Det verkar vara en förhastad åtgärd som USA, Kanada, Australien och ett större antal EU-stater (nitton av tjugoåtta), innefattande Sverige, nu har enats om, nämligen att bestraffa Ryssland för ett dåd kring vilket omständigheterna ännu är oklara, genom massiva och samordnade diplomatutvisningar. Den förutskickade utredningen rörande händelserna i brittiska Salisbury är inte slutförd; den måste säkert få ta sin tid. Rättsstatsgrundsatsen i brottmål, ”bortom varje rimligt tvivel”, har uppenbarligen inte iakttagits i det här fallet.
Vad som har förekommit är antaganden och spekulationer. I dessa döljs också annars förkättrade konspirationsteorier, som att styret i Moskva skulle ha beordrat ett illdåd utomlands för att få den egna befolkningen på bättre humör: den väntar ännu på materiella standardförbättringar, men med de västliga motreaktionerna mot Ryssland kan Vladimir Putin och hans regering argumentera inåt för att statens säkerhet går före allt annat. Ryssland är utsatt för västlig aggression.
Kanske det. Den konspirationsteorin, som även svenska medier har hemfallit åt, förefaller i och för sig varken bättre eller sämre än någon annan. Komplotter är säkerhetsorganens livsluft, i Väst som i Öst, och om detta måste man få resonera. Ty säkerligen finns det också ett västligt intresse av att sätta dit Ryssland, och detta har å sin sida föga beaktats i den efterföljande diskussionen och nyhetsförmedlingen. Finns det också de i Väst som har kunnat tjäna på förgiftningsaffären?
Boris Johnson, sedermera brittisk utrikesminister, har förhånats av förståsigpåare alltsedan han ställde sig i spetsen för Brexit-kampanjen för två år sedan. Men genom sitt fördömande av den eventuellt ryska attacken mot en före detta rysk dubbelagent på brittisk mark har allt vad Johnson sagt i denna sak bedömts som klokt, statsmannamässigt och trovärdigt. Boris Johnson kan föralldel veta mera än andra, men hans trovärdighet borde under alla omständigheter vara måttlig efter många tidigare galna yttranden.
Österrike, ett av de länder som inte ingår i den europeiska utvisningsligan, har uppburit klander av den förre svenske utrikesministern Carl Bildt, vars partivänner leder den österrikiska regeringen: ”Österrikes säger att de är ett neutralt land och vägrar att ansluta sig till EU-majoriteten vad gäller åtgärder mot Ryssland för nervgasattacken. Men neutralitet är knappast kompatibelt med EU-medlemskap”, påstår han i ett twitter som återges i Dagens Industri (29/3). Men staten Österrikes fördragsmässiga neutralitet, liksom för övrigt Sveriges självvalda, är klart förankrad i EU:s konstitutioner, som vi tidigare har påvisat på denna sajt, och frågor om diplomatiska relationer, inklusive utvisning av ambassadpersonal, beslutas på den nationella nivån, inte på EU-nivå.
Sverige har, enligt statsminister Stefan Löfven i riksdagen, varit drivande kraft i den europeiska straffaktionen mot Ryssland – ett agerande som kan kontrasteras mot den finske presidenten Sauli Niinistös, vilken fogar sig i EU-majoriteten men utan att göra någon bedömning i ”skuldfrågan”. Löfven borde ha funderat över vad som kan bli en svensk nästa-reaktion, om de brittiska påståendena skulle visa sig vara ogrundade. Likvidering av agenter torde inte vara någonting sällsynt i spionbranschen, men vem som har likviderat vem måste trots allt vara en empirisk och inte en politisk fråga. Liksom, till exempel, om det var Gustav III som 1788 fingerade ett låtsasangrepp på Sverige vid finska gränsen för att kunna sätta igång kriget mot Katarina den stora i Ryssland.