Den 22 oktober gjorde Ryssland en överenskommelse med Turkiet om att skapa en tre mil bred zon på syriskt territorium längs gränsen mot Turkiet.
Enligt det 10-punktsprogram som finns i ett Memorandum of Understanding (MoU) mellan de två staterna skall alla kurdiska styrkor dras bort från zonen. Ryssland och Turkiet förbinder sig att vidta ”alla nödvändiga åtgärder” som krävs för att hindra infiltration av ”terroristelement”.
Uppgörelsen innebär att en del av Syriens territorium skiljs av och övertas av Turkiet och Ryssland, vilket är en grov kränkning av Syriens territoriella integritet och något som inte kan döljas av de till intet förpliktande fraserna i MoU. Där skriver Ryssland och Turkiet att de är angelägna (concerned) om att bevara Syriens territoriella integritet.
Syriens regering har svarat genom ett skarpt fördömande av alla försök att kränka landets territoriella integritet.
Den syriska nyhetsbyrån Sana rapporterar om ett telefonsamtal igår mellan Rysslands president Putin och Syriens president al-Assad.
Den syriske presidenten underströk i kategoriska ordalag att ”landet avvisar varje invasion på syriskt territorium oavsett under vilken förevändning eller beteckning den genomförs” och vidare att ”de som står bakom de separatistiska målen bär det fulla ansvaret för händelsernas utveckling”.
Samtidigt verkar det klart att Syrien är hårt pressat av att situationen ser ut som den gör. Enligt BBC skall Syrien nu ha gått med på att syriska militärpoliser tillsammans med ryska övervakar att den kurdiska utrymningen sker.
I MoU anges att Ryssland och Turkiet skall gemensamt understödja ”säkert och frivilligt återvändande av flyktingar”.
Till detta svarade Syriens president, enligt samma rapport från Sana, att flyktingar skall återvända till sina egna regioner för att hindra varje försök att ändra den demografiska sammansättningen som ”vissa sidor har försökt genomföra”.
Alltsedan konflikten i Syrien bröt ut 2011 har globala och regionala stormakter deltagit var och en utifrån sina egna nationella intressen och på olika sätt kränkt Syriens territoriella integritet och nationella suveränitet.
Uppgörelsen mellan Ryssland och Turkiet kan ses som ett av de tydligaste exemplen på denna olagliga inblandning. Även om USA nu drar tillbaka sina styrkor från Syrien, är det inte säkert att någon bestående fred har uppnåtts.
IS kan återkomma i någon form, men mer avgörande är stormakternas politik. Klart är att staterna i regionen ser stormakternas interventioner som ett hot och agerar mot dem på olika sätt. Gulfstaterna (utom Qatar) fördömde Turkiets invasion i norra Syrien, trots att man under många år betraktat Syrien som sin motståndare.
USA förklarade att man kommer att förlägga sina styrkor som varit i Syrien på Iraks territorium för att, som det hette från Pentagon, ”från västra Irak bekämpa IS”. Beslutet har mött en kraftig reaktion från Iraks militärledning som den 22 oktober förklarade att USA inte har tillstånd att placera sina trupper i landet. Trupperna kan endast få transporteras genom Irak och sedan ut ur landet.
Kriget i Syrien är en enda lång historia av stormaktspel och manövrering för att kringgå folkrätten. Stormakterna har rundat Säkerhetsrådet för att kunna agera helt på egen hand, och idag ser vi konsekvenserna av det.
Den svenska politiken måste vara att ta ställning för folkrätten och FN-stadgans våldsförbud och principen om alla staters territoriella suveränitet istället att komma med intetsägande uttalanden om risk för humanitär katastrof.
Vi har ett ansvar att stödja Syrien som medlemsstat i FN, då man kämpar för nationell suveränitet och territoriell integritet.