Den ryska utrikespolitiken gjorde två fundamentala misstag under 1900-talet.
Inför första världskriget stödde den slavisk nationalism i Sydösteuropa och uppträdde som skyddsmakt för denna. Därmed hamnade Ryssland i oundviklig konflikt med Österrike-Ungern som hyste många slaviska folkslag inom sitt imperium. Alliansen med Frankrike 1894 hade medfört ovänskap med Tyskland, ett utfall som den då avgångne kanslern Bismarck hade velat förhindra med sin återförsäkringspolitik österut.
Efter andra världskriget lade Ryssland, åter en stormakt, under sig flera europeiska länder och folk genom sin lydstatspolitik. Detta gjorde storkonflikten mellan USA och Västmakterna oundviklig, och Sovjetunionen å sin sida kom att allokera alltför mycket kompetens och alltför stora resurser till den militära sektorn. För att hålla ryssar och sovjetmänniskor på någorlunda gott humör subventionerade staten nödvändighetskonsumtionen (priset på bröd sattes extremt lågt), och därmed hämmades tekniska och ekonomiska moderniseringsprocesser.
Nederlagen under första världskriget och i kalla krigets slutskede var av samma ”episka dimensioner”. Landet stod då förminskat, kraftlöst och isolerat, inringat av en tämligen fientlig omvärld. Stalins otyglade hämndlystnad efter andra världskriget skapade alternativt vidmakthöll en efterblivenhet i Östeuropa och Sovjetunionen själv vilken har sina återverkningar än idag. Alla tre krigen – de två heta och det kalla – handlade egentligen om Östeuropa; det var där de största offren skördades, och det var Ryssland och ryssarna som led de allra största förlusterna.
Putinrysslands säkerhetspolitiska tänkande, presidentens tal om ”geopolitisk katastrof”, går inte att förstå utan denna bakgrund.
Ryssland hade två gånger i modern tid stått som Europas segerherre: 1814, efter slutstriderna mot Napoleon, och 1945, efter kampen mot Hitler. I bägge fallen förvaltades segern mindre väl.
Ryssland under 1800-talet var mera intresserat av att kuva andra folk än att utveckla sitt eget samhälle, sin ekonomi, också sin militära slagkraft. Den ryska armén var bra på att slå ned folkresningar men kunde inte möta andra länders krigsmakter. Fiaskot i Krimkriget (1853–56) och rysk-japanska kriget (1904-05) kostade internationellt anseende, och det senare ledde dessutom till stora interna konvulsioner. Efterkrigstidens Sovjetunionen engagerade sig också i förlorade saker: revolterna i flera av lydstaterna tärde på systemets legitimitet och uthållighet. Att vara ”Europas gendarm” gav dåligt rykte, och det var inte heller en hållbar strategi, i synnerhet som man hade två ”världspoliser” emot sig: först Storbritannien, ”världens verkstad”, sedan Förenta staterna, som efter Hitlers makterövring tog över Tysklands roll som den ledande vetenskapsnationen.
I de geopolitiska omkastningarna tenderade den ryska utrikespolitiken att göra ett antal felaktiga val, ödesdigra sådana.
Den brittiske Rysslandskännaren Dominic Lieven framhäver i sin senaste bok, Towards the Flame. Empire, War and the End of Tsarist Russia (Allen Lane 2015), de huvudalternativ som den ryska statsledningen, det vill säga tsaren, ställdes inför under de två decennierna före första världskrigets utbrott: antingen konfrontation med de kontinentaleuropeiska imperierna eller ett nytt trekejsarförbund Ryssland–Tyskland–Österrike. Den senare linjen förordades av baron Roman Rosen, rysk ambassadör i Belgrad, och även av den store reformatören fram till katastrofen 1905, greve Sergej Witte, som ansåg att Ryssland inte kunde säga nej till den tyska tekniska och industriella spetskompetensen (men samtidigt behövde den franska krediten, bland annat för sitt järnvägsbyggande). Det här högaristokratiskt baserade ”partiet” var i praktiken ett fredsparti, som emellertid drog det kortaste strået i den interna maktkampen. Partiet förordade en orientering österut och såg kampen om hegemonin i Östersjön och vägen genom Bosporen ut i Medelhavet som geostrategiska återvändsgränder. En vetenskapligt baserad ideologi för denna tidiga variant eurasianism kunde man finna i kretsarna kring Roman Rosens broder Viktor som var en ledande orientalist och etnograf vid universitetet i S:t Peterburg. Han kunde genom sina forskningar avvisa den föreställda slaviska identiteten på blodets grund var ett rent påhitt och ansåg att det ryska rikets mångnationalitet och starka asiatiska komponenter borde få fälla utslaget för rikets framtid. Viktor Roman kunde visa, skriver Lieven, ”that the clear dichotomy which existed between East and West in the minds of most compemporary Europeans was largely nonsense if one investigated the origins of language, ethnicity, and civilization”. Roman Rosen, diplomaten, hävdade energiskt att striden om ”Sunden” var helt kontraproduktiv och förslösade Rysslands resurser (såsom hade skett i det rysk-turkiska kriget 1877–78); dessa farvatten borde tvärtom neutraliseras och ställas under internationell kontroll. Att spela ut det slaviska kortet var utsiktslöst, menade han: ”Slav cultural unity was in any case a myth. In reality, the middle classes in all the Slav lands looked for inspiration to modern western Europe, not to more backward Russia.” Känns resonemanget igen?
Eurasianismen fick ett slags renässans under 1920-talet, främst i ryska emigrantcirklar, och på senare tid har även Vladimir Putin tagit ordet i sin mun. The Shanghai Co-operation Organisation (SCO) kan ses som ett konkret uttryck för en strävan att knyta kontakter utan att ingå formella allianser eller skapa antagonismer. Den ”expansionism” som det här kan vara fråga om är inte riktad mot väst utan snarare mot Asien och Centralasien, med det rysk-japanska kriget och den sino-sovjetiska konflikten som varningslampor – under det att ett projekt som Nord Stream snarare har varit ett försök att, i Wittes anda, integrera västeuropeiska kapitalintressen i den ryska ekonomiska återhämtningen. Det ryska agerandet i Ukraina och på Krim måste då ofrånkomligen ses som ett avsteg från en sådan huvudlinje: kontraproduktivt, resursförslösande, internationellt konfliktskapande, på det sätt som Rosen en gång försökte motverka ehuru förgäves. Att flera östeuropeiska regeringar (men inte Bulgariens och Tjeckiens) försöker bryta ingångna avtal och stoppa den andra etappen i gasledningen genom Östersjön måste å andra sidan förstärka rysk misstänksamhet. (Se ”Streit um Nord-Stream-Ausbau. Gegen den Gasstrom”. Frankfurter Allgemeine Zeitung 3/12; http://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/europa/osteuropa-wehrt-sich-gegen-bau-von-nord-stream-pipeline-2-13944914.html.)
Och återigen uppstår nya spänningar, i historiens fotspår. Ryssland och Turkiet, restprodukter av tidigare riken, bedriver nu propagandakrig mot varandra. Ryssland känner sig hotat och kringränt, Turkiet backas upp av en militärallians. I detta läge välkomnar Atlantpakten en ytterligare, tjugonionde medlem: Montenegro. Ryssland kan se den åtgärden som ännu ett fientligt steg men borde i eget intresse inte uppträda hegemoniskt. Det är möjligt att det finns en långsiktig plan någonstans att sönderstycka den ryska staten och att detta inte är ren Kreml-paranoia – det osmanska imperiet blev ju i stort sett andras egendom efter första världskriget, se där ett möjligt precedensfall! Men ur just det perspektivet skulle nog svaret vara att inte trappa upp konfliktnivåerna, att ducka hellre än att slå tillbaka.
Kort sagt. Ryssland borde skaffa sig vänner i Nato, inte fiender. Och småstaten Sverige borde skaffa sig en vän i Ryssland, inte en fiende. Den svenska utrikespolitiken bör vara fredlig i första hand, och feministisk i andra eller tredje hand. Den måste, liksom den ryska, beakta historiska realiteter. Den måste inte alltid simma med strömmen.