Anförande vid möte om DCA den 11 september på ABF i Stockholm.
USA har över 700 baser i världen vilket ger möjlighet att agera militärt i många regioner.
Mycket tyder på att USA på längre sikt minskar sin militära närvaro i Europa och inriktar sig på att möta Kina.
Kan även DCA-baserna i Sverige komma att användas vid en säkerhetspolitisk kris långt utanför våra gränser?
USA kommer att ha en stark inverkan på Sveriges och de övriga nordiska ländernas försvars- och säkerhetspolitik under de kommande decennierna. Det sker indirekt genom USA:s dominans i Nato och direkt genom de med USA träffade DCA-avtalen.
Förenta staterna vill inte ha någon utveckling i riktning mot ett EU-försvar eller ett närmare självständigt nordiskt försvarssamarbete utanför amerikanskt inflytande. Amerikanskt inflytande över de nordiska ländernas säkerhetspolitik kommer sannolikt att ökas då de kommer att placeras under Natos och USA:s kommando i Norfolk.
DCA-avtalet har beskrivits som ett led i USA:s strävan att militärt möta Ryssland. Med den snabba vapenutvecklingen kan dock baserna användas också för att nå mål bortom Europa.
Avtalet innehåller inga skrivningar om hur USA kommer att använda de 17 baserna och mot vem annat än att ”amerikanska styrkors närvaro bidrar till att stärka Sveriges och regionens säkerhet och stabilitet.” Klart är att hur baserna än används kommer det att ske utifrån USA:s nationella säkerhetsintressen som Sverige har små möjligheter påverka och där svenska intressen alltid kommer i andra hand.
Avtalet
Avtalet som godkändes av riksdagen den 19 juni innebär inte att Sverige ingår i en allians med USA.
Det finns inget i avtalet om att USA skall på något sätt stödja Sverige militärt eller på annat sätt vid en kris eller konflikt men det ger USA möjligheter att utnyttja svenskt territorium för operationer som ligger i USA:s intresse.
Istället för amerikanska åtaganden innehåller avtalet en rad förpliktelser för Sverige att skydda USA:s baser och styrkor i Sverige och det ger amerikanska soldater i Sverige immunitet:
-Den viktigaste delen i avtalet är att USA får tillgång till 17 baser (kan bli fler i framtiden) och rätt att obehindrat röra sig över hela det svenska territoriet med styrkor till lands, till sjöss och i luftrummet.
-En annan viktig del avser rätten för de amerikanska styrkorna att under exklusiv kontroll transportera, lagra och förvara militär utrustning och materiel på baserna och andra platser man kommer överens om.
-Enligt avtalet får luftfartyg, fartyg och fordon som används av de amerikanska styrkorna ”resa in i, resa ut från och röra sig fritt på svenskt territorium”. De reservationslösa skrivningarna här är mycket långgående. Sverige öppnas som bas för operationer som vi varken har insyn i eller kontroll över.
Än har vi inte sett så mycket av hur DCA-avtalet kommer att tillämpas men den 22 augusti flög en amerikansk drönare över delar av Stockholms skärgård utan att vare sig Försvarsmakten eller regeringen var informerad. Detta är det nya normala nu när Sverige är en del av Nato”, skriver Petra Könberg, vakthavande kommunikatör på Försvarsmakten, i ett uttalande.” (Ny Teknik)
Respektera Sveriges suveränitet
Utgångspunkten för avtalet är att ”Alla aktiviteter enligt detta avtal ska utföras med full respekt för Sveriges suveränitet, lagar och internationella lagliga förpliktelser, inklusive avseende lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.”
Skrivningen framstår som en svensk utgångspunkt för avtalsrelationen till USA. Man kan dock konstatera att svenskt ”nationellt samtycke” inte nämns här som ett krav och hur långt Sveriges suveränitet kommer att respekteras om det kommer till en situation där USA och Sverige har olika uppfattningar återstår att se. Denna allmänna skrivning i avtalets inledning kan dock knappast ge Sverige rätt att vägra USA något som USA har konkret rätt till enligt avtalet.
I bestämmelsen om implementering av avtalet (Artikel 29) anges bara att parterna vid behov ska ”samråda” vilket är något annat än ett krav på ”samtycke”.
Här kan nämnas att Norge också skrivit in att man har krav på respekt för landets lagar, folkrättsliga förpliktelser och suveränitet. Skrivningarna är dock tydligare än vad som finns i det svenska avtalet men har under förhandlingarna satts ifråga av USA:s deklarerade hållning att avtalet ”kun gjelder en plikt til å etterleve norsk rett og norske folkerettslige forpliktelser, der dette er forenelig med USA:s operative militære behov”.
Även Finland har infört tydligare skrivningar om att vid militära operationer på finsk mark måste USA beakta Finlands synpunkter.
DCA och stormakternas strategiska intressen
Flera av de 47 baser USA får tillgång till i Norden genom DCA-avtalet, (12 i Norge, 17 i Sverige och 15 i Finland samt 3 i Danmark) är lokaliserade långt uppe i norr och i några fall nära den ryska gränsen och nära Kolahalvön med de strategiska ryska baserna för kärnvapenbestyckade ubåtar. Detta har redan väckt farhågor i Norge och Finland om ökade spänningar. Baserna i norra Sverige, Kallax, Boden, Kiruna och Vidsel kommer troligen att utnyttjas för militära övningar, övervakning och styrkedemonstrationer också av Arktis. (Anm: Arktis är det stora havsområdet runt jordens norra pol samt omkringliggande landområden.)
Flera militärövningar har också genomförts av Nato och USA där DCA-baser i Nordnorge, Sverige och Finland använts.
Norges politik har sedan inträdet i Nato 1949 varit att begränsa militärövningar i Finnmark till en gräns vid Hammerfest för att inte provocera Ryssland som har sina kärnvapenbaser på Kolahalvön.
Finlands förbehåll i DCA om att landets synpunkter måste beaktas då operationer och övningar skall genomföras får uppfattas som att man vill minska risken att dras med i en konfrontation mellan USA och Ryssland. Men Finland har inte genom geografiska restriktioner begränsat operationsområdena.
Sverige har inte markerat mot att svenska baser används vid militärövningar nära Kolahalvön och amerikanska bombflygplan har vid olika tillfällen haft Kallax-basen som utgångspunkt.
DCA ingår i ett globalt nät av baser
För USA är DCA-baserna med största sannolikhet inte till bara för insatser i Norska havet, östersjöområdet och Nordkalotten.
Hela Norden, Arktis och östersjöområdet ses av Nato och USA som ett sammanhängande operationsområde som även sträcker sig ner till Svarta havet.
USA och Nato har även pekat ut Kinas ökade intresse för Arktis som ett hot och anger hela området från norra Kanada, Grönland, Norska havet, Barentshav och Nordostpassagen till ett operationsområde. I USA:s nya strategi för Arktis som publicerades 24 juli i år utpekas för första gången Kina som ett hot före Ryssland. Vidare anges att Sverige, Finland och Norge skall ha en roll att övervaka och delta i USA:s närvaro, bland annat på den del av Arktis som gränsar till Kolahalvön.
Svenska regeringen har också deklarerat att man önskar svensk militär närvaro i den indopacifiska regionen.
Regeringen hävdar att försvarspolitiskt samarbete med länder i indopacifiska regionen utgör ett viktigt komplement till Sveriges samlade säkerhets- och utrikespolitik (regeringens hemsida den 25 juli).
Att Sverige inom överskådlig tid skulle kunna gå in med militär styrka i den indopacifiska regionen då vi inte ens har ett eget territorialförsvar är förstås inte möjligt men en signal från regeringen hur Sverige kan komma ställa sig vid en konflikt i regionen.
Risken med den politiken är att Sverige blir med i en global USA-ledd samling mot Kina där vi inte kan påverka skeendet eller målen men där vi genom DCA-baser på svenskt territorium kan bli förstandsmål i en stormaktskonflikt med både Ryssland och Kina.
Den risken förstärks av att Sverige i DCA-avtalet inte har angett några förbehåll om att kärnvapen inte får lagras på svenskt territorium.
Även om DCA-avtalet innebär begränsningar av svensk suveränitet måste svensk självbestämmanderätt hävdas i alla lägen för att vi inte skall komma att dras in i en konflikt som styrs av stormakters intressen och inte av våra nationella intressen. Ett eget svenskt territorialförsvar är en viktig förutsättning för att vi skall föra en självständig politik, minskar sårbarheten och ger möjlighet att stå emot påtryckningar utifrån.