Regeringen lämnade den 22 juni till riksdagen en skrivelse om den samlade politiken för civil- och militär krishantering. I skrivelsen sägs att ambitionen är att vi skall vara en stark aktör som tar vårt ansvar för internationell fred, säkerhet och utveckling.
Regeringen slår fast betydelsen av att internationella uppdrag sker genom FN:
”FN utgör den centrala arenan för Sveriges arbete med globala utmaningar. Förutom att ge stöd till och delta i FN:s fredsfrämjande verksamhet, har Sverige varit aktiv i arbetet med att tydligt sätta fredsbyggande och konfliktförebyggande på FN:s agenda.” FN-stadgan och folkrätten anges som ”grundläggande rättesnöre”.
En annan grundsten är vår alliansfrihet:
”Militära insatser är en del i Sveriges samlade engagemang. Militär alliansfrihet, stärkt nationell militär förmåga och fördjupade militära samarbeten syftar till att skapa förutsägbarhet och stabilitet i vårt närområde såväl som i vår omvärld.”
Vidare hävdas att deltagande i internationella insatser bidrar till att främja vår nationella säkerhet som dock ytterst hänger på vår militära alliansfrihet. ”Sveriges nationella säkerhet förutsätter en trovärdig nationell försvarsförmåga i kombination med fördjupade försvarssamarbeten, såväl som en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik där diplomati, medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande åtgärder är viktiga instrument. Att bygga säkerhet tillsammans med andra är och har under lång tid varit en central hörnsten i svensk säkerhetspolitik”, skriver regeringen.
Det är bra att regeringen markerar betydelsen av FN, folkrätt och alliansfrihet. Men praktiken visar att Sverige de senaste 25 åren har deltagit i operationer som inte baseras på dessa kriterier. Informationen till allmänheten om insatsernas syfte har knappast kännetecknats av klarhet och öppenhet. Det officiella språkbruket har utvecklats mot en allt större suddighet.
Regeringen skriver om Sveriges deltagande i ”fredsfrämjande” insatser. Fram till 90-talet var den svenska linjen att delta främst i ”fredsbevarande” FN-insatser vilka krävde att parterna i en konflikt accepterade FN-styrkor för att övervaka fred eller vapenstillestånd. Vi skulle inte delta i så kallade fredsframtvingande insatser där militärt våld fick användas i en konflikt. Men med Sveriges deltagande i den Nato-ledda insatsen på Balkan ändrades terminologin. Där rörde det sig om militära insatser, men ”fredsframtvingande” var ett utmanande begrepp och det ersattes med det otydliga ”fredsfrämjande”. Vårt mer än 12 år långa deltagande i Afghanistankriget var enligt den svenska regeringens benämning också en fredsfrämjande insats.
Afghanistankriget är en alltför känslig fråga för att regeringen i skrivelsen skall gå närmare in på den. Man skriver om vikten av att noggrant utvärdera deltagandet i alla internationella operationer och lära från dem. När det gäller Afghanistankriget, som är den största militära insatsen på 200 år, kommenteras detta i skrivelsen med en enda mening:
”Det i Sverige nyligen utredda engagemanget i Afghanistan är ett av flera exempel på insatser ur vilka generella lärdomar kan dras, även om det inte är givet att samtliga unika erfarenheter från denna långvariga och omfattande insats är direkt överförbara till alla andra insatser.”
Förbehållet att erfarenheterna från den insatsen inte givet kan överföras till andra insatser visar hur obekväma resultaten av Tove Tingsgårds utredning är för alla dem som har varit ansvariga för besluten om det svenska deltagandet.
Regeringen betonar i skrivelsen FN:s centrala roll, men i själva verket har Sverige under en följd av år fört en motsatt politik.
Prioriteringen av de Nato-ledda insatserna gjorde att Sverige under 15 år tackade nej till svenskt deltagande i FN-insatser, trots enträgen begäran från generalsekreteraren. Först när huvuddelen av styrkorna i Afghanistan hade dragits tillbaka, gick Sverige med i FN-styrkan i Mali.
I skrivelsen nämns inte detta i klartext utan genom en smidig omskrivning: att europeiska stater, däribland Sverige, har ”påbörjat ett militärt återvändande till FN:s fredsfrämjande verksamhet, efter uppehåll på ett decennium.” ”Uppehållet” var alltså kriget i Afghanistan.
FN-mandat och folkrätt har inte alltid varit ”rättesnöret” som skrivelsen hävdar. Sveriges fortsatta deltagande i kriget i Afghanistan i den nya Nato-ledda Resolute Support Mission (RSM) och Sveriges deltagande i den USA-ledda koalitionen mot IS, Operation Inherent Resolve (OIR), saknar båda mandat från FN:s säkerhetsråd. Regeringens argument att man är inbjuden av regeringen i Kabul respektive regeringen i Bagdad är inte hållbart folkrättsligt, då man deltar på ena sidan i en inbördes konflikt.
Genom deltagandet i OIR riskerar Sverige också att bli en del i en stormaktskonflikt mellan USA och Ryssland. OIR handlar inte bara om insatser i Irak, som det står i skrivelsen. Koalitionen har redan deltagit i strid mot regeringssidan i Syrien där Ryssland kan komma att ställas mot USA.
Regeringen gör ingen markering mot framtida Nato-ledda operationer. Istället skriver den:
”Sveriges långvariga bidrag till insatserna i Afghanistan och Kosovo utgör även viktiga grundkomponenter i samarbetet med Nato.” Och vidare:
”Genom fortsatt och fördjupat deltagande i Natos kvalificerade övningsverksamhet upprätthåller och utvecklar Sverige förmågan att delta i internationella krishanteringsinsatser, såväl med Nato i framtiden som med FN och EU i dagsläget.”
Trovärdigheten i Sveriges alliansfrihet riskeras genom deltagande i dessa Nato- och USA-ledda operationer. En politik för Sveriges framtida militära konflikthantering borde vara tydlig på den punkten:
- Sverige skall återgå till den traditionella linjen att endast delta i fredsbevarande FN-operationer.
- Militär alliansfrihet skall inte undergrävas av deltagande i operationer ledda av stormakter.