Ryssland halverades 1991, vilket ledde till många personliga umbäranden och en svår debatt om Rysslands identitet.
Förhoppningarna om integration med Väst ledde till bitterhet på rysk sida.
Diskussionen om det nygamla Rysslands identitet rörde sig från gemenskap med Västeuropa; till att Ryssland skulle följa en amerikansk utvecklingsmodell; eller efterlikna Kina; eller utgöra det nya Euroasien; för att sluta i att Ryssland skulle återgå till sina historiska rötter, närmast Peter den Stores och Katarina II:s Ryssland.
Idag lever fortfarande det sovjetiska arvet och supermaktssyndromet kvar.
I början av 2000-talet hade Ryssland velat bli medlem av EU och av NATO, men avvisades. Den ryske diplomaten och politikern Konstantin Kosatjov drog parallellen med den ensamme elefanten i djungeln, som tidigare varit omgiven och respekterad, ja fruktad, av de andra djuren men senare såg att de drog sig undan till en särskild trevlig inhägnad – EU-huset – där han, elefanten, inte fick komma in utan måste återgå till ett liv i ensamhet.
Brytningen med Väst uttryckes första gången av Putin i samband med terrorattacken Beslan i september 2004, då han talade om att onämnda stater försökte slita köttstycken från Ryssland; och därefter vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007, då Putin i klartext sade, att Ryssland inte tänkte underordna sig den amerikanska världsordningen utan hävda sina egna nationella intressen.
Därefter blev den säkerhetspolitiska stormaktskonkurrensen med USA en realitet.
Förhållandet till USA
Förhållandet är genuint dåligt och präglas av stor misstro från bägge sidor trots kosmetiska uttalanden av Trump och Putin om varandra som partner.
USA kan inte acceptera Ryssland som en jämlik stormaktspartner. För många i USA har det kalla kriget inte tagit slut, och de fortsätter att se Ryssland som ett militärt hot för USA. I den konfrontatoriska inrikespolitiska stämningen i USA är det enda Demokraterna och Republikanerna i Kongressen kan enas om att Ryssland är ett amerikanskt säkerhetshot, som måste bekämpas med sanktioner och många andra medel
Motsvarande stämningar finns hos den ryska militären och i synnerhet hos säkerhetsorganen, dock inte så mycket hos det ryska folket.
Resultatet visar sig i den pågående kapprustningen och i det hotfulla säkerhetspolitiska läget i Europa med tre neuralgiska punkter – Nordkalotten; södra Östersjöområdet med Polen och Baltikum; Svarta havet med Krim och sydöstra Ukraina.
Rysslands förhållande till Kina
En världspolitisk framgångssaga efter konflikterna på 1960- och 1970-talen. Första stegen togs med Brezjnevs tal i Vladivostok april 1978 och Gorbatjovs besök i Peking juni 1989.
Talet i Moskva så sent som under första hälften av 1990-talet om den Gula faran och om att kineserna skulle ta över Sibirien är nu i stort sett bortblåst.
De ryska och kinesiska ekonomierna kompletterar varandra. För ett par år sedan nådde man målet om 100 miljarder dollar i handelsutbytet. Kina har gått om Tyskland som Rysslands största handelspartner. Den stora gasledningen genom Sibirien, Sibiriens Makt, till Kina invigdes i början av december.
Ryssland och Kina har numera en nära strategisk samsyn. Förhållandet är mer än ett resonemangsäktenskap. Man samarbetar, konkurrerar inte, i Centralasien. Det militära samarbetet blir allt mer utvecklat.
Personligen har Putin och Xi utvecklat goda och förtroendefulla relationer.
Naturligtvis bidrar bägge ländernas motsättningar till USA till att föra dem närmare varandra, men förhållandet är djupare än så. Såväl Ryssland som Kina eftersträvar en annan världsordning än den amerikanska och ser USA, med Paul Kennedys ord från 1987, som en imperiemakt på nedgång efter en lång period av
Rysslands förhållande till EU
Ryssland och EU har förhandlat i 25 år men ännu inte kommit överens.
EU betonar gemensamma värderingar såsom mänskliga rättigheter, medan Ryssland prioriterar praktiskt samarbete såsom frihandel och visumfrihet.
Ett återupptagande av närmare samarbete förutsätter att konflikten i östra Ukraina löses och EU därefter drar ner på sina sanktioner mot Ryssland. Frankrike verkar för detta, USA och dess anhängare motarbetar det.
Det är en felsyn att Ryssland skulle vilja sabotera EU som organisation. Ett välmående EU som viktig handelspartner och leverantör av kvalificerad teknologi är ett ryskt intresse; likaså att EU kan balansera USA:s världspolitiska inflytande.
Dock, så länge som EU som institution för en i ryska ögon negativ politik mot Ryssland, är det naturligt att Ryssland prioriterar bilaterala förbindelser med EU-länder som har en mer positiv syn på Ryssland.
Anmärkning. – Texten bygger på ett inledningsanförande vid en debatt i ABF-huset, Stockholms den 16 januari.