Vi publierar här ett kapitel ur boken Försvaret främst där Sven Hirdman går igenom reglerna för den svenska vapenexporten.
Sverige har haft en krigsmaterielindustri sedan 1600-talet. Den behövdes för vår krigföring fram till 1800-talet. Inför det hotande andra världskriget byggde Sverige upp en ansenlig modern försvarsindustri, som gav oss nästan självförsörjningskapacitet under det kalla kriget. Sverige var det enda landet utanför stormaktskretsen som tillverkade kvalicerade stridsygplan, ubåtar, robotar med mera. Det var ett starkt stöd under epoken av väpnad svensk neutralitetspolitik.
Den stora kapaciteten hos den svenska försvarsindustrin gav från 1950-talet upphov till export till andra länder och samtidigt, naturligtvis, ett behov från statsmakternas sida att reglera denna export. Liksom andra krigsmaterieltillverkande länder fann den svenska regeringen att det enda sättet att få kontroll över exporten var att tillståndsbelägga all export av krigsmateriel, det vill säga endast den export som regeringen gett tillstånd till är laglig. Annan export är olaglig. Detta synsätt grundades på att krigsmaterielexporten berör rikets förbindelser med andra länder men också Sveriges försvarsförmåga och säkerhet. Enligt regeringsformen ansvarar regeringen för detta. Därför är krigsmaterielexporten
i vissa hänseenden sekretessbelagd. Läs kapitlet: forsvaret-framst_realistiska-regler-for-krigsmaterielexporten
Se också nedan på denna sajt diskussionen om vapenexporten i riksdagen.