare skulle återgå till Serbien.
Walter Lippmann hade skissat på en strategi i Machiavellis anda: “the Disestablishment of a Prussian Middle Europe”.
I november 1917 hade Lenin propagerat för nationernas självbestämmande i det forna tsaristiska Ryssland, något som senare innebar oberoende för Litauen, Lettland, Estland och Finland.
“Wilson himself did not contemplate a strategy of national destabilization in Russia, for fear that it would benefit Germany, as it indeed it did after the Peace of Brest-Litovsk.”
I boken klargörs att Wilsons punkter är motsägelsefulla: “The Fourteen Points had proposed that sovereign nationality should be the basis of a future peace with reference to Italy, to the Balkan states, and to Poland, but Points Ten and Twelve, concerning the Habsburg and Ottoman empires, had stressed the importance of ‘autonomous development’ for nationalities under imperial rule.”
I Pittsburgh i maj 1918 godtog Wilson avtalet som bildade Tjeckoslovakien, så här frångick han vad han tidigare försvarat om
“Habsburg sovereignty”. Wilsons goda kontakter med nämnde Tomáš Garrigue Masaryk, som blev Tjeckoslovakiens förste president, spelade här roll.
Walter Lippmann med flera påpekade dock utan resultat att det fanns flera miljoner tyskar inom den nya staten.
“Three million Germans in Bohemia! That’s curious! Masaryk never told me that!” sökte Wilson senare urskulda sig med.
I Wilsons fjortonpunkter fanns i punkt 13 ett krav på ett oberoende Polen med “territories inhabited by indisputably Polish populations”.
Lippman et al. motsatte sig att hela Galiczen var en del av Polen: “Eastern Galicia is in large measure Ukrainian (or Ruthenian) and does not of right belong to Poland.” Något man sade medan inbördeskrig pågick i östra Galizien mellan polacker och ukrainare.
Den polske företrädaren Jan Paderewski gjorde dock gällande att Polen inkluderade Litauen, Galizien med sin ukrainska befolkning och Polesia på vitryskt territorium – alltså ett “United States of Poland,” ett land som hade förlorat sin självständighet 1795. Det nya Polen “caused Wilson extreme frustration”.
Wilson: “I asked them to define for me Poland as they understood it, and they presented me with a map in which they claimed a large part of the earth.”
“Paderewski clearly knew Wilson well when he characterized the Ukrainians not only as Bolsheviks but even as Turks – calling the Ukrainians ‘bandits’.”
Trots att östra Galizien inte mötte Wilsons krav på “indisputably Polish populations”, kom hela Galizien att bli en del av Polen.
Ungern och Rumänien kämpade om Transsylvanien. Samtidigt som Wilson var avskydd i Ungern, som ju genom fördraget i Trianon i juni 1920 förlorade 2/3 av sitt territorium, vilket banade väg för Béla Kun, ”the Hungarian Soviet Republic’s leader and commissar for foreign affairs”.
Kung Nikola av Montenegro var inte glad över att hans rike blev inkorporerat i Jugoslavien. Han såg det som “a violation of those very principles to which it has rightly become a habit to give your name”. Hans dotter var drottning i Italien.
Sidney Sonnino, den italienske utrikesministern, som suktade efter sydslaviskt territorium, försökte förgäves få Wilson mer ”anti-Serbian”.
Drottning Marie av Rumänien pläderade framgångsrikt inför Wilson för ett “Greater Roumania”.
Som nämnts hade Italien tidigare blivit utlovat bland annat Dalmatien, något Wilson vägrade acceptera på bekostnad av det nya Jugoslavien. I Rom ändrades gatunamnet ”Via Wilson” till “Via Fiume.”
Den blandade etniska situationen vid Adriatiska havet hade, som någon påstod, “made the region unmappable according to the purest principle of self-determination”.
Fredrik den store hade erövrat Schlesien från Habsburgarna på 1740-talet. Där fanns stora kolfyndigheter, viktiga för den tyska industrialiseringen på 1800-talet. ”Upper Silesia, was disputed between Poland and Czechoslovakia.”
En folkomröstning hölls 1921 i Övre Schlesien. Ur ett “Wilsonian perspective” var denna en katastrof: “This territory with a seemingly Polish-speaking majority voted in favor of Germany.”
“After World War II, Lower Silesia was punitively assigned to Poland, along with Upper Silesia, and, in a very un-Wilsonian manner, the German population was simply expelled.”
I november 1920 blev Wilson en så kallad lame-duck, sedan Warren Harding valts till president.
Här kan slutligen rekommenderas John Connellys nya bok om Östeuropas historia.