Anförande för Svenska Freds i Göteborg den 13 november
Rysslands anfall på Ukraina är ett grovt folkrättsbrott. Det finns inga ursäkter för detta grymma krig.
Detta sagt har konflikten mellan Ryssland och Ukraina två dimensioner:
- De mer än 30-åriga bilaterala motsättningarna mellan Ryssland och Ukraina rörande Krim och Svarta havsflottan, försäljning och transit av rysk gas genom Ukraina; tillvaratagande av den rysk-etniska befolkningens i Ukraina språkliga, kulturella och religiösa intressen; handels- och integrationstvister i Sovjetunionens arvtagarinstitutioner; i synnerhet frågan om Kievs politiska orientering mellan Moskva och Bryssel; frågan om ukrainskt medlemskap i Nato; samt den mer djupgående frågan om Ukrainas historiska identitet i förhållande till Ryssland.
- Den mer än 75-åriga säkerhetspolitiska konfrontationen mellan USA och Ryssland, som efter det kalla krigets slut återigen har blivit mycket akut. På rysk sida anser man att USA har ignorerat Rysslands legitima säkerhetspolitiska intressen genom sitt målmedvetna stöd för Natos utvidgning allt närmare Rysslands gränser i strid med tidigare givna löften; genom mot Ryssland uppbyggda missilbaser i Polen och Rumänien; genom uppsägning av praktiskt taget alla bilaterala rustningsbegränsningsavtal med Ryssland; och nu genom ett kraftfullt militärt stöd till Ukraina i syfte att långsiktigt försvaga Ryssland.
Varken de bilaterala motsättningarna till Ukraina eller den strategiska konfrontationen med USA är en ursäkt eller en rimlig grund för det ryska anfallskriget mot Ukraina. Ansvaret för detta brutala, orimliga och idiotiska krig ligger hos den ryska ledningen, enkannerligen hos president Putin. Kriget är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland.
Kriget måste få ett slut omgående. Det ankommer i första hand på ryssarna att avsluta krigshandlingarna och få till stånd ett eldupphör. Västmakterna har bidragit till att förlänga kriget genom sina stora vapenleveranser. De måste nu påverka den ukrainska ledningen att gå med på förhandlingar med ryssarna.
Militärt har den ryska krigsmakten gått på flera stora bakslag på det ukrainska slagfältet. Ukraina har haft militära framgångar, men det är en illusion att tro att Ukraina kan vinna kriget och återta Donbass och Krim. Ju längre kriget fortsätter desto mer förstörs Ukraina och ju fler ukrainare dör. Samtidigt blir de ekonomiska, politiska och mänskliga konsekvenserna allt värre för Ryssland. Det är ett för Europa och hela världen farligt krig som pågår i Ukraina. Låt mig dock här säga att jag inte tror på en eskalering till den nukleära nivån.
Eftersom relationen till USA är den allvarligaste frågan för Ryssland, tror jag att en förutsättning för stilleståndsförhandlingar i Ukraina är att den amerikanska administrationen återupptar seriösa kontakter med Ryssland om de strategiska säkerhetspolitiska och militära frågor som så oroar ryssarna. Om och när detta sker torde ryssarna vara mer beredda att kompromissa med ukrainarna om en vapenvila och ett slutligt fredsavtal. Beståndsdelarna i en sådan uppgörelse är ganska klara:
- Ett militärt eldupphör
- Ett ryskt partiellt militärt trupptillbakadragande till i princip status quo ante 24 februari 2022, innebärande att Krim i praktiken förblir ryskt, möjligen också en del av östra Dniepr-stranden vid Cherson för att säkra vattenförsörjningen till Krim; att de rysk-etniska befolkningarna i Lugansk och Donetsk får garantier för lokal självständighet enligt Minsk-avtalen.
- Ukrainas återgång till den säkerhetspolitik man förde fram till 2014, dvs militär alliansfrihet och inget medlemskap i Nato.
- Bindande, bilaterala säkerhetsgarantier för Ukraina från USA:s och andra västmakters sida och även från Ryssland.
- Ukrainskt medlemskap i en eller annan form i EU.
- Avvecklande av Västs ekonomiska och politiska sanktioner mot Ryssland och Vitryssland.
- Internationellt samarbete för att återuppbygga Ukraina.
