När isarna smälter på Svalbard ökar de storpolitiska spänningarna. En olönsam kolgruva och satsning på turism har blivit symboler för maktkampen på den arktiska ögruppen. […]
Och det är inte bara förra årets 37 000 besökare som har vänt blicken mot Barentsburg. Det är också en skådeplats för storpolitik. Rysslands intressen på Svalbard har främst kretsat kring ekonomi och forskning samt indirekt också kring säkerhetspolitik. Enligt Svalbardtraktaten får öarna inte användas till militära ändamål och det har varit viktigt för Moskva att vara på plats för att kontrollera att det efterföljs.
Svalbardstraktaten erkänner Norges suveränitet men ger också medborgare i de länder som har skrivit under avtalet rätt att bedriva näringsverksamhet samt ägna sig åt jakt och fiske på samma villkor som norrmän. I februari var det hundra år sedan fördraget trädde i kraft. Innan betraktades Svalbard som ”terra nullius” – ingenmansland, ett arktiskt vilda västern om man så vill. Men efter 1920 har Norge och Ryssland varit de viktigaste aktörerna. […]
Lagom till hundraårsjubileet skrev Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ett argt brev till Oslo. Han är missnöjd med hur Norge styr över Svalbard och menar att begränsningar i helikoptertrafik och nya naturreservat utgör hinder för rysk näringsverksamhet. Den omstridda fiskevärnszonen får sig också en känga.
Kritiken är återkommande. Norska företrädare framhåller att begränsningar sätts upp av miljöhänsyn och att alla behandlas lika. Läs artikel