Den svenska nationalsången uttrycker nordisk samhörighet med klangbotten i religion och språk, fornnordiska myter och berättelser, som senare förstärkts av demokratisk samsyn, starka arbetarrörelser och ambitiösa välfärdssatsningar. För efterkrigstidens föreningsaktiva generationer förblev Norden en central gemenskap även när länderna skilde sig militärstrategiskt. Fyrtio år före EU:s Maastricht- och Schengenfördrag avtalade Nordens länder om en gemensam, passfri arbetsmarknad med samma sociala förmåner för nordiska som för infödda medborgare1. Nordiska rådet och Ministerrådet sökte skapa politisk samordning, men fick främst kulturell betydelse. Viktigare var initiativ på medborgarnivå, till exempel Föreningen Nordens årliga vänortsmöten vilka kunde skapa livslånga vänskapsband2 eller samverkan inom akademin i forskningsbedömning, tidskrifter, konferenser och i det nordiska sommaruniversitetet som 2015 höll sitt 65:e sommarläger.3
Geografisk närhet, ekonomisk öppenhet och personliga utbyten stimulerade satsningar på kommunikationer och infrastruktur. Den nordiska mobiltelefonistandarden NMT gjorde på 1980-talet Norden till världens ledande telekomregion4; 1996 startade Norge och Sverige Europas första gemensamma elbörs, NordPool, vilken snart inkluderade Danmark och Finland; år 2000 invigdes Öresundsbron.
Trots globalisering och EU-integration fortsätter de nordiska ekonomierna att vara sammantvinnade. Norge och Danmark är Sveriges viktigaste handelspartner efter Tyskland, och Sverige är Finlands näst viktigaste exportland.5 Geografi och storlek gör Sverige till en central nod i det nordiska handelsutbytet och mest beroende av internordisk handel. Tillsammans har de nordiska länderna en global ekonomisk tyngd som under 2010-talet framgångsrikt utnyttjats för att driva fram informationsavtal med en mängd så kallade skatteparadis.[…]
Parallellt med nedgången för Sveriges allomfattande arbetsmarknadsorganisationer och starka folkrörelser skedde det som i Norge kallats ”det internationella genombrottet” med en oreserverad uppslutning bakom FN:s organisationer och internationella konventioner som överideologi. Denna orientering inspirerade beundransvärda enskilda insatser, men befordrade också nya särintressen, som den norske historikern Terje Tvedt45 har benämnt det humanitär-politiska komplexet, ”en myriad av biståndsorganisationer, internationella organ, religiösa förbund, tankesmedjor och institut som alla verkar för liknande idéer” ofta stödda av skattemedel.46 I Sverige förstärktes detta komplex av borgerliga och socialdemokratiska politikers retorik om Sverige som humanitär stormakt med en speciell roll i bistånd och fredsmäklande.47 Värnplikten och krigsmaktens roll som fosterlandsförsvar avvecklades till förmån för idéer om internationella insatser. Även Finland deltog i internationella styrkor men övervägde aldrig att skrota värnplikten. Läs artikel