Professor Mark Galeottis bok Putin’s Wars: From Chechnya to Ukraine (Osprey Publishing, november 10, 2022) är omfattande och detaljerad. På sida upp och sida ner beskrivs ryska vapenslag, historiska och uppgraderade, och den ryska militära organisationen närmast i detalj. Bokens upplysningar om bland annat Rysslands maritima styrkor i Östersjön är förstås av intresse. Liksom författarens anslutande presentationer med omdömen om ett stort antal ryska militärer och politiker, som till exempel förvarsminister Sergei Shoigu och general Valery Gerasimov, chef för den ryska generalstaben. Putins olika krig i Tjetjenien, Georgien och Syrien skildras ingående, men vad som för närvarande är av större intresse är vad Galeotti förmedlar om kriget i Ukraina.
Författaren har ett tydligt västvänligt synsätt, men han klargör dock att det ryska förhållningssättet till omvärlden, nog inte skiljer sig så mycket från Västs, nämligen: ”… att Nato, trots allt tal om att vara en defensiv allians, var helt i stånd och villig att ingripa och omforma nationer när det passade dess intressen.”
När det gäller författarens syn på kriget i Ukraina skriver han bland annat: ” 2013 gjorde president Viktor Janukovitj ett betydelsefullt politiskt misstag när han vägrade skriva under ett förslag till fördrag med Europeiska unionen. Som så många av de så kallade ”Donetsk-maffia”-politikerna från östra delen av landet såg Janukovitj Putins Rysslands ökande inflytande och sökte beskydd och profit.”
I den på sajten anmälda boken av Nicolai N. Petro, The Tragedy of Ukraine, 2022, , anges dock på sidan. 85:
”[V]id EU-toppmötet den 25 februari 2013 uppgav Ukraina att man var berett att underteckna ett associeringsavtal med EU. På hemmaplan fick president Janukovitj dock höra fler och fler klagomål från industrimän och oligarker om att avtalet också innebar att Ukraina måste utträda ur tullunionen, det vill säga handelsavtalet mellan OSS-staterna (Commonwealth of Independent States). Utan någon form av kompensation skulle två tredjedelar av landets export till Ryssland gå förlorad – ett förödande slag för den ukrainska industrin. Janukovitjs strategi var att spela Ryssland och EU mot varandra. Han försenade undertecknandet av avtalet vid toppmötet i Vilnius i november och bad om ett lån på 27 miljarder dollar av EU, som dock endast erbjöd honom den ynka summan 833 miljoner dollar. Janukovitj vände sig då till Ryssland för att försöka få till stånd en överenskommelse som skulle sätta mer press på EU:s förhandlare. En månad senare fick Ukraina ett flerårigt lån på 15 miljarder dollar från Moskva, och EU svarade sedan med ett jämförbart erbjudande. Janukovitj hade faktiskt uppnått vad många andra ukrainska politiker bara hade drömt om: att få Ryssland och västvärlden att tävla med varandra om Ukrainas gunst. Men för att denna förhandlingsstrategi skulle bära frukt behövde den inrikespolitiskt stöd, vilket Janukovitjs motståndare var fast beslutna att inte ge honom. Janukovitjs vägran att skriva under avtalet med EU för att få ett än mer fördelaktigt avtal med Moskva, tolkades av många i västra Ukraina som ett svek mot Ukrainas enda riktiga ’civilisationsval’.” Här får man dock intrycket att Janukovitjs agerade med nationens bästa för ögonen. Och att han skulle ha varit maffiastyrd antyds inte här.
Galeotti skriver inte ut det uttryckligen, men indirekt medges att en av orsakerna till kriget i Ukraina är Natos deklaration 2008 i Bukarest, att Georgien och Ukraina ‘will become members of NATO”.
I Petros nyssnämnda bok läggs stor skuld på den ukrainska ledningen för att Minsk I och Minsk II-avtalen inte kom att efterlevas. Galleottis kortfattade historieskrivning är dock följande:
”Med Moskvas mer uppenbara inträde i kriget tvingades Kiev att gå med på fredsavtalet enligt Minskprotokollet i september 2014, även om vapenvilan som detta var tänkt att medföra visade sig vara ganska illusorisk. Sporadiska sammandrabbningar fortsatte, följt av det mycket allvarligare andra slaget vid Donetsks flygplats, när DNR -trupper kämpade för att få bort regeringstrupper från deras sista fotfäste i staden. Det tog nästan fyra månader av strider […] men i slutet av januari 2015 var den i rebellernas händer.” (sid. 230). DNR-trupper är alltså militär från den självutropade folkrepubliken Donetsk som Ryssland håller under ramarna.
Och Galeotti fortsätter:
”Samtidigt som efterlevandet av Minsk 1-protokollet uppenbart misslyckats, arbetade förhandlare på ett nytt avtal, fantasifullt kallat Minsk II. Detta kom man överens om den 12 februari 2015 och visade sig inte vara mera framgångsrikt. Det förkunnade en omedelbar vapenvila, val i de rebellkontrollerade områdena, deras återintegrering i Ukraina med en särskild status som ger dem avsevärt självstyre och områdenas återgång till regeringskontroll. […] Valen som hölls av rebellernas myndigheter ansågs vara olagliga av Kiev och lagen om specialstatus som antogs av det ukrainska parlamentet fördömdes av rebellerna […] Sedan 2015 handlade i stället dynamiken till stor del om konsolidering […]. Regeringen gjorde avsevärda framsteg med att återuppbygga sin militär och hade från 2022 över en kvarts miljon män och kvinnor under vapen. De regeringsvänliga miliserna införlivades i ett nytt nationalgarde och även om vissa, särskilt de som är förknippade med ultranationalistiska rörelser, fortfarande ofta var egensinniga, utnyttjades i huvudsak den patriotism som var uppenbar i volontärenheterna 2014 framgångsrikt.” (sid. 231-232). .
Det är fascinerande hur två professorer från väst kan skildra två historiska skeendet så olika. Denna anmälares intryck är dock att den amerikanske professorn Nicolai Petro är den mer objektiva.
Petros syn bekräftas av Medea Benjamin and Nicolas J.S. Davies, War in Ukraine: Making Sense of a Senseless Conflict (OR Books 15 November 2022) :
”Minsk II misslyckades på grund av bristande vilja hos regeringen i Kiev, den antidemokratiska makten hos extremhögern i Ukraina och brist på diplomatiskt och politiskt stöd från EU-länder och USA. USA verkade mer intresserade av att skylla på Ryssland för den fortsatta krisen än att faktiskt lösa den.”
Den urbaniserade och industrialiserade Donbass-regionen hade en gång nästan 15 % av Ukrainas befolkning och genererade en lika stor andel av dess bruttonationalprodukt. Enligt ukrainsk statistik bodde för nio år sedan omkring åtta och en halv miljon människor i Donbass och Krim, varav de flesta hade ryska som modersmål. Galeotti skriver nu (sidan 244): ”När allt kommer omkring gav den ryska interventionen i Donbass [2022] en aldrig tidigare skådad känsla av nationell identitet.” Men det gäller knappast vad de Petro i sin bok kallar Maloross-ukrainarna, där det framgår att Ukraina är en stat med två olika ”folk”.
I Galeottis bok saknar man bland annat en analys av vad Ukrainas avtal om strategiskt partnerskap med USA den 10 november 2021 hade för betydelse för Rysslands flagranta och olagliga väpnade attack på Ukraina i februari året därpå.
Ska man bara läsa en bok om Ukrainakriget, bör det enligt denna anmälare vara Petros bok.
Om Galeotti kan avslutningsvis tilläggas att han kom att framstå som den som först, baserat på en artikel av general Gerasimov, beskrev Gerasimov-doktrinen, ett ryskt sätt att föra krig med stark betoning av hybridkrigföring och av gråzonsinslag. En svensk akademiker, Oscar Jonson, byggde en bok på förhandenvaron av en sådan doktrin: The Russian Understandig of War: Blurring the Lines beteende War and Peace. Galeotti klargjorde emellertid att vad Gerasimov i artikeln hade behandlat var sin syn på hur Väst förde krig. Skillnaderna är kanske inte av det principiella slaget när det väl kommer till kritan.