Sverige och svenska medborgare har mycket att tacka Nato för. Vid andra världskrigets slut 1945 behärskade Sovjetunionen Östersjöområdet. Sovjetiska militära styrkor ockuperade Östersjöns södra och östra kustområden från Lübeck sydväst om Malmö till och med Finska viken. Finland var under sovjetisk kontroll.
Västmakterna drog ned på försvaret. Sverige framstod trots upprustningen under beredskapsåren som en svag ensam ”randstat”, utan stöd västerifrån. När Sovjet återhämtat sig efter de mycket svåra personella förlusterna under kriget, riskerade Sverige att få obehagliga ”björnkramar”, inte nödvändigtvis militära anfall men politiska påtryckningar med militär styrka i bakgrunden – ett hot mot vårt oberoende.
När Nato hade bildats 1949 och växt till i styrka i mitten på 1950-talet, förbättrades Sveriges militär- och säkerhetspolitiska läge dramatiskt. Sverige var inte längre en ”randstat” utan ryggstöd. Sverige hade blivit ”en mellanstat”, belägen mellan de två stormaktsblocken. Båda dessa hade strategiskt intresse av svenskt territorium, och främst av att motparten inte fick tillgång till detta.
Det blev i det läget ett naturligt steg för Sverige att välja neutralitetspolitiken. Denna politik har bidragit till politisk stabilitet i Norden och till att Sverige bibehållit sin fred och sitt oberoende.
Men känslan av tacksamhet för vad som har varit bör inte förleda våra statsmakter att i nuläget söka medlemskap i Nato. Det vore med stor sannolikhet ett allvarligt misstag som skulle gynna det aggressiva Ryssland.
Orsaken till detta till synes paradoxala resultat är att Ryssland för närvarande behärskar maktspelet i Norden mellan Öst och Väst. Den ryske presidenten Vladimir Putin förklarar att Ryssland är i krig med Nato. Ryssland har utvecklat betvingelsemetoder som Nato inte har förmåga att möta, än mindre bekämpa. Dessa metoder visades upp vid annekteringen av Krim för drygt ett år sedan.
Detta var inget hugskott av Putin. I januari 2013 förklarade den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov hur Ryssland skulle gå till väga: Fokus flyttas över till omfattande utnyttjande av icke-militära metoder, propagandakrig, uppmaning till protester och uppror, insatser av specialförband utan uniform, med öppen användning av militära styrkor först när framgång är given.
Förespråkare för Natomedlemskap, ymnigt förekommande på Svenska Dagbladets ledar- och kultursidor, ger upprepare exempel på att de är mer styrda av känslor för Natos välvilja och förmåga än av insikt om de reella styrkeförhållandena i det av Ryssland dominerade maktspelet.
En svensk ansökan om medlemskap i Nato skulle med stor sannolikhet av Ryssland uppfattas som en fientlig handling. Det skulle stärka det interna stödet för den aggressiva ryska politiken och uppmuntra till fler annekteringar av grannländers territorier, där Natos vanmakt återigen visas upp. En svensk ansökan om Nato-medlemskap skulle därmed skada Nato.
Dessvärre tycks den svenska försvarsmakten ha fallit för Nato-propagandan. Den tror sig kunna möta Rysslands aggressiva politik med fler vapen av den typ som Nato redan har. Men fler stridsflygplan och ubåtar är lika verkningslösa oavsett om de bekostas av Nato eller av Sverige.
Det är inte Nato som i dagens läge ger Sverige större trygghet. Det är i stället civila och militära åtgärder som främjar nationell sammanhållning och som undanröjer splittring och missnöjesyttringar.