Regeringen beslöt den 27 februari att förelägga riksdagen ett beslut att skicka vapen till Ukraina.
Statsminister Magdalena Andersson konstaterade på en pressträff på söndagskvällen att det är första gången som Sverige skickar vapen till konfliktzoner sedan Finland anfölls av Sovjetunionen 1939. Beslutet innebär att hjälmar och skyddsvästar samt 5000 pansarskott sänds till Ukraina.
Statsministern förklarade beslutet med att det bedömdes vara det som bäst tjänar Sveriges och svenska folkets säkerhet.
Riksdagen beslutade på måndagen att anta förslaget (Vänsterpartiet var emot men har sedan signalerat att man ändrat sig). På direkt fråga i riksdagen svarade försvarsminister Peter Hultqvist att han inte uteslöt fler kommande leveranser.
Det finns goda och vägande skäl för att vi på olika sätt skall stödja Ukraina. Men att i regeringens beslut att stärka det ekonomiska stödet också inkludera vapen bryter en svensk linje.
En grundprincip i den svenska vapenexportlagen är att vi inte bör exportera till stater som befinner sig i krig. Den är också en del i den svenska säkerhetspolitiken och alliansfriheten. Där finns andra viktiga komponenter som diplomati och fredliga lösningar av konflikter, respekt för folkrätten och FN-stadgan.
Avgörande för utformningen av säkerhetspolitiken har varit att vi skall undvika att dras in i en militär konflikt mellan stormakter i vårt närområde.
Vi vet inte hur Ukrainakriget utvecklas, men risken finns att det utvidgas: ryska ledare talar hotande om att sätta in kärnvapen och vidta åtgärder även mot andra länder.
Finlands regering beslöt först att inte skicka vapen med motivering att de behövs för det egna försvaret. Efter Sveriges beslut ändrade sig Finland på måndagen den 28 februari, och nu kommer en del vapen och ammunition skickas: 2500 stormgevär och 1500 pansarvärnsvapen. (Hufvudstadsbladet 28/2)
För Sverige som har en starkt nedrustad försvarsmakt är den första finska motiveringen relevant. Våra vapen behövs för det egna försvaret.
Men mest oroande är den överordnade säkerhetspolitiska effekten av att bryta med den svenska linjen om vapenexport.
Sverige har under efterkrigstiden tillämpat en försiktig politik vad gäller militärt stöd till länder i krig. Under Koreakriget bidrog vi med ett fältsjukhus, likaså under Gulfkriget 1990. Ett avsteg gjordes genom vapenexporten till USA under Irakkriget som visserligen huvudsakligen rörde följdleveranser av AT 4 och licenstillverkade vapen men dock var ett brott mot den svenska linjen.
Andra uppmärksammade fall är Indien som var i konflikt med Pakistan men inte i krig när landet fick svenska haubitsar och leveranser till Baltikum 1991–1992 som inte heller befann sig i krig med Ryssland. Vad som har levererats till Förenade Arabemiraten klassas inte som krigsmateriel för strid utan som övrig krigsmateriel.
Det är alltså ett stort beslut som regeringen har tagit. Den har laglig rätt att fatta ett sådant beslut, men det bryter mot en praxis som har rått sedan 1940-talet. Det skadar trovärdigheten för den svenska vapenexportpolitiken liksom för den svenska säkerhetspolitiken.
Under kriget i Ukraina bör vi hålla på principerna för den svenska säkerhetspolitiken. Vi har som suverän stat rätt att själva bestämma säkerhetspolitikens utformning, men beslutet om vapenleveransen var inte nödvändigt för oss och gjordes i oträngt läge.