Det pågår omfattande spekulationer om president Putin och hans ställning. Min uppfattning är att hans position är allvarligt försvagad. Jag skulle inte bli förvånad om han, liksom Nikita Chrusjtjov i oktober 1964, av sina generationskamrater övertalas eller tvingas bort från makten. Under inga förhållanden kan jag se honom väljas om för en ny presidentperiod våren 2024, då han är 71,5 år. För att Putin frivilligt skall lämna ifrån sig makten torde en förutsättning vara att han inför det ryska folket kan åberopa att han säkrat den rysk-etniska befolkningens intressen i Ukraina och även tryggat Rysslands gränser i Europa.
Det svenska Natobeslutet
Jag anser att den svenska regeringens beslut i maj i år att ansöka om medlemskap i Nato var felaktigt och skadligt för Sveriges säkerhetspolitiska intressen. Det var lika felaktigt, skadligt och oåterkalleligt som det brittiska beslutet om Brexit.
Som jag uppfattade togs detta brådstörtade svenska beslut på tre grunder:
- I en kraftig och berättigad upprördhet över det ryska angreppet på Ukraina och en oro över dess följder för Sverige.
- Under påtryckningar från finsk sida – ett Finland som a) hade sina erfarenheter av Vinterkriget 1939 och som b) efter 300 år av dominans i form av Sverige och Ryssland sedan 1991 hade en bestämd strävan att politiskt förflytta Finland från Öst till Väst med ett slutmål nu i Nato.
- Inför en valrörelse ett par månader senare, där den socialdemokratiska regeringen såg sig starkt trängd av den borgerliga oppositionen i Natofrågan.
Beslutet om Natomedlemskap är inte bara sakligt fel utan även formellt. Det borde ha föregåtts av en folkomröstning liksom skedde vad gällde medlemskapet i EU och frågan om införande av Euro-valutan. I synnerhet borde det ha föregåtts av mycket grundligare säkerhetspolitiska överväganden om vad som på lång sikt är bäst för Sverige.
Geopolitiskt lever Sverige i en ödesgemenskap med Ryssland. Sverige måste i denna situation slå vakt om sin säkerhet. Vi hotas emellertid inte av ett oprovocerat, isolerat ryskt angrepp på Sverige eller en annan stat som är medlem av Nato eller EU. Hotet kommer för Sveriges del från risken av ett nytt storkrig i Europa mellan Ryssland och USA/Nato. Då blir vi utan tvivel indragna vare sig vi är med i Nato eller ej. Ergo bör vår främsta säkerhetspolitiska prioritet vara att bidra till avspänning mellan stormakterna i Europa och därmed minska risken för ett sådant krig.
Vårt medlemskap i Nato går på tvärsen mot en sådan politik och bidrar i stället till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Nordeuropa, där Sverige nu blivit en frontstat för Nato.
Sverige avser gå med i Nato utan förbehåll. För egen del tror jag inte att vi i fredstid får permanenta Natobaser eller kärnvapenlagring på svensk mark, Vi kommer i princip att följa de norska och danska exemplen. I praktiken kommer emellertid vårt försvar att bli helt integrerat med Nato. Amerikanska stridskrafter övar redan med svenska stridskrafter på och över svenskt territorium för insatser på andra sidan Östersjön. Att detta påverkar den ryska försvarsplaneringen är självklart och har också framhållits från ryskt officiellt håll. Medlemskapet i Nato exponerar således Sveriges utsatta säkerhetspolitiska situation i stället för att förbättra den.
Därtill kommer, lika viktigt, att vi har förlorat en central del av vår utrikespolitiska identitet som en alliansfri och obunden stat, vilken med stort internationellt förtroende kunnat verka för avspänning och fred i många sammanhang. Denna vår politik hade legat fast i 150 år och bidragit till att vi kunnat stå emot diktatorer som Hitler och Stalin. Denna politik överges nu i missförstånd för Putins skull, en politiker som inte har långt kvar, och som torde komma att få helt andra, mindre geopolitiskt besatta efterträdare.
En fördel med Sveriges och Finlands medlemskap i Nato är förvisso att alla de fem nordiska länderna därmed kommer att stå på samma säkerhetspolitiska grund. Det kommer att underlätta försvarssamarbetet mellan våra länder och allmänt vara till fördel för nordiskt samarbete. Detta uppväger dock inte de för Sveriges del betydande säkerhetspolitiska nackdelarna av övergivandet av vår militära alliansfrihet.