Diplomaten Rolf Ekéus erhöll i maj 1991 av FN:s säkerhetsråd uppdraget som verkställande ordförande för FN:s särskilda kommission för Irak (UNSCOM). Syftet med kommissionen var att nedrusta Irak efter Saddam Husseins huvudlösa invasion av grannlandet Kuwait.
Rolf Ekéus har nu på Albert Bonniers Förlag (2018), utgivit sin synnerligen intressanta bok Mellan två krig, i vilken han beskriver sina insatser i kommissionen mellan 1991 och 1997.
Han beskriver bakgrunden till det första kriget, då Irak invaderade Kuwait. Den shia-islamiska revolutionen hade 1979 vunnit i Iran. Saddam Hussein såg detta som en allvarlig utmaning mot det sekulära socialistiska Baathpartiet, som tjänade till att hålla den shiamuslimska majoriteten i schack och säkra ett balanserande inflytande för de sunnitiska stammarna i väst och nordväst. 1980 invaderade Irak Iran, med hjälp av amerikanskt underrättelsedata och sovjetiska robotar.
Arabstaterna och Kuwait bidrog ekonomiskt. Endast Israel stod på Irans sida. Kriget varade i åtta år. Med sin nyvunna status såg Saddam Hussein inga begränsningar för sin handlingsfrihet. I augusti 1990 invaderade Irak Kuwait, ett klart brott mot FN-stadgan. Samma dag som anfallet inleddes, antog FN:s säkerhetsråd resolution 660 som fördömde invasionen. Något senare antogs resolution 678, som Irak inte kom att efterfölja, varpå en internationell koalition inledde militära operationer mot Irak. Så snart Kuwait var befriat, uppkom frågan hur man skulle reglera det politiska och militära läge som uppstått. För den amerikanske presidenten, George W. H. Bush, Bush senior (som i boken framställs som en klok person, till skillnad från sin son, den senare presidenten Bush junior), var det väsentligt att skapa stabilitet i gulfregionen. Sanktionerna skulle bestå, men Saddam Husseins vara eller icke vara skulle vara en sak för det irakiska folket. Irak skulle dock förbjudas att inneha eller anskaffa varje form av massförstörelsevapen, vilket innefattade även raketer med viss räckvidd.
Rolf Ekéus skildrar i boken hur han och kommissionen under de kommande åren sökte utföra sitt uppdrag. Vad gällde kärnvapendimensionen, hade man ett samarbete med generaldirektören för The International Atomic Energy Agency (IAEA), Hans Blix. Och de diplomatiska inblickarna som ges är intressanta, till exempel Ekéus’ kontakter med FN:s säkerhetsråd, amerikanen Tom Pickering (USA:s ”främste diplomat”) och Rysslands nuvarande utrikesminister (tidigare FN-ambassadör) Sergej Lavrov. Än viktigare var Ekéus’ samarbete (”partner och motståndare”) med Iraks biträdande premiärminister Tariq Aziz, som blivit sannspådd, när han varnade för en kommande terroristexplosion, om inte Bagdad fick möjlighet genom vissa sanktionslättnader att dämpa de olika terroristgruppernas möjligheter och aktiviteter.
Madeleine Albright blev i januari 1997 utrikesminister i den andra Clinton-administrationen. Och hon presenterade en ny amerikansk politik i Irakfrågan. Nu skulle Saddam Hussein bort: en ”Saddam-klausul” skulle införas. Något som fick bland andra den franske utrikesministern att oroa sig. Ekéus påpekar med instämmande att Henry Kissinger var motståndare till den nya politiken, vilken ”skulle öppna upp för sekteristiska konfrontationer i Irak”. ”Historien skulle komma att visa hur rätt vi hade i våra teorier” (s. 224).
Ekéus slutade alltså i kommissionen 1997 för att bli svensk ambassadör i Washington.
Lite gnissel mellan Hans Blix, som i sin memoarbok kallat Ekéus medarbetare för ”cowboys”, och Ekéus livar upp framställningen (s. 252). Ytterligare några sura skrivningar förekommer om Blix, som hade riktat kritik mot Ekéus’ kommission för amerikansk ”fjärrstyrning” med mera (s. 301 f.).
Ekéus avrundar med en beskrivning av händelserna efter 9/11. Terroristattackerna i New York hade inte minsta koppling till Irak, utan till al-Qaida i Afghanistan. Men den unge Bush, som saknade sin faders insikter, och med katastrofala rådgivare som till exempel vice president Dick Cheney, lät fabricera falska dokument som påstods visa att det fortfarande fanns massförstörelsevapen i Irak. Säkerhetsrådet antog en ny resolution i november 2002, nr 1441, som endast innehöll varningar mot Irak. Fortsatta inspektioner gjordes. Bland andra Hans Blix framförde kritik mot Irak för att inte ha gjort tillräckligt, samtidigt som IAEA:s dåvarande chef konstaterade att man inte funnit några förbjudna vapen; denne ville ge Irak ytterligare sex månaders respit, vilket Blix senare instämde i.
Utan att ens försöka få legitimitet via Säkerhetsrådet inledde Bush jr och Tony Blair det olagliga kriget som oskadliggjorde Saddam Hussein och skapade anarki i regionen. ”Ur denna röra växte en ny organisation fram, ISIS,senare IS” (s. 320).
Den amerikanska slutredovisningen 2003, efter kriget, visade att FN:s särskilda kommission för Irak (UNSCOM) och IAEA före kriget hade lyckats med sina uppdrag. Irak hade alltså inga massförstörelsevapen!
Ekéus’ bok visar på vikten av FN-stadgan och det arbete som utförs i FN:s regi. Och på att de få som bryter mot stadgan omgående hamnar på historiens avskrädeshög.