I Jay Sextons bok får läsaren följa Monroedoktrinens bakgrund, framväxt och tillämpning. Han belyser hur doktrinen, som ursprungligen formulerades 1823, tolkades och omtolkades. Om dess rätta innebörd stod det hela tiden strid. Den böljade fram och åter mellan kolonialister och imperialister och deras olika motståndare. Rågångarna var långt ifrån klara.
En aggressiv skärpning av doktrinen kom till stånd genom president Theodore Roosevelts tillägg 1904, då USA hade nått betydande styrka och var berett att börja bygga sitt imperium. Med Roosevelts tillägg blev Monroedoktrinen tydligt ett instrument för interventionism.
Ett tema hos Sexton är om doktrinen stod för en antikolonialistisk imperialism. Han visar att i den faktiskt förda politiken kom att ingå både kolonialism och imperialism.
Bakgrunden var följande. I ett tal till den amerikanska kongressen 1823 gjorde president James Monroe principiella uttalanden av utrikes- och säkerhetspolitisk natur. Dessa uttalanden lade grunden för vad som senare kom att kallas Monroedoktrinen. Presidenten förklarade att den västra hemisfären inte längre var öppen för europeisk kolonisation eller politisk intervention. USA skulle se sådana intrång som hot mot sin säkerhet. Han försäkrade att ”the American continents, by the free and independent condition which they have assumed and maintain, are henceforth not to be considered as subjects for colonization by any European powers”. Huvudförfattare till denna del av talet var utrikesministern John Quincy Adams, som i ett tal hade slagit fast att USA ”goes not abroad in search of monsters to destroy.”
Talet var inte föremål för debatt eller omröstning. Det var i den nu aktuella delen bara en ensidig förklaring. Det var inte avstämt med andra länder som berördes. Och det var medvetet oklart. Monroe angav en position, men han lämnade öppet vad USA skulle göra om en europeisk makt bröt mot förklaringen. Några löften om att försvara andra stater i hemisfären mot kolonisation utställdes inte. Monroe lämnade också helt öppet huruvida USA i Centralamerika eller Latinamerika hade rätt att göra vad europeiska stater enligt doktrinen inte fick göra där.
Det var fråga om ett politiskt utspel i ett läge, där unionen med sina delstater var förhållandevis svag efter revolutionskriget mot Storbritannien, som hade mynnat ut i Parisfreden 1782, varigenom USA:s suveränitet erkändes.
Från den amerikanska statsledningens sida förutsåg man att allvarliga direkta och indirekta hot kunde emanera från de europeiska stormakterna. Att genom doktrinen frammana en hotbild, bidrog till att kitta samman delstaterna, med deras starka spänningar mellan de industriella nordstaterna och den agrara södern, där motsättningarna i slaverifrågan bidrog till eller i vart fall utnyttjades för att utlösa det amerikanska inbördeskriget.
I boken får man följa utvecklingen fram till och med president Woodrow Wilson, som gjorde löftesrika uttalanden om självbestämmande och fred, men de facto intervenerade i Mexico, Kuba, Haiti och Dominikanska Republiken. Wilson lyckades skriva in Monroedoktrinen i stadgan för Nationernas förbund, som utgjorde en del av det ruttna Versaillesfördraget 1919, vilket förutbestämt förr eller senare skulle kollapsa.
Boken lyfter fram spänningen mellan de uttalanden och deklarationer som gjordes och den faktiskt förda politiken.
Senast jag läste något om Monroedoktrinen var när president Trump för ett par år sedan refererade till den i ett tal inför FN:s generalförsamling: “It has been the formal policy of our country since President Monroe that we reject the interference of foreign nations in this hemisphere.”
Det är inte för mycket sagt att man i den politik USA sedan länge för över hela världen känner igen de ideologiska tongångarna i den linje som formulerades av Theodore Roosevelt 1904: ”Chronic wrongdoing, or an impotence which results in loosening of the ties of civilized society, may in America, as elsewhere, ultimately require intervention by some civilized nation, and in the Western Hemisphere the adherence of the United States to the Monroe Doctrine may force the United States, however reluctantly, in flagrant cases of such wrongdoing or impotence, to the exercise of an international police power.”
Theodore Roosevelt var en inbiten imperialist. Han var tydlig med sin inställning i en artikel 1899 med rubriken EXPANSION AND PEACE: ”Every expansion of civilization makes for peace. In other words, every expansion of a great civilized power means a victory for law, order, and righteousness. This has been the case in every instance of expansion during the present century, whether the expanding power were France or England, Russia or America. In every instance the expansion has been of benefit as to the whole world.”
Han och hans nutida gelikar har fel. Tvärtom har det visat sig att sådana ”civilisatoriska” missioner i andra länder och åtföljande militära insatser gång på gång har lett till just motsatsen: laglöshet, anarki och orättfärdighet.