Den 27 oktober lämnade regeringen en proposition till riksdagen om svensk trupp i Afghanistan.
Sverige föreslås fortsatt delta med en väpnad styrka på 50 personer i den Nato-ledda styrkan Resolute Support Mission (RSM) till och med den 31 december 2017. Uppdraget är icke-stridande och gäller utbildning, rådgivning och stöd till den afghanska armén.
Regeringen hänvisar till en inbjudan till Nato och partnerländer (som Sverige) från regeringen i Kabul. Med detta som grund menar regeringen att det finns folkrättsligt stöd för insatsen. Något mandat från FN:s säkerhetsråd finns inte.
Inbjudan till intervention för att stödja en regim i ett inbördeskrig saknar stöd i folkrätten. Afghanistan är ett delat land där centralmakten i Kabul inte har kontroll över hela territoriet. Vissa uppgifter säger att talibanerna kontrollerar en tredjedel och att ytterligare stora områden är omstridda där varken motståndsgrupper eller Kabulregimen har kontroll.
Natos insats skall vara icke-stridande, men både Nato-styrkor och amerikanska specialstyrkor har vid flera tillfällen varit inblandade i strider på ett sätt som knappat är förenligt med uppdraget. De gäller bland annat i Kunduz i norr och Helmand i söder.
Den utländska insatsen var tänkt att trappas av under 2016 för att sedan avslutas helt 2017.
Men USA har tänkt om då talibanerna vunnit framgångar och motståndet ökat mot regeringen i Kabul. De amerikanska styrkorna har bibehållits och president Obama har gett tillstånd till mer offensiva flygattacker för att stödja den afghanska armén. RSM omfattar drygt 13 000 man, varav USA står för 6 800. Dessutom har USA en separat styrka om 3 000 man i specialstyrkor med terroristbekämpning som uppdrag.
Regeringen skriver nu i propositionen att tidplanen är öppen: ”närvaron kommer sannolikt fortsätta efter 2017 med hänsyn till det oroande säkerhetsläget.”
Regeringen kunde ha varit tydligare. Nato beslöt på sitt toppmöte i Warszawa i den 9 juli i år att bibehålla RSM bortom 2016. Ingen bortre gräns angavs efter önskemål från den afghanske presidenten Ghani som var inbjuden till toppmötet. Nato åtog sig att ge finansiellt stöd för att hålla den afghanska armén under armarna till slutet av år 2020 och sedan ge fortsatt stöd under en övergångsperiod fram till 2024. Utrikesminister Margot Wallström var närvarande vid mötet, och sannolikt åtog sig regeringen att bidra med en fortsatt svensk styrka vid det tillfället.
Regeringen beskriver ett försämrat läge i Afghanistan. Den utdragna väpnade konflikten har förvärrats i omfattning och intensitet under det senaste året, flera provinshuvudstäder hotas av attacker och i flera områden, främst på landsbygden, har den afghanska regeringen ingen eller endast begränsad kontroll. Vidare hänvisar propositionen till FN som rapporterat om drygt 5 100 civila offer under första halvåret 2016, vilket är den högsta totala siffran döda och skadade sedan FN började rapportera om civila offer 2009.
Till detta kan man lägga två andra mål som den utländska interventionen satte upp. Ett var att minska korruptionen, där Afghanistan nu istället ligger på plats 166 av 168 länder. Ett annat var att begränsa opiumproduktionen, som istället har ökat från 2015 med 43 procent.
Regeringen har, trots alla löften om Sverige skall dra sig ur militärt, fortsatt att ge löften till Nato om svensk väpnad styrka. Nu finns inte heller någon bortre gräns för insatsen. USA, Nato och Sverige dras mer och mer in i kriget utan slut.
Detta skadar Sverige som alliansfritt land och, vi bidrar dessutom till att försvaga FN-stadgans våldsförbud då vi deltar i ett krig utan FN-mandat. Då mandatet för Isaf, den förra Nato-ledda styrkan gick ut den sista december 2014, ville stormakterna i Säkerhetsrådet inte ge något nytt mandat. Man önskade fria händer att agera i Afghanistan och riggade till ett avtal direkt med Kabulregimen. Sedan fick en ”inbjudan” till Nato tjäna som fikonlöv för att ge sken av folkrättsligt stöd.
Det är hög tid att Sverige en gång för alla drar tillbaka sin väpnade styrka från Afghanistan. Sverige hade aldrig i Afghanistan att göra